Nej usch vilka dagar jag har haft! Jag kämpar varje minut med att inte låta ångesten ta så stor plats men det är tungt nu. Tre dagar kvar tills det datumet jag fruktat så länge. Jag måste förbi det tror jag innan det vänder.
Idag grät jag hela vägen till jobbet och fick sitta i bilen en stund för att få andas lite när jag kom fram. Hade nån frågat idag hur jag mådde så hade jag nog tappat taget helt tror jag. Fy vad tung dag!
Det är tur att jag haft mycket att göra på jobbet så jag hinner lixom inte med riktigt. Jag hinner med jobbet, men hinner inte med att tänka på mig själv. Varje morgon denna vecka har varit riktig pest, jag har fått kämpa för att inte gå och lägga mig igen och inte gå upp på hela dagen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ställa dessa krav på mig själv... men jag tror ändå att det inte blir bättre av att vara hemma.
Nu är det bara en dag kvar sen är det helg. En av de tyngsta helgerna... Men jag får bara lov att ta mig igenom den. Vi har sagt att vi ska försöka sysselsätta oss lite, får se hur det går.
torsdag 28 augusti 2014
torsdag 21 augusti 2014
Känslosamt och chockartat
Nu har det gått ett par dagar sen vi kom hem från Dalarna och dopet för Jennys och Klas lilla Vera. Vi åkte upp på fredagskvällen och stannade tills dopet var färdigt. Att hinna med att umgås lite med Eriks pappa stod på schemat då vi inte träffat honom på ganska länge. Han var nog glad att se oss :)
Under lördagen så kikade vi in hos Eriks mamma och särbo som bjöd på älgkalvsstek och hemodlad potatis... Jättegott var det! Kvällen spenderades med Erik pappa som lagade pepparstek med bakpotatis. Det är hans paradrätt så det var ett måste när vi var på besök.
På söndagen var det dags för dop. Jag har haft det jobbigt med att åka på det, det medger jag. Men jag insåg ju också att för det första så ville jag vara där för Jennys skull. Även om man inte hinner prata och umgås så värst mycket så var det en viktig dag för henne, jag ville därför dela den med henne. För det andra så vet jag ju att nån gång måste bli första gången som jag träffar henne och även de kompisar som finns där uppe.
Det gick ok. Det var väldigt jobbigt att krama om alla fina kompisar som jag fått genom Jenny. Det är just första mötet som är det jobbiga... sen släpper det lite och man kan gå vidare. Det tar tid med att gå igenom allt, men nån gång måste jag ju komma ut på andra sidan. Och nu efter att ha träffat dem igen så känns det lite lättare. Jag grät mig igenom dopet och höll hårt i Eriks hand. Vi båda var väldigt påverkade av ceremonin och orkade sen inte åka med på fikat efteråt. Men jag hann krama om henne och klämma Vera lite i de underbart goa små fötterna.
Mycket känslor och tårar var det, men jag är glad att jag åkte och jag tror att Jenny blev glad att jag var där trots allt.
En sak som jag inte skrivit så mycket om är en sak som kommit upp inom familjen. Jag och mina syskon har fått reda på att vår pappa har Alzheimers. Vi har tänkt att nåt är galet då pappa har varit lite virrig och så där, men att få reda på att har Alzheimers var lite av en chock. Inte för att det kanske var helt otänkbart utan mer att vår älskade pappa har blivit sjuk... Ingen av oss var nog beredda på att det skulle vara så illa som det var.
Han blev sjuk för ett tag sen och har inte delat det med oss, oavsett vad det beror på så är vi nu väldigt tacksamma för att vi fått ta del av det och kan hjälpa honom. Vår pappa är bara 65 år och det känns så himla orättvist att han nu när han gått i pension och skulle leva det goda livet har drabbats av en sån hemsk sjukdom. Just nu mår han ganska bra, han är lite virrigt och glömmer saker men är i grund och botten ganska glad tror jag.
En sak som dock är mycket bekymmersamt mitt i allt detta är att han har blivit lurad av en person som kapat hans identitet. Denne person har satt pappa i skuld på över en miljon. Eftersom pappa är sjuk så har han inte riktigt kunnat reda ut allt. Vi har nu tagit över det arbetet med att reda ut det och det är väldigt mycket. Man kan inte tro det innan man råkar ut för nåt sånt här, men att bevisa sin oskuld är inte det enklaste och att dessutom är dom som lurar folk på det här sättet så himla fula så dom gör det på ett sätt som är noga genomtänkt.
Vi är fyra syskon och vi delar på bördan, jag är glad att vi har varann i det, men det är tungt att veta att pappa i framtiden nog inte kommer känna igen oss. Han är ju så ung! Det är ofta man hör om folk som väntar på sin pension och när den väl faller in så blir dom sjuka. Otroligt tragiskt!
