Snart helg

Nu räknar jag verkligen ner. Usch vilken vecka. Dagarna har varit tunga och det känns som om dom är jättelånga. Jag har ledigt på fredag så det är bra i alla fall. Men jag har nog bestämt mig för att ringa kuratorn i alla fall nästa vecka och prata lite. Kanske bokar jag en ny tid men vi får se.

Det är så både och. Jag vet att jag inte behöver vara "duktig" och klara ut det på egen hand, men det är samtidigt svårt att sätta ord på allting med. Jag får många fina kommentarer på både vad jag skriver här och via andra kanaler. På jobbet skickar mina arbetskamrater fina hälsningar lite då och då.

Det som känns lite skönt är att eftersom jag valt att vara så öppen med min sorg så vågar andra också prata mer. Jag får sms, meddelande på FB och folk kommer fram på jobbet och pratar om sina upplevelser. Det varierar ju så klart i karaktär men det visar ju på att många bär på sorgen kring missfall utan att prata om den. Det är faktiskt lite fint att jag kan, genom att skriva här, ge andra verktyg att våga berätta.

Fick ett meddelande på FB igår från en vän från förr, en sån man aldrig har kontakt med egentligen men har som vän på FB ändå. Hon och hennes pojkvän hade gått igenom ungefär samma sak men inte vågat berätta om det. Dom hade inte berättat för sina familjer eller på sina jobb. Hon hade knappt blivit rund om magen så det gick att dölja.

Men dom var med om nästan samma sak i vecka 18 och visste ju precis hur vi mår. Hon skrev att efter att hon löst här i bloggen så vågade/orkade hon berätta för sin omgivning och fick därigenom större förståelse för hur hon mådde och har mått sen det hände. Han var tacksam för att jag orkade och vågade.

Så klart känns det gott i själen att jag hjälpt henne komma vidare i sin sorg, trots att jag är mitt uppe i det just nu. I grunden är det ju inte därför jag skriver, det är ju helt och hållet för min egen skull och för att slippa svara på så många frågor. Jag förstår ju att frågor väcks och att man gärna lyssnar på sånt som sägs i kulisserna. Jag vill inte behöva förklara mig, svara på konstiga frågor eller rätta till någons uppfattning om vad som hänt.

Och att mitt i all min egen sorg kunna öppna för någon annan, det var lite skönt och faktiskt ganska "roligt" att läsa (eller vad man nu ska säga).

Inte helt bra

Igår var ju första dagen på jobbet på heltid. Jag tyckte det gick bra på förmiddagen. Det är faktureringstider så jag satt i min lilla värld och fakturerade. Det är skönt på sätt och vis då jag kan sitta just lite för mig själv och greja. Jag behöver inte prata i telefon eller så.

Jag lyckades även gå upp och äta lunch tillsammans med de andra vilket jag inte har gjort än sen jag kom tillbaka. På eftermiddagen så blev klockan lite efter tre och då bara slog det till. Huvudvärken sprängde och jag tog bara helt slut. Svårt att sätta fingret på vad det är eller hur det känns men jag blev helt färdig. Jag packade ihop mig och åkte hem, fanns inte så mycket mer att göra just då.

Det blev raka vägen hem och väl hemma så kastade jag mig på sängen. Erik kom hem ungefär samtidigt och vi låg och pratade en stund. Sen var det tänkt att jag skulle gå och hämta ett paket men jag orkade verkligen inte. Det var totalt slut på energi helt och hållet. Vi lyckades i alla fall laga lite mat och åt till ett avsnitt av Game of Thrones. Sen var det soffläge.

Kände mig inte alls bra... det var mycket tankar och stora tvivel som for genom huvudet på mig igår. Till slut sa Erik att vi måste åka till Ica Maxi och köpa Piggelin-glass. Vi har egentligen slutat äta skräp i veckorna (är det tänkt i alla fall) men igår behövde vi tröst. Vi har båda fastnat för Piggelin så det blev två kartonger med såna på Ica Maxi. Sen åkte vi hem och åt lite såna i soffan och zappade på tv:n.

Jag var tvungen att tvinga mig i säng sen en stund efter läggdags. Sov oroligt och vaknade lika trött som när jag gick och la mig. Idag känns det ungefär lika. Försöker att inte tänka för mycket heller och känna efter, men där är svårt att inte falla in i de tunga.

Ska få komma på en undersökning på gyn på fredag, känner att jag behöver få koll på att det har fungerat bra med antibiotikan och att det verkar ok. Det finns en oro i kroppen att nåt inte är som det ska. Dom var väldigt goa när jag ringde och förstod precis hur jag kände och det var inget problem att få en tid. Får vänta tills på fredag, men det känns ok tycker jag.

Måndag och en gnutta ångest

Det är verkligen så att det går upp och ner. Vissa dagar känns ganska bra och till och med bra vissa stunder. Då tror jag på framtiden, ser nånstans ett slut på sorgen och tänker att vi har trots allt klarat detta rätt bra. Då känns det som om vi kommer upp till ytan, vi andas och kan skratta tillsammans. Att ha Erik i allt detta känns som tryggheten personifierad. Är SÅ glad att vi har varann.

