fredag 16 september 2011

Minnen

Igår satt jag och läste en massa gamla blogginlägg här i bloggen. Jisses vad mycket tok det finns dokumenterat. Bussresorna i Visby förra våren, alla inlägg i serien "Man - storma din kvinna" och massa annat. Det var ganska kul ändå att kolla runt lite. Rätt var det var så hamnade jag på den 18:e mars.

Jag hade skrivit om Ghibli. Det var dagen då han fick somna in efter att ha varit dålig under en tid. Jag kände hela golvet gunga och inser ju att jag saknar honom VARJE dag. Det finns saker i vardagen som påminner om honom. Varje dag. Det är svårt att sätta ord på det och alla som förlorat en närstående vet ju vad jag menar. Jag tänker på hans hyss på morgonen... han gick fram till Blessins bädd och flappade med öronen så hon vaknade. Hon sprang fram till min säng och väckte mig medan han stod kvar en bit bort och flinade. HAN fick ju inget skäll att han väckte mig... det fick ju Blessin. Han var så himla slug!

Han var väldigt speciell, det känner nog alla igen med sina hundar. Dom är speciella för just oss. Och jag tror att Ghibli är den som kommer finnas där i minnet så länge jag lever. Men det är klart det kommer prinsessan med.

Det är svårt med sorg. Ghiblis urna finns kvar hemma. Men när jag läste inlägget om honom och sen även om när jag fick besked om att urnan fanns att hämta... då bestämde jag mig. Jag vet vad jag vill göra med hans aska. Jag vill sprida den i havet vid Högklint på Gotland. När det blir vet jag inte. Det får jag se. Men på den stranden kommer han ha det bra. Och jag kommer ju alltid att återvända dit. Den platsen är speciell redan och jag delar den gärna med honom. Om jag bor på Gotland någon gång i livet så har jag honom nära och om inte så finns han själ i havet som jag når från hela kusten. Eller ja... egentligen överallt.

Jag tänker att man måste veta klart och tydligt vad man vill göra med askan... annars blir det inte bra. Men nu vet jag och det är lite av en befrielse. Sorgen blossar upp igen, men det är ändå en lättare form av sorg. Som att den har landat och det är dags att gå vidare. Min plutt, jag saknar dig!

Jag tror han är det vackraste jag vet.

2 kommentarer:

  1. Så sant så sant, han var den vackraste. Platsen du valt blir alldeles utmärkt.
    <3<3<3

    SvaraRadera
  2. Så fin!
    Vi har också urnan kvar inne. Den får stå där ett tag till.

    Kram Agneta

    SvaraRadera