Han måste flytta från sitt hus och komma till en mindre bostad någonstans där vi kan hälsa på lätt och där han så småningom kan få hjälp när han behöver det. Han mår nog som sagt i grunden bra men det finns nog mycket oro kring bedrägerierna och även att han vill flytta men inte får huset sålt. Det är väldigt många praktiska saker som måste fixas så pappa fortsätter ha det bra. Men vart börjar man? Hur gör man? Vi kämpar på och vi kommer hitta upp till ytan där också.
Men ett tips till alla er som inte har lås på era brevlådor, skaffa det. Det vanligaste sättet att kapa en persons identitet är att vittja dennes brevlåda på lånehandlingar mm.
2014 skulle ju bli ett fantastiskt år, det födelseåret vårt barn skulle ha. Nu är 2014 fullt med ångest och tunga känslor. Men visst är det så att efter regn kommer solsken?
Det värsta är väl att olyckor kommer ofta om tre... Nu har jag två, vilket blir den tredje?
Under lördagen så kikade vi in hos Eriks mamma och särbo som bjöd på älgkalvsstek och hemodlad potatis... Jättegott var det! Kvällen spenderades med Erik pappa som lagade pepparstek med bakpotatis. Det är hans paradrätt så det var ett måste när vi var på besök.
På söndagen var det dags för dop. Jag har haft det jobbigt med att åka på det, det medger jag. Men jag insåg ju också att för det första så ville jag vara där för Jennys skull. Även om man inte hinner prata och umgås så värst mycket så var det en viktig dag för henne, jag ville därför dela den med henne. För det andra så vet jag ju att nån gång måste bli första gången som jag träffar henne och även de kompisar som finns där uppe.
Det gick ok. Det var väldigt jobbigt att krama om alla fina kompisar som jag fått genom Jenny. Det är just första mötet som är det jobbiga... sen släpper det lite och man kan gå vidare. Det tar tid med att gå igenom allt, men nån gång måste jag ju komma ut på andra sidan. Och nu efter att ha träffat dem igen så känns det lite lättare. Jag grät mig igenom dopet och höll hårt i Eriks hand. Vi båda var väldigt påverkade av ceremonin och orkade sen inte åka med på fikat efteråt. Men jag hann krama om henne och klämma Vera lite i de underbart goa små fötterna.
Mycket känslor och tårar var det, men jag är glad att jag åkte och jag tror att Jenny blev glad att jag var där trots allt.
En sak som jag inte skrivit så mycket om är en sak som kommit upp inom familjen. Jag och mina syskon har fått reda på att vår pappa har Alzheimers. Vi har tänkt att nåt är galet då pappa har varit lite virrig och så där, men att få reda på att har Alzheimers var lite av en chock. Inte för att det kanske var helt otänkbart utan mer att vår älskade pappa har blivit sjuk... Ingen av oss var nog beredda på att det skulle vara så illa som det var.
Han blev sjuk för ett tag sen och har inte delat det med oss, oavsett vad det beror på så är vi nu väldigt tacksamma för att vi fått ta del av det och kan hjälpa honom. Vår pappa är bara 65 år och det känns så himla orättvist att han nu när han gått i pension och skulle leva det goda livet har drabbats av en sån hemsk sjukdom. Just nu mår han ganska bra, han är lite virrigt och glömmer saker men är i grund och botten ganska glad tror jag.
En sak som dock är mycket bekymmersamt mitt i allt detta är att han har blivit lurad av en person som kapat hans identitet. Denne person har satt pappa i skuld på över en miljon. Eftersom pappa är sjuk så har han inte riktigt kunnat reda ut allt. Vi har nu tagit över det arbetet med att reda ut det och det är väldigt mycket. Man kan inte tro det innan man råkar ut för nåt sånt här, men att bevisa sin oskuld är inte det enklaste och att dessutom är dom som lurar folk på det här sättet så himla fula så dom gör det på ett sätt som är noga genomtänkt.
Vi är fyra syskon och vi delar på bördan, jag är glad att vi har varann i det, men det är tungt att veta att pappa i framtiden nog inte kommer känna igen oss. Han är ju så ung! Det är ofta man hör om folk som väntar på sin pension och när den väl faller in så blir dom sjuka. Otroligt tragiskt!
Han måste flytta från sitt hus och komma till en mindre bostad någonstans där vi kan hälsa på lätt och där han så småningom kan få hjälp när han behöver det. Han mår nog som sagt i grunden bra men det finns nog mycket oro kring bedrägerierna och även att han vill flytta men inte får huset sålt. Det är väldigt många praktiska saker som måste fixas så pappa fortsätter ha det bra. Men vart börjar man? Hur gör man? Vi kämpar på och vi kommer hitta upp till ytan där också.
