När barnen var drygt 3 var diagnosen satt, autism. Men man kunde inte bedömma graden av autism eller huruvida dom även hade IF.
Nu under våren ska detta utredas eftersom vi till jul kommer behöva välja skola inför förskoleklass. Idag skulle barnen inte klara av att delta i en vanlig förskoleklass. Inte en chans. Första rasten skulle dom dra till skogs, troligen utan både ytterkläder och skor på. För de allra flesta skolgårdar är inte inhägnade och dom klarar inte av att klä på sig själv. Vi hoppas ju så klart att barnens språk och förståelse ska utveckla sig i snabbare takt nu när dom börjar bli lite äldre. Men om vi ska vara helt ärliga mot oss själva så kan vi ju inte utgå från att det blir så. Vi måste utgå från att det behövs en resurs per barn och anpassningar efter deras svårigheter. Barnen är olika så jag tror det kommer krävas ett pusslande för att få detta att bli bra.
Om barnen bedöms ha IF så är dom berättigade till plats på särskola. Men där finns inga förskoleklasser så där börjar man skolan då istället. Typ som första klass, anpassat efter barnet då. Mer personal på färre barn och bättre förutsättningar att möta varje barn i deras svårigheter. Ett alternativ är att stanna ett år extra i förskolan, men det är oftast inte det bästa för varken barnen eller barngruppen.
Jag vet inte riktigt hur det ser ut här i Västerås, det är något jag ska ta reda på, men om barnen inte bedöms ha IF så ska dom gå i vanlig förskoleklass. Där ska man ha rätt till resurs från dag 1. Eftersom vi haft lite jobb med detta i förskolan så vet jag inte hur mycket jobb det krävs för att få det att fungera med resurs i förskoleklass. Jag tänker att har man inte ansett att det finns pengar i förskolan till att tillsätta varsin resurs, hur ska det då finns pengar i skolan? Antar att det är olika kassor och att det kanske är annorlunda.
En annan sak jag funderar på är om barnen ska gå i samma klass eller om man ska sära på dem. Eftersom dom inte själva kan säga hur dom vill ha det så måste vi ju bestämma det åt dem. Jag ser fördelar med både och. Även nackdelar. Fördelarna i att dom inte behöver påverka varandra när dom har en dålig dag. Ganska ofta så märker man att om den ena har en dålig dag så påverkar det den andres humör. Deras skrik och utbrott gör den andre ledsen och lättirriterad. På förskolan säger dom att om ett av barnen är hemma och är sjuk så flyter det på lite enklare med den andre på förskolan. Dom känner även att det finns större möjligheter att verkligen möta upp den pojken som är med dem på förskolan.
Jag tänker att det kan bli samma sak i skolan sen. Kanske är det bra att dom får ha sin egna klass, sina egna kompisar och sin egen klassföreståndare.
Men sen tänker jag i andra andetaget att då ska vi föra dialog med två klassföreståndare, två resurser och hantera två olika scheman med allt vad det innebär. Jo visst, det gör man ju med barn i olika åldrar... jag vet. Men nånstans här under vägens gång så sa en fantastisk kurator till mig: "Gör de val som gör det allra enklast för er, välj den väg som har flest nedförsbackar och försök att tänka att dom valen kommer gynna er mest i längden". Tänker jag lite utifrån det så skulle jag hellre välja samma klass. Då minimerar vi antalet möten och personer att ha kontakt med. Men, vi är inte där än så det hinner rinna en massa vatten under broarna när det kommer till dessa val.
Hur som helst känns det rätt tufft att det nu ska sättas lite på pränt det här med IF. Det är ju samma fantastiska små människor oavsett, så otroligt roliga och vetgiriga. Men det är tufft att tänka på att i den hårda värld vi lever i så blir kanske våra barns liv snäppet svårare än andra barns. Just nu är dom mestadels glada, spralliga och ovetandes om den hårda världen. Tids nog kommer det ju att påverka dem och deras känslor. Det är jobbigt att tänka på. Sen förstår jag ju att på sätt och vis kan en sån diagnos göra deras liv lättare och berättiga dem till stöd på ett annat sätt än om dom inte har den.
Men jag tror att i grund och botten vill ingen förälder att ens barn ska ha några svårigheter alls. Det är ofta tabu att prata om sina barn som något annat än de smartaste och mest välartade som skapats. Alla föräldrar känner nog så med. Mina barn är otroligt smarta på vissa sätt och ser mönster och lösningar som jag inte har tänkt tanken om ens. Dom visar upp sina färdigheter i de mest oväntade situationer.
Här om dagen hade Lucas lekt i toastolen på förskolan, doppat både det ena och andra. Han älskar vatten och förstår inte att det skulle vara nåt speciellt med vattnet i toastolen. Bästa lekplatsen! Alltid finns det vatten där ju :) Men pedagogerna är inte riktigt lika fascinerade av hans lekplats. Så dom hade låst dörren ut till hallen och hängt tillbaka nyckeln på tavlan intill dörren. Tre gånger tog Lucas en stol att stå på och hämtade nyckeln och öppnade dörren. Bra jobbat tycker jag! Han har precis förstått att nycklar öppnar dörrar. En av pedagogerna tog då nyckeln i sin ficka och sa till Lucas att nu får det vara nog. Hon ställde tillbaka stolen och försökte distrahera honom att göra nåt annat. Efter en stund hade han hittat en lekback som han ställt vid nyckeltavlan. Han hade stått och letat länge efter nyckeln, men den fanns ju inte där. Det roliga är att det enda som skiljer den nyckeln från de andra nycklarna där är numret på den. Det finns fler olika nycklar med olika nummer på. Jag tycker det är häftigt! Han hade inte ens provat nån annan nyckel, han visste vilken han ville ha.
Så visst visar båda barnen en massa färdigheter som jag inte ens förstår att dom har, det gör dom. Men på det stora hela är avsaknaden av ett språk och avsaknaden av intresse för att kommunicera en mycket stor del till att fungera i större sociala sammanhang. Man klarar sig utan ett talat språk, men man klarar sig inte utan att kunna kommunicera.
Jag önskar jag hade facit för hur det kommer bli för dem framöver, men jag försöker att i första hand lägga energi på det som är i nuet. Lätt att säga, men jag försöker.
 |
| Filur-Lucas! |
 |
| Alexander :) |
