Kurator och piroger

Onsdag idag. 6 dagar har gått sen missfallet. Från börjar tror man inte att dagarna ska gå överhuvudtaget. Man känner att varje sekund gör ont och varje försök till att göra något blir som en kraftansträngning som man inte vet om man ska klara av. Sen går det över till minuter och sen timmar. När det sen blir dagar så känns det lite lättare.

Varje timme är inte längre oändligt lång och bara gör ont. Det finns någonstans en känsla av att det blir bättre.

Redan i fredags innan vi fick åka hem från sjukhuset så fick vi träffa en kurator. Vi fick under en stund ventilera de allra första tankarna och det var nog ganska bra. Sen bokade vi en tid till idag. Vi hade tid på eftermiddagen och på förmiddagen åkte Erik till jobbet en sväng. Jag tog då tag i lite pappershögar och så där, sen satte jag igång att göra piroger. Det var lite pill och joks men det blev bra i slutänden iallafall.

Erik kom hem igen till lunch och så åt vi, sen var det i princip dags att åka. Samtalet gick bra tror jag. Det kändes bra att ventilera mer och prata lite kring allt. Vi fick lite tips och råd till fortsatt bearbetning, vilket var ganska skönt. Vi känner nu efteråt att vi kommer kanske inte gå tillbaka, vi tror inte att det kommer behövas. Men hon finns ju kvar om vi ändrar oss.

Jag blev helt slut efter besöket, trodde inte att det påverkade mig så mycket. Det var nog en del anspänning inför det och sen en del lättnad efteråt. Vi åkte en kort sväng till A6 för jag behövde köpa byxor. Har ju haft gravidbyxor ett tag, men det känns som om jag vill lägga undan dem. Mina gamla är inte riktigt rätt storlek så jag behövde köpa nåt som funkar under tiden jag (förhoppningsvis) går ner lite igen. Inte så kul att behöva köpa nya brallor... men så kan det vara.

Hittade två toppar för halva reapriset med, så för inte så många slantar blev det byxor, strumpor och två toppar. Sen var det raka vägen hem, nu sitter jag i soffan och undrar om jag måste gå upp ur den överhuvudtaget nånsin igen. Trött och slut är bara förnamnet.

Det är inte helt lätt att sätta ord på alla känslor, men en sak är säker att det tar mer på en än vad man tror att ta sig igenom en kris. Jag kommer på mig själv ibland att bara stirra på tv:n, men jag har ingen aning om vad jag tittar på. Som att sova fast man är vaken. Jag tänker inte på nånting alls, bara stirrar. Antar att det hör till.