Sen kommer stunderna då jag faller tillbaka i tårar och ångest. Det är verkligen så att det vi hade saknas så fruktansvärt mycket. Jag konstaterade igår att jag orkar göra mer saker nu, jag är piggare och mår fysiskt bättre än när jag var gravid. Men jag skulle byta varenda energignutta och varenda stund av ork mot att få tillbaka det vi hade. Det var värt varenda kväll i soffan när energin var totalt slut och disken stod i högar på bänken.

Men jag antar att dalarna blir lite mindre djupa och topparna känns högre så småningom. Idag var det ny vecka på jobbet och heltid. Det är bara tre dagar, så det känns ok. Men det var ändå tufft att gå upp när klockan ringde och komma iväg. Kände mig redan helt slut när jag gick in på jobbet. Men skulle det totalt skita ihop sig på eftermiddagen så kanske jag går nån timme tidigare. Det är svårt tycker jag att sätta ord på hur man mår. Och det går så fort från att vara ok till att bli inte ok.

I helgen har vi i alla fall fått mycket gjort. På lördagen var vi till Ikea och fixade en säng till gärstrummet och lite annat smått. Väl hemma så ställde vi iordning gästrummet, städade och fixade där inne. Så satte vi upp gardin där inne och så där. Sen höll jag på att plocka och greja mest hela dagen, sånt som man tänkt göra men dragit sig för. Och söndagen blev det jag som drog på Ikea en sväng och köpte lite mer grejer. Gästrummet är nu klart och jag känner mig ganska nöjd med hur det blev. Det kan bli mysigare ändå, men nu är det i alla fall fixat så man kan ta hem folk och det finns plats att sova kvar.

Sen fick jag min garderob fixad, har haft det lite så där hafsigt inslängt för att jag "ska göra det sen". I helgen blev "sen" så nu är det ordning där med. Jag gillar ju ordning och reda så det har gjort mig gott att hålla igång i helgen. Just sånt har jag inte orkat riktigt när jag var gravid. Det känns bra att ha tagit tag i det.

Nu har jag en lista i huvudet på saker som jag skulle vilja göra klart. Det är inga stora grejer, men ändå. Bära ner en del saker i källaren, lite småfix här och där. Gardiner beställde jag i helgen och dom skulle komma imorgon stod det, DET ska bli skönt att få upp lite sånt. Det är så kalt utan. Så imorgon blir det kanske en tur till Ikea igen för att ficka stänger att hänga upp gardinerna på.

Snart är vårt hem lite hemtrevligt och fint. Sakta men säkert.

Så fin så det är galet!

Min sambo är det finaste som finns! Han gör mig glad och jag är trygg att säga vad jag vill med honom. Han kan med få ord eller bara en blick göra så jag ler med både ansikte och hjärta. Fantastisk helt enkelt!

Igår pratade vi en massa om det som varit, hur man hanterar det och även om framtiden. Och att det är honom jag delar och går igenom detta med är en sån stor ynnest och lättnad. Han är verkligen den där andra halvan av mig som jag letat efter.

Vi kompletterar varann och jag blir så hel med honom. Nu när vi går igenom detta så är jag väldigt glad att det är just Erik som står vid min sida. Han är så sjukt bra på alla sätt och vis! Vi har haft sån tur som har funnit varandra!

Och han snarkar inte heller :)

Jag älskar dig Erik!

Vad kommer alla känslor ifrån?

Igår när jag kom hem från jobbet så tog jag en prommis i solen. Skulle lyssna på bok men hamnade i telefon med min syster istället. Jag gick runt sjön och Erik sprang runt. När han sen sprungit runt så gick han tillbaka och mötte mig. Skönt att komma ut lite faktiskt!

Väl hemma så lagade jag lammfärsbiffar med ugnsgratinerade rödbetor. Det var helt ok, men inte så gott som jag tänkte mig att det skulle vara. Kanske för att rödbetorna inte var riktigt genomstekta, hade nog behövt tio minuter till i ugnen kanske. När jag satt och åt så kände jag att jag blev så arg. Jag sa till Erik att jag var arg men att jag egentligen inte visste varför.

Det var inte honom jag var arg på. Och jag kände inte att jag behövde bråka på nån eller så, men jag kände mig skitsur och vrång. Hela kvällen sen så var jag sur och kände mig bara skittråkig. Ilskan vet jag inte vart den kommer ifrån, men den är kvar även idag. När jag vaknade så var det första jag tänkte på att det skulle bli en jävla skitdag idag.

Erik stackarn försöker muntra upp mig men det går inget vidare. Blev liiiite bättre när han kom på att vi kunde göra tacos ikväll. Jag tycker om tacos. Får se bara om det duger åt mig ikväll sen. Nej usch det är verkligen inte roligt att känna sig så arg och inte veta varför. Obehagligt.

Första dagen på jobbet

Igår var det första dagen på jobbet efter att ha varit hemma i två veckor. Eller hemma en vecka och på sjukhuset en arbetsvecka. Jag har haft ångest hela helgen för att jag måste ta mig över det hindret. Just att komma in på jobbet och veta att alla vet. Men det hade varit ännu värre att ingen vetat. Jag hade tyckt det var ännu värre att behöva förklara för alla varför jag varit borta så länge. Att om och om igen förklara, det hade nog gjort det väldigt tufft.

