På fredag skulle jag gått på semester i 4 veckor. Det skulle ha varit sista dagen jag jobbade på ganska länge. Först 4 veckors semester och sen gå direkt på mammaledighet för att invänta förlossningen. Jag skulle ha gnällt över min tunga mage och jag skulle ha svullna fötter...
Inget är som det ska vara. Iallafall inte på den fronten. Nu jobbar jag en vecka extra, sparar lite semester till senare. Jag går tillbaka till jobbet igen i augusti. Jag tänker varje dag på att inget är som det ska vara. Och hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte se nån mening med hur det blev. Det finns inget positivt med att inte vara gravid nu.
Jag ältar en del just nu. Funderar fram och tillbaka. Jag vet att det inte är konstruktivt alls, men just nu vandrar tankarna fram och tillbaka över hur det skulle ha varit. Och helt ärligt, det suger!
Vi har bokat semester efter att jag måste gå ner i vikt, vi styr hela vår vardag nu just det fenomenet att jag behöver gå ner dom kilon jag lagt på mig av graviditeten och tiden efter. Ni som kämpat med vikt av och till i era liv vet hur det är. Jag börjar bli redigt less på det faktiskt. Men det är inget alternativ för mig att ta till operation, även om det känns som en enkel lösning. Jag har ett antal i min omgivning som gjort det och mår jättebra idag. Men vill man bära ett barn bör man vänta ett tag efter operationen och den tiden har inte jag.
Sen vet jag inte heller om det är en bra lösning för mig över lag. Så jag fortsätter kämpa. Att erkänna att man väger för mycket är någonstans en del av resan känner jag så därför är jag öppen med det på jobbet, att jag försöker gå ner i vikt. Grejen är ju att jag mår egentligen inte dåligt av min vikt, jag trivs ganska bra med mig själv. Jag har nästan alltid varit rund och egentligen aldrig stört mig på det. Det är faktiskt mer så att andra verkar göra det. Även när jag var barn så tyckte jag själv inte att jag var tjock, men jag förstod ju att andra tyckte det. Jag var visserligen längre och större än mina jämnåriga väldigt länge, men jag tyckte nog aldrig att jag var tjock. Men det fick man ju erfara ganska ordentligt att andra tyckte.
Nu som vuxen struntar jag friskt i vad andra tycker om mig, nu är det viktigast att JAG mår bra. Jag mår bra i det bemärkelsen att jag inte lider av att vara stor, men det finns så många andra aspekter i varför jag behöver gå ner i vikt. För att lättare bli gravid igen, för att minska risken för missfall, för att orka bära, leka och ta hand om en liten om vi lyckas med att få en. Det är inte enbart för min egen skull utan även för en eventuell liten familjemedlems skull.
Bättre motivation kan man ju knappast få, eller hur? Det som folk inte tänker på är att för alla människor är det inte enkelt att "bara" sluta äta snask och börja röra på sig. För en del hjälper inte bara det. Och för en del är det inte så "bara". I mitt fall så vet jag att vissa saker fungerar och vissa inte. Det som är svårt för mig är att hålla i det så pass länge att jag tar mig till mitt mål. Och det handlar mycket om karaktär och ett beteende som man måste få kontroll på.
I det känslomässiga kaos som jag är i så är den kontrollen ganska svår. Jag VET vad jag borde görs, vill göra och måste göra. Men vissa dagar känns det stört omöjligt. Och jag tror det är svårt för andra att förstå det. Det är inte alltid enkelt att säga åt sig själv att skärpa till sig. Eller det är lätt att säga det, men inte att efterleva det.
Jag önskar att det vore enkelt, att jag var lite mer som dom jag möter på morgonpromenaden, dom som går upp innan jobbet och går ut och springer/joggar/går. Inte för att dom behöver det utan för att dom tycker det är skönt. Jag går upp kl 6, är oftast så trött att jag mår illa eftersom jag sover så dåligt. Jag tejpar fötterna så jag inte ska få skavsår. Sen tar jag med mig Erik och så går vi. Eller stavgår. Ca 1,5 timme blir det. Målet är 1h45min egentligen men det är svårt att få ihop det när jag tar sån tid på mig att vakna till. Efter det åker jag till jobbet. DÅ är jag pigg för att vi varit ute på morgonen. Men om jag hade haft ett val, så hade jag gärna sluppit det. Jag hade gärna tränat 3-4 gånger i veckan och så hade det fungerat. Men det går inte det.
Gnäll, gnäll, gnäll... så kanske det låter. Det skiter jag blankt i. För oavsett vad andra tycker, tänker och tror så är varje dag en kamp för mig mot tiden, vikten och tankarna.
Jag har ju så klart massor med positiva saker i mitt liv oxå! Jag är ju en glad skit i grunden, jag tycker om att göra andra glada och inser hur tacksam jag är för många saker i livet. Så det är inte alls så att jag lever i ett mörker och trevar mig fram. Jag har otroligt fina människor i min närhet och önskar jag kunde få alla dom att förstå och vet att jag är så tacksam över att ni finns, ni är bäst!
Att drabbas av sorg, oavsett vad den handlar om, är inget roligt för någon av oss. Man tar sig ur den och det blir bättre. Jag vet det och jag känner så smått att jag är på väg dit. Jag försöker ta hand om mig under transportsträckan dit. Det är en vinst i sig :)
