Första dagen på jobbet

Igår var det första dagen på jobbet efter att ha varit hemma i två veckor. Eller hemma en vecka och på sjukhuset en arbetsvecka. Jag har haft ångest hela helgen för att jag måste ta mig över det hindret. Just att komma in på jobbet och veta att alla vet. Men det hade varit ännu värre att ingen vetat. Jag hade tyckt det var ännu värre att behöva förklara för alla varför jag varit borta så länge. Att om och om igen förklara, det hade nog gjort det väldigt tufft.

Det var tufft ändå att kliva in och gå och sätta mig. Jag bröt ihop i kapprummet först och kände mig så himla malplacerad. Som om jag verkligen inte hörde hemma där längre. Men så kom min chef och kramade om mig. Hon sa att jag tar allt i min takt och att jag bara får säga till när det blir för mycket. Det kändes bra att hon sa så och jag lugnade mig lite.

Väl på plats vid mitt bord så kändes det mer och mer ok under dagen. Jag hade en del mail att ta tag i som höll mig sysselsatt i alla fall. Det var ganska lagom att börja med.

Vid ett tillfälle kom alla projektledare ut från konferensrummet och en tjej kom och kramade om mig och sa välkommen tillbaka. Då brast det ju igen så klart, men det var mer för att jag blev lite rörd. Det kändes jobbigt och skönt på samma gång. Under dagen sen så kom nåra förbi och klappade lite på mig och frågade hur det var, även mail kom från kollegor som hälsade mig välkommen tillbaka.

Det är en fin arbetsplats jag har, många fina människor och folk som verkligen bryr sig om. Jag är lyckligt lottad som har allt detta stöd runt omkring mig, verkligen.

När jag sen bröt för dagen och skulle hem kände jag att det skulle bli mycket enklare att komma dit dagen efter, idag alltså. Men så i morse så kom det ångest igen... ville INTE åka. Det kändes jättejobbigt. Men det var ju bara att åka iväg och ta det som det var. Och det gick ju jättemycket bättre idag. Inte så förvånande, men skönt ändå. Jag har suttit med tårar i ögonen av och till både igår och idag, men det är ändå så att jag är på rätt väg. Jag känner att jag läker genom att göra saker som först känns oövervinnerliga.

Efter jobbet igår så gick vi en ganska lång promenad och när vi kom hem igen så lagade Erik mat. Det var lyxigt! Vi har inte lagat så mycket mat de här veckorna... det har varit mycket köpesmat och skräp. Men igår åt vi fläskfilé, potatisgratäng och wokade grönsaker. Mums! Så himla gott var det.

Idag funderar jag på att svänga förbi Ica Maxi och kolla om dom har lammfärs. I så fall ska jag göra lammfärsbiffar med ugnsstekta rödbetor med chèvre på. Det låter gott i min tanke i alla fall. Så får vi se hur det blir.

Jag känner mig på rätt väg, det känns bättre och bättre. Jag mår nog lite bättre för var dag som går. De tunga dagarna kommer säkert att dyka över mig ibland ändå, men jag tror ändå att jag är på väg att kunna hantera dem bättre och kanske så småningom så är sorgen mer ett minne om det hemska vi varit med om.

Kanske kan vi lyckas bli gravida igen när tiden är inne. Det vore den största lyckan just nu. Att få ett nytt datum att se fram emot och glädjas åt. Det skulle vara så stort och fantastiskt. Och kanske är det då även lättare att släppa taget om det som varit, det som vi skulle haft. Kuratorn berättade att många kvinnor är gravida i tanken ända fram tills dess att man skulle fött sitt barn. Hon sa även att det är bra att planera för en ny graviditet när man är redo för det. Att just det och en eventuell ny graviditet (om det nu är det man vill) ofta bidrar till att man tar sig upp på benen igen och ser framåt.

Livet är så skört och man ska ta vara på varje bra dag, det hör man ju så ofta. Och visst är det så. Tror dock att det kan vara svårt i en ny graviditet att kunna ta vara på varje dag och glädjas. Det kommer nog finnas stor oro och det kommer nog vara svårt att helt glädjas. För den graviditet som vi förlorade hade gått ett par dagar från halvtid, den största faran var över. Vi var på väg över till att vara på andra halvan av 40 veckor.

19+3 är de flesta ganska trygga med att de första veckornas oro är borta. Man har gjort ultraljud och fått se sin bebis. Vi skulle ha gjort vårt ultraljud den dagen jag blev inlagd. Vi skulle också ha fått se vår lilla igen. Så för mig kommer inte en ny graviditet innebära säkra veckor eller trygghet för att man passerat ett visst datum. Jag vet att det kan gå fel ändå. Jag har fått släppa taget om den lilla som jag känt levt rövare inne i mig. Jag har fått uppleva den mardröm som man läser drabbar andra.

Men jag måste ändå tro att om vi lyckas igen så kommer det gå bra. För jag tror inte jag orkar gå igenom 40 veckor av ångest och oro. Jag måste nånstans tro att vi kommer få passera alla de "säkra" datumen, att det är ok att beställa barnvagn och köpa saker. Jag måste tro.

Jag jobbar på det, det är långt kvar. Men varje litet steg är ett steg i rätt riktning. Även om det kommer bakslag och även om man ibland säkert kommer ta nåra steg tillbaka igen... så tror jag att alla det stegen måsta tas, jag måste ta mig igenom alla steg för att komma framåt. Jag skriver av mig mycket känner jag, sen pratar jag och Erik massor. Så visst måste jag tro att vi kommer upp igen. Det gör vi. Solen bryter ju alltid igenom, även efter en lång period av grått väder.