Det var tufft ändå att kliva in och gå och sätta mig. Jag bröt ihop i kapprummet först och kände mig så himla malplacerad. Som om jag verkligen inte hörde hemma där längre. Men så kom min chef och kramade om mig. Hon sa att jag tar allt i min takt och att jag bara får säga till när det blir för mycket. Det kändes bra att hon sa så och jag lugnade mig lite.

Väl på plats vid mitt bord så kändes det mer och mer ok under dagen. Jag hade en del mail att ta tag i som höll mig sysselsatt i alla fall. Det var ganska lagom att börja med.

Vid ett tillfälle kom alla projektledare ut från konferensrummet och en tjej kom och kramade om mig och sa välkommen tillbaka. Då brast det ju igen så klart, men det var mer för att jag blev lite rörd. Det kändes jobbigt och skönt på samma gång. Under dagen sen så kom nåra förbi och klappade lite på mig och frågade hur det var, även mail kom från kollegor som hälsade mig välkommen tillbaka.

Det är en fin arbetsplats jag har, många fina människor och folk som verkligen bryr sig om. Jag är lyckligt lottad som har allt detta stöd runt omkring mig, verkligen.

När jag sen bröt för dagen och skulle hem kände jag att det skulle bli mycket enklare att komma dit dagen efter, idag alltså. Men så i morse så kom det ångest igen... ville INTE åka. Det kändes jättejobbigt. Men det var ju bara att åka iväg och ta det som det var. Och det gick ju jättemycket bättre idag. Inte så förvånande, men skönt ändå. Jag har suttit med tårar i ögonen av och till både igår och idag, men det är ändå så att jag är på rätt väg. Jag känner att jag läker genom att göra saker som först känns oövervinnerliga.

Efter jobbet igår så gick vi en ganska lång promenad och när vi kom hem igen så lagade Erik mat. Det var lyxigt! Vi har inte lagat så mycket mat de här veckorna... det har varit mycket köpesmat och skräp. Men igår åt vi fläskfilé, potatisgratäng och wokade grönsaker. Mums! Så himla gott var det.

Idag funderar jag på att svänga förbi Ica Maxi och kolla om dom har lammfärs. I så fall ska jag göra lammfärsbiffar med ugnsstekta rödbetor med chèvre på. Det låter gott i min tanke i alla fall. Så får vi se hur det blir.

Jag känner mig på rätt väg, det känns bättre och bättre. Jag mår nog lite bättre för var dag som går. De tunga dagarna kommer säkert att dyka över mig ibland ändå, men jag tror ändå att jag är på väg att kunna hantera dem bättre och kanske så småningom så är sorgen mer ett minne om det hemska vi varit med om.

Kanske kan vi lyckas bli gravida igen när tiden är inne. Det vore den största lyckan just nu. Att få ett nytt datum att se fram emot och glädjas åt. Det skulle vara så stort och fantastiskt. Och kanske är det då även lättare att släppa taget om det som varit, det som vi skulle haft. Kuratorn berättade att många kvinnor är gravida i tanken ända fram tills dess att man skulle fött sitt barn. Hon sa även att det är bra att planera för en ny graviditet när man är redo för det. Att just det och en eventuell ny graviditet (om det nu är det man vill) ofta bidrar till att man tar sig upp på benen igen och ser framåt.

Livet är så skört och man ska ta vara på varje bra dag, det hör man ju så ofta. Och visst är det så. Tror dock att det kan vara svårt i en ny graviditet att kunna ta vara på varje dag och glädjas. Det kommer nog finnas stor oro och det kommer nog vara svårt att helt glädjas. För den graviditet som vi förlorade hade gått ett par dagar från halvtid, den största faran var över. Vi var på väg över till att vara på andra halvan av 40 veckor.

19+3 är de flesta ganska trygga med att de första veckornas oro är borta. Man har gjort ultraljud och fått se sin bebis. Vi skulle ha gjort vårt ultraljud den dagen jag blev inlagd. Vi skulle också ha fått se vår lilla igen. Så för mig kommer inte en ny graviditet innebära säkra veckor eller trygghet för att man passerat ett visst datum. Jag vet att det kan gå fel ändå. Jag har fått släppa taget om den lilla som jag känt levt rövare inne i mig. Jag har fått uppleva den mardröm som man läser drabbar andra.

Men jag måste ändå tro att om vi lyckas igen så kommer det gå bra. För jag tror inte jag orkar gå igenom 40 veckor av ångest och oro. Jag måste nånstans tro att vi kommer få passera alla de "säkra" datumen, att det är ok att beställa barnvagn och köpa saker. Jag måste tro.

Jag jobbar på det, det är långt kvar. Men varje litet steg är ett steg i rätt riktning. Även om det kommer bakslag och även om man ibland säkert kommer ta nåra steg tillbaka igen... så tror jag att alla det stegen måsta tas, jag måste ta mig igenom alla steg för att komma framåt. Jag skriver av mig mycket känner jag, sen pratar jag och Erik massor. Så visst måste jag tro att vi kommer upp igen. Det gör vi. Solen bryter ju alltid igenom, även efter en lång period av grått väder.

Två dagar

Fredagen och lördagen var skitdagar. Det har trots allt känts ganska ok fram till torsdag. Eller ok kanske är fel ord. För det har varit en otroligt tuff vecka. Men dagarna har ju på nåt sätt ändå kommit och gått. Och det är väl så det kommer att vara. Dagarna kommer ju att gå och bli till veckor.

Jag har tänkt mycket på att det är dags att börja jobba igen på tisdag. I veckan så kände jag att det nog var bra. Bra så man kommer hemifrån och bra så man kommer tillbaka till nåt form av vardagsliv. Men på fredagen kom nån form av ångest för att just möta blickar och så där. Så det har varit tufft. Jag förstår ju att det inte kommer bli enkelt när det än blir. Och att det egentligen inte är rationellt att tänka att det blir enklare om jag skulle vänta.

Det var en sak som kuratorn sa, att inget blir enklare ju längre man väntar.

Dagen efter utskrivningen så tyckte vi att det skulle vara bra att komma ut lite. Så vi promenerade ner på stan och skulle ta en fika. Det var ju en lördag, fint väder och massor med folk ute. Det var jag, Erik, Eriks mamma, min mamma och min syster. Vi fick ett bord ganska fort. Vi satte oss och jag fick nästan panik. Det bara kom och jag kände det som om luften tog slut. Jag skakade och grät. Min syster kom och höll om mig, Erik satte sig mitt emot och tog mina händer. Har aldrig känt så förut. Det redde ut sig eller vad man säger, vi lyckades äta lite och sen tog vi bussen hem.

Men det är väl just det som jag är rädd för ska hända på jobbet. Att gå på typ Ica Maxi där ingen känner mig är inte så jobbigt, men just att möta blickar man känner och veta att dom vet. Jag bad min chef att säga det på jobbet så jag slipper få frågor när jag kommer tillbaka. Det är ändå ett stort orosmoment känner jag. Jag ska jobba halvtid kommande vecka, det tror jag iallafall kommer bli bra. Då kan jag sova ut och sen ta lite lagom tid att komma tillbaka in i vardagen.

Det är ju en kortvecka iallafall så det käns lite skönt. Men jag har lite ångest kring det... Får se hur det går.

I veckan har vi fått blommor från Cathrine och Jonas, paket med gotte från Jenny och Klas, blommor från jobbet och kort från Eriks släkt. Det är värmer gott av all omtanke, tack så mycket! Jag känner mig lite si så där att jag inte hör av mig till mina vänner, men just nu vill jag helst inte prata med nån alls. Jag vet ju att jag måste ringa så småningom. Och jag måste det för min egen skull, inte för nån annans... men det är ganska mycket så just nu att jag bara pratar med Erik och sparsamt på FB med folk. Det får ta lite tid. Jag hoppas ni inte tar illa vid er att jag inte hör av mig, men det känns lite för jobbigt just nu.

Jag städade undan spjälsängen och lite böcker som jag hade framme. Jag känner inte att jag vill ha allt framme. Det var nog i fredags jag gjorde det tror jag, sen skruvade jag ihop lite lådor som skulle vara i bebis-garderoben. Jag tänker att vi kan använda garderoben istället för att den står tom och påminner om graviditeten. Efteråt var jag tokslut och la mig för att vila lite. Somnade som en sten och vaknade av att Erik kom hem med lunch. Det tar på krafterna att bara göra små saker, men det är väl bra att ändå göra dem tror jag.

Jag har fått reation på antibiotikan tror jag. Jag är prickig på hela bröstet, ner på magen och på armarna. Ser ut som solexsem typ, men prickarna är lite mindre och kliar inte så mycket. Ska ta sista tabletten imorgon så jag hoppas det försvinner. Kul nästan jämt.

En vecka

Dagarna har gått så fort och så extremt långsamt. Idag är det en vecka sen. Idag sitter jag med datorn i knät och känner mig nästan som vanligt. Vissa stunder försvinner sorgen och tankarna, dom stunderna känns det nästan som vanligt. Som om fluppen fortfarande finns med oss i planerna för framtiden. Sen kommer jag på att det har gått en vecka. Man fattar inte riktigt att tiden bara försvinner och samtidigt sniglar sig fram.

I morse var vi och bytte däck på bilen. Nu är sommardäcken på. När vi kom hem igen så blev det mest tv. Det har varit en sån där dag då det har varit helt ok att knappt komma ur pyamasen. Om man hade nån pyamas vill säga. För mig har det varit mysbyxor.

Beställde lite kläder på nätet idag, tröstshopping. Det behöver man ibland. Idag behövde jag nåra fler mysbyxor och en klänning. Mest troligt får jag skicka tillbaka en del av kläderna men det gör inget. Jag fick ju klicka hem lite grejer och det är alltid roligt.

På kvällen fick jag lov att ta hand om lite grytkött som jag plockat fram. Grytan står fortfarande kvar på spisen. Köttet är klart men kålroten som jag la i för en stund sen är inte klar. Ska väl krydda på lite mer innan jag är klar. Kanske en klick creme fraiche om det känns som om det blir bra. Just nu är det mest vatten, lite krossade tomater och kryddor. Det blir nog gott när det är klart.

Imorgon funderar jag på att städa bort de babysaker som vi har utspritt lite hemma. Ställa undan spjälsängen och lite så där. Känns som om det skulle vara bra. Vi har inte massor med grejer, men lite smått. Kanske kan kännas bra att få städa undan det och sen dammsuga och torka golv. Får se om jag tycker likadant imorgon.

Kurator och piroger

Onsdag idag. 6 dagar har gått sen missfallet. Från börjar tror man inte att dagarna ska gå överhuvudtaget. Man känner att varje sekund gör ont och varje försök till att göra något blir som en kraftansträngning som man inte vet om man ska klara av. Sen går det över till minuter och sen timmar. När det sen blir dagar så känns det lite lättare.

Varje timme är inte längre oändligt lång och bara gör ont. Det finns någonstans en känsla av att det blir bättre.

Redan i fredags innan vi fick åka hem från sjukhuset så fick vi träffa en kurator. Vi fick under en stund ventilera de allra första tankarna och det var nog ganska bra. Sen bokade vi en tid till idag. Vi hade tid på eftermiddagen och på förmiddagen åkte Erik till jobbet en sväng. Jag tog då tag i lite pappershögar och så där, sen satte jag igång att göra piroger. Det var lite pill och joks men det blev bra i slutänden iallafall.

Erik kom hem igen till lunch och så åt vi, sen var det i princip dags att åka. Samtalet gick bra tror jag. Det kändes bra att ventilera mer och prata lite kring allt. Vi fick lite tips och råd till fortsatt bearbetning, vilket var ganska skönt. Vi känner nu efteråt att vi kommer kanske inte gå tillbaka, vi tror inte att det kommer behövas. Men hon finns ju kvar om vi ändrar oss.

Jag blev helt slut efter besöket, trodde inte att det påverkade mig så mycket. Det var nog en del anspänning inför det och sen en del lättnad efteråt. Vi åkte en kort sväng till A6 för jag behövde köpa byxor. Har ju haft gravidbyxor ett tag, men det känns som om jag vill lägga undan dem. Mina gamla är inte riktigt rätt storlek så jag behövde köpa nåt som funkar under tiden jag (förhoppningsvis) går ner lite igen. Inte så kul att behöva köpa nya brallor... men så kan det vara.

Hittade två toppar för halva reapriset med, så för inte så många slantar blev det byxor, strumpor och två toppar. Sen var det raka vägen hem, nu sitter jag i soffan och undrar om jag måste gå upp ur den överhuvudtaget nånsin igen. Trött och slut är bara förnamnet.

Det är inte helt lätt att sätta ord på alla känslor, men en sak är säker att det tar mer på en än vad man tror att ta sig igenom en kris. Jag kommer på mig själv ibland att bara stirra på tv:n, men jag har ingen aning om vad jag tittar på. Som att sova fast man är vaken. Jag tänker inte på nånting alls, bara stirrar. Antar att det hör till.

Mer kanelbullar och samtal med läkare

Ja vi bakade en sats till. Erik gillar bullar och så klart när vi har en fin maskin och jäst kvar så bakar vi fler bullar. Denna gång blev det inte klassiska utan snurror. Samma smaksättning men såna där snurror istället. Faktiskt vart det bättre idag.

Vi bakade även för att vi väntade på att tiden skulle gå fram till att läkaren skulle ringa. Vi hade fått en telefontid efter lunch och det var lite segt på förmiddagen.

Så ringde han iallafall, det var en av dem vi fått träffa under tiden på sjukhuset. Vi hade fått lite olika besked om när vi fick försöka på nytt. Det var allt ifrån "på en gång" till ett år. För oss var det viktigt att veta så vi kan ställa in oss på det. Och sen även i så fall få reda på varför vi skulle vänta.

Utifrån vad som stod i min journal, hans erfarenhet och expertis så fanns inget hinder för att bli gravid igen. Vi måste inte vänta alls om vi inte vill, men han sa lite så där att det kan vara bra för oss att vänta en cykel så vi hinner med att landa och ladda batterierna lite. Men rent medicinskt finns det inget hinder. Och jag anses inte vara en riskpatient heller om jag blir gravid.

JÄTTESKÖNT! Nu kommer vi ju ta det när det känns rätt iallafall, men ändå så himla skönt att det inte var så illa som vi fick för oss från det som sades i förra veckan. Det var lite rörigt på sjukhuset där ett tag så antingen missuppfattade vi eller så blev det nånstans något galet i informationen.

Vi klandrar absolut ingen på kliniken, dom tog väl hand om oss och vi fick verkligen stöd där, i allt vi frågade och allt vi ville. Så det finns ingen som helst anledning att kasta skit på vården i vårt fall. Nånstans har det felat lite i kommunikationen, men idag fick vi klara besked och läkaren kollade även extra upp omständigheterna kring just mitt fall.

Under alla dessa tråkiga omständigheter så har jag klarat mig bra. Det har inte blivit några komplikationer, jag har mått relativt bra rent fysiskt och även nu efteråt så återhämtar jag mig väldigt bra. Så även om det tragiska hände så har det gått bra för mig ur medicinsk synpunkt. Jag kunde ha blivit riktigt sjuk och drabbats av svåra komplikationer. Men det gick bra och jag är tacksam för det.

Sorgen är lite lättare att bära idag när domen inte var att vi måste vänta så länge. Tror på nåt sätt att just det, att vi kanske inte fick försöka igen, kändes som en av de tyngsta delarna. Så klart är förlusten av graviditeten det allra tyngsta! Nu känns det ändå hoppfullt att framtiden kommer kännas lite lättare.

Vi har ett möte till inbokat med läkaren, den gången blir det ett fysiskt möte. Då får vi ställa fler frågor om vi vill. Men annars ville han prata om en preliminär plan för en framtida graviditet. Så att vi kan känna oss trygga med den och kunna ta oss igenom den utan allt för mycker oro. Det känns väldigt bra tycker vi båda, att dom verkligen vill hjälpa oss förbi det.

Imorgon blir det nog inte fler bullar... men kanske nåt rågbröd. Eller så gör jag piroger, fick ett recept på piroger av en vän på FB. Tack alla ni fina som stöttar och skickar goa hälsningar. Vi är väldigt glada och tacksamma att vi får allt det stödet. Kram!

Nya prover och kanelbullar

I morse var det nya prover igen. Vi var där strax efter att labbet öppnade. Vi ville ta dem tidigt och på plats på sjukhuset för att förvissa oss om att inget prov försvann eller fördröjdes på en vårdcentral. Jag ringde sen efter en stund till kliniken och fick prata med en sköterska.

Hon kunde se att alla prover utom infektionsproverna var klara. Allt såg mycket bättre ut än i fredags på sjukhuset. Så himla skönt. Efter en timme ringde hon upp igen och hade svaren på infektionsproverna. Infektionen fanns kvar men värdet hade sjunkit väldigt bra. Jag låg över det normala, men absolut bättre idag.

Lättnad i allt det jobbiga!

Jag plågas lite av skuldkänslor av och till. Borde jag ha gjort si eller så? Borde jag fattat tidigare? Borde jag....?  Men jag vet ju att det inte ger något som helst positivt att tänka så. Men det är svårt att inte låta dom tankarna ta över vissa stunder.

Jag vet att jag inte gjort nåt fel, jag vet att jag inte tummat på vad man som gravid får eller inte får göra. Inte ätit saker som man ska undvika, inte burit tungt eller varit slarvig med annat. Varken jag eller Erik har någon skuld, det är bara sånt som händer ibland. Vissa gånger går det bra och andra inte. För oss gick det inte bra. För nån annan går det bra.

Men det är jättesvårt att bara acceptera och inte ha någon riktig förklaring till varför. Under hela tiden på sjukhuset såg den lilla ut att må bra. Det var JAG som inte mådde bra. Det var jag som skulle skydda den lilla från att vi skull skiljas åt. Men jag misslyckades med det. Och givetvis vet jag att jag inte kunnat göra något annorlunda.

Det som hände, det bara händer ibland. Det tunga är att uttrycket och förhoppningen "det händer inte mig" går aldrig nånsin att använda igen. För det hände mig och det gör förbannat ont.

Nu jäser en deg på bänken. Vi bakar kanelbullar. Vi var och köpte en köksassistent för att kunna baka. Så nu jäser degen. Ingen aning om den är klar. Den borde vara klar. Så det ska väl knådas och fixas nu. Det tar lite tid att sysselsätta sig så här och det känns ganska bra. Får se om det smakar bra oxå.

Utskriven, men aldrig nånsin helt och hållet hel igen

I fredags fick vi komma hem. Det var otroligt konstigt att komma hem. Men så klart skönt efter den vecka som var. Infektionen är troligen under kontroll, jag har fått gå över till tabletter nu iallafall, tidigare fick jag den via dropp. Febern är borta.

Borta är också det som varit det största glädjeämnet i min och Eriks tillvaro sen jul. Vi har forlorat vår graviditet och den lilla fluppen är inte hos oss längre. Den sorg vi känner och smärtan... det går inte att beskriva i ord.

Det kändes som om vi skulle vara en av dem som klarade oss med kanske en ganska jobbig graviditet, en sån där jag fått ligga i sängläge fram tills den lilla kunde plockas ut. Vi hade starkt hopp och somnade på onsdagskvällen ganska bra för att vara på sjukhuset och allt.

På natten vaknade jag och kände att nåt var fel. Gick upp och upptäckte att jag blödde igen. Kallade på sköterskan som sa att hon skulle rådgöra med läkaren. Vi skulle försöka somna om. Det gick inte så bra och efter nån timme kände jag att jag blödde mer.

Vi fick träffa läkaren och han undersökte mig. Den lilla levde men allt vatten var nu borta och det såg ut som tappen hade mognat... De värsta av alla besked. Kroppen gjorde sig redo för att släppa efter för infektionen. Vi pratade med läkaren länge om olika alternativ. Tyvärr var hans bedömning att om vi inte skulle riskera min hälsa ordentligt så måste vi gå igenom det som alla gravida har som största skräck. Det fanns tyvärr inget att göra.

Att beskriva detta är väldigt smärtsamt, men samtidigt känner jag att jag behöver få skriva. Jag kommer aldrig nånsin glömma det vi var tvugna att vara med om. Lite som en del av bearbetningen känns det ändå skönt att skriva.

På morgonen fick vi träffa en till läkare, jag ville vara säker på att inget fanns att göra. Hon var tydlig, vi måste göra detta. Det fanns inget som kunde få detta att bli bra. Hon såg vid undersökningen att den lilla redan börjat komma.

Jag fick lägga mig och efter att jag fått tabletter som skulle sätta igång det så tog det inte lång tid. Det var med stor ångest som jag fick föda fram den lilla kroppen. Det kändes oerhört smärtsamt att veta att fluppen nu skulle skiljas från mig och på så sätt aldrig mer finnas. Overkligt och helt utanför vad någon ska behöva uppleva. Vi hade varandra, jag och Erik, vi var som en enhet. Men det saknades något så fruktansvärt mycket.

Vi har valt att inte titta på fluppen, inte veta vilket kön eller att ha någon cermoni. Det är vårt val och det känns bra för oss. Om någon tycker annorlunda så vill vi inte veta eller höra. Vi har valt att göra så här och det är det som vi känner är det rätta för oss. Vår flupp kommer finnas i en minneslund och vi kommer kunna gå dit om vi vill senare.

Vi är hemma, vi sover och äter. Vi har haft våra familjer här och vi tar timme för timme. En dag kommer det kännas lättare. En dag kanske det till och med känns som om vi kommer upp till ytan. Men just nu är livet verkligen timme för timme och det går upp och ner. Vi har varandra, vi gråter och vi pratar... men det blir inte helt verkligt förrän man lägger handen på magen som nu är tom.

Den långa vägen tillbaka till nån form av hopp om en framtid där vi kanske kan börja om med att försöka på nytt är påbörjad. Men först ska jag bli frisk och läka. Både rent fysiskt och psykiskt. Vi kämpar på.

Jag vill inte gärna prata i telefon just nu, jag orkar inte. Och jag vill inte heller svara på några frågor kring detaljer. Jag hade en infektion som ledde till att en för tidig förlossning sattes igång. Den gick att stoppa men infektionen hade gått för långt så den lilla gick inte att rädda kvar. Tack för alla hållna tummar och era varma tankar, tyvärr räckte det inte. Vi är båda tacksamma för alla värmade ord!

19+3, 4 dagar från halvtid så förlorade vi vår flupp...

Sal nummer 13

Ja, där har vi checkat in. När vi checkar ut är ännu väldigt flytande. Det finns platt-tv, en säng och ett bord. Personalen är fantastisk och lyder min minsta vink. Det finns en knapp där jag kan trycka, så kommer dom i ett nafs.

Anledningen till att jag skriver nu är att jag sen tror att det finns ett värde i att ha det sparat. Tankarna, vad som händer och framför allt hur man mår. Det är bra för att bearbeta allt i slutänden.

Vart jag är? Jag är på Kvinnoklinikens gynavdelning på Ryhovs sjukhus. Vattnet har gått och en infektion har ställt till det för mig och Fluppen. Du som är känslig för att läsa om kroppsvätskor och sånt bör nog sluta läsa nu.

Men det började i slutet på förra veckan. Jag var väldigt trött och hängig redan på onsdag/torsdag men kämpade på fram till fredag. Efter jobbet på fredagen så var det bara sängen som gällde. Jag skulle ju planera inför helgen och fixa hemma. Men det blev verkligen inget av med det. Jag sov i två timmar och kände mig helt väck. Erik var på AW med sin kompis Jocke och jag spenderade hela kvällen på soffan och sen somnade jag ganska tidigt.

Lördagen drog vi på stan en sväng, men jag var väldigt trött och kände mig inte kry. På kvällen så sa jag till Erik att det inte kändes bra. Det blev tidigt i säng. Söndagen gjorde jag ett tappert försök att storhandla lite, men det blev ganska hackat. Jag vet inte om det blev nåt vettigt direkt i vagnen där på Citygross. Jag köpte sallad med mig hem och när vi åt var det jättejobbigt att tugga och jag ville inte äta klart.

Tog tempen och hade feber. Redan på förmiddagen hade jag hostat till och känt att nåt inte riktigt var som det skulle, det kom lite vätska från del del på kropen där det gära inte ska komma nån vätska förrän i augusti. Men jag tänkte att allt är ju normalt om man läser om det, så det fick vara så. Sen återkom just det fenomenet ett par gånger och på kvällen så berättade jag för Erik. Han sa att vi skulle ringa 1177 och det gjorde vi. Jag blev kopplad till gynakuten och dom sa att jag skulle sätta på mig en binda och kolla hur mycket som kom. Det är vanligt med rikliga flytningar under graviditet så det kan vara helt normalt. Vi fick rådet ändå att kontakta mödravården på måndag morgon.

Ok, så det blev alvedon och nattis för oss i söndags kväll. Sen på morgonen så ringde jag. Fick en tid kl 13. Vi åkte dit och dom konstaretade att det var en infektion, men att det inte var fostervatten vad dom kunde se. Fick antibiotika och så hem och vila. Skulle ta tabletten till kvällen och det gjorde jag.  Vid ett på natten vaknade jag av magsmärtor på helt fel ställe när man är i graviditetsvecka 19. Det höll i sig bara kort och jag lyckade somna om. Men en timme senare så vaknade jag igen och då kom smärtorna med jämna mellanrum och drog ända bak i ryggen. jag låg en timme och funderade på vad sjutton jag skulle göra, sen väckte jag Erik. Han hämtade datorn och började googla.

Värkar. Eller sammandragningar. Det var det jag hade. Så vi ringde igen till 1177 och fick så småningom prata med gyn igen. Ta alvedon och somna om. Det kan bli så av infektionen. Och ring mödravården imorgon bitti.

Ok, så blev det. Jag ringde när jag vaknade. Alvedonen hade hjälpt liiite och jag somnade kanske om i små omgångar. Skulle upp ur sängen och gå på toa innan jag käkade frukost... Men då kom det. Inte bara en skvätt, utan ordentligt. Sen hände det 3 gånger under loppet av 10 minuter och sista gången var det blodigt. "Nu åker vi till sjukhuset Erik, jag blöder och vattnet har gått".

På 5 minuer eller så var vi inne på sjukhuset. Blev slussade upp till mottagningen vi var på dagen innan. Där gick vi rakt in i receptionen och sa som det var. Vi fick snabbt ett akutrum. Så fick vi träffa en läkare som undersökte mig. Hon sa direkt att det var fostervatten och att det nu inte såg så bra ut alls. Det var tjoff i med en infart i handen och in på ett rum på avdelningen och medicin som skulle stoppa värkarna som fortfarande höll på. Sen dropp med antibiotka och strikt sängläge.

Värkarna avtannade inom en halvtimme-timme efter att jag fått medicin. Smärtorna avtog ju med dem och febern gick ner. Jag fick alvedon mot den med. Urgulliga sköterskor tog hand om oss hur bra som helst. Det var jätteskönt! Vid det här laget var vi båda rädda, ledsna och väldigt uppgivna. Men allteftersom fick vi liiite så där hopp. Det KAN gå bra. Det finns dom det går bra för.

Vattnet fortsatte sippra och det kändes tungt. Men så småningom avtog det med. Vi frågade flera gånger hur länge vi kan räkna med att vara här, lite så man vet vad man ska säga på jobbet. Ingen kunde säga nånting. Sen kom en sköterska in som vi skulle ha träffat för att göra rutinultraljudet hos där på eftermiddagen igår. Hon sa att vi skulle bli kvar ett par dagar åtminstone.

Vi bokade av ultraljudet även om dom sa lite så där att vi kanske skulle göra det ändå. "Vi siktar ju på att det här ska gå bra och att ni ska bli föräldrar." Då brast jag totalt. Det kändes verkligen inte så och det var sjukt hur bra det kändes när hon sa det. Men så pratade vi om det och kom fram till att vi bokar om det till nästa vecka och ser hur det går med allt.

Så. Här är vi nu på sal nummer 13 och jag får inte vara uppe alls. Får antibiotikadropp och dom har stenkoll på mig. Erik får vara här hur mycket han vill och även sova kvar då jag har eget rum. Idag var läkaren inne och pratade lite. Han sa:"Det är dåliga odds, det vet ni. Men det kan oxå gå bra. Du blir kvar här minst en vecka, troligen mer. Ställ in dig på det." Ok. Jaha. Ok.

Vad jag känner? Jag vet inte. Ena stunden hopp och tacksamhet för att jag känner den lilla buffla där inne. Andra stunder förtvivlan och skräck. Troligen bor Fluppen trångt just nu. Men fostervatten återbildas och om det håller tätt och infektionen inte ger sig på bebben så finns det hopp. Googlar man blir man först väldigt hoppfull och sen livrädd. Så jag googlar inte mer. Nu ligger jag här på min sal och väntar på att det ska gå bra. För det ska det. Det bara måste det.

För att skona mig själv lite från att behöva förklara om och om igen vad som händer, för jag vet ju att det till slut når ut utanför salen, så vill jag inte gärna ha en massa samtal. Jag har telefon och dator med mig. Kommer, om jag orkar skriva här. Som terapi och som papperskorg, så om jag inte svarar på sms eller så, skicka ett mail eller meddelande på FB. Jag svarar när jag orkar. Tack för den respekten.

Jag och Erik håller nu tummarna för att det vänder och går mot det positiva. Håll gärna en tumme eller två du med, det kan behövas just nu. Kram!

Big bug!

Ja nu börjar det fladdra på ordentligt i magen. Skumt och roligt på samma gång :) Först undrar man om det verkligen var nåt... för att sen inse att "jo! Det var det!" Tycker lite synd om Erik dock, han kan ju inte känna nåt på utsidan. Hoppas han kan det snart, det vore skoj.

Igår fick jag följa Jenny på hennes resa från att vänta på att öppna sig tillräckligt till att det beslutats om kejsarsnitt. Det kom sms lite så där lagom med rapporter. Sen lite senare på kvällen så kom det underbara beskedet att allt gått bra och att en flicka kommit till dem på kvällskvisten!

Hon är 56 cm lång och vägde 4720 gram. Ingen liten tös, men enligt mamman världens sötaste så klart. STORT grattis till både dig Jenny och till din goa sambo Klas. Den gjorde ni bra! Nu väntar jag ju spänt på vad de kommer kalla den lilla pluttfisen. Jag är ju en namnsucker... så jag tycker sånt är jätteroligt! Jag vet vad jag hoppas på, men jag vet inte om pappan är lika entusiastisk till namnet dock. Och det är ju inte vad jag tycker som spelar roll heller. Även om jag skulle vilja vara med och bestämma ;)

Det är jättekul att vi kommer ha barn med samma år som födelseår! Hoppas de två kommer tycka om varann och leka tillsammans sen. Ett halvår är ju ingenting i skillnad.

Nästa vecka är det ultraljud igen. ROLIGT!