Men ett tips till alla er som inte har lås på era brevlådor, skaffa det. Det vanligaste sättet att kapa en persons identitet är att vittja dennes brevlåda på lånehandlingar mm.
2014 skulle ju bli ett fantastiskt år, det födelseåret vårt barn skulle ha. Nu är 2014 fullt med ångest och tunga känslor. Men visst är det så att efter regn kommer solsken?
Det värsta är väl att olyckor kommer ofta om tre... Nu har jag två, vilket blir den tredje?
söndag 10 augusti 2014
Sista dagen på semestern
Jag har inte haft nån ork att blogga alls på sista tiden. Dels för att vi varit iväg lite på semestern och dels för att det känns som om jag skriver endast när jag är nere. Finns inga roliga inlägg, inget tok som förr. Så ett tag funderade jag på att radera bloggen.
Men det är ju som en dagbok och ett sätt att ventilera när det rinner över. Så nu sitter jag här igen.
Jag visste att det skulle vara en jobbig tid nu ett tag. Både för att vi fick lite semester och kanske då tid att hinna ikapp allt som hänt. Erik är den mest fantastiska som finns så vi har pratat mycket och varit ledsna olika dagar. När den ena haft en bra dag har den andra en dålig... och sen byter vi. Det är bra att vi har varann!
Den 31:a augusti var det beräknat att bebisen skulle komma. Jag visste att augusti skulle bli en jobbig månad... och det har det hittills blivit oxå. Jag räknar dagarna tills dess att den 31:a är här. Det är som att uppleva allt om och om igen. Det är så FEL att vi inte kommer få vårt barn om ett par veckor. Jag tänker på hur jobbigt gravid jag skulle ha varit och hur gnälligt det skulle varit här hemma. Svullet och jobbigt i värmen. Men SOM jag önskar att det var så!
En annan del som är svår just nu är att de man känner som varit gravida i ungefär samma vecka som jag har alla utom en fått sina små. Det gör ont och svider så i hjärtat.
En av mina bästa vänner Jennys lilla tjej Vera ska döpas nästa helg. Det borde ha varit så att jag knappt orkat ta mig dit pga av att jag hade en stor mage att kånka på. Det borde varit så att jag såg fram emot att pina mig iväg till Dalarna. Och visst ser jag fram emot att åka, men det känns också jättejobbigt. Självklart vill jag träffa Jenny och lilla Vera, vi har ju inte setts alls sen Vera föddes. Jenny fick henne ett par dagar innan jag blev inlagd. Så vi hann knappt glädjas åt att Vera kommit innan jag fick missfallet.
Det är så orättvist att det ska vara så! Jag vill ju dela Jennys glädje över sin lilla tjej och så klart är jag glad för hennes skull! Men pga vad som hänt så är det otroligt jobbigt också... Det är ju ingens fel eller så och jag vet att Jenny förstår mig. Men det är så himla ledsamt att jag inte orkat vara där för henne nu när hon upplever allt som man gör när man får barn. Vi skulle ju vara hemma en del tillsammans och prata om blöjor och brist på sömn...
Sen hade jag på känn att det skulle bli en jobbig period nu och det är klart att det späs ju på med alla nyfödda bebisar som skulle varit ungefär lika gamla som vår... Alla saker som jag ställs inför för första gången är jobbiga... att träffa de man inte träffat sen missfallet... att göra saker som man inte gjort sen dess... Svårt att förklara, men det är som att ramla ner på botten om och om igen. Så småningom blir ju allt det bättre, för man tar sig igenom det.
För drygt en vecka sen hände dessutom något inom familjen som är väldigt tråkigt och tar energi, det är klart att även det gör att min ork får svårt att räcka till. Det blev många saker på en gång och jag är nog inte riktigt redo för det än. Jag känner mig så tacksam för att vi har varan i familjen och att jag har Erik. Det är mycket jobb och så där för att reda ut det som hänt, så hösten är säkerligen en period då det kommer vara många helger då jag stänger in mig hemma och bara är.
Nej hörrni, livet är bra grymt ibland och samtidigt finns det dom som har det värre :( Imorgon börjar jobbet igen och jag känner att jag egentligen skulle vilja åka bort en månad till. Eller stänga in mig en månad hemma och bara vara ensam. Hjärtat värker och själen är så himla ledsen. Det skulle behövas något glatt besked av något slag, något positivt.
Erik sa för nån vecka sen att vi går igenom ett ordentligt test av vår relation... och det är nog sant. Ingen av oss orkar hitta på så mycket utan vill mest bara sitta med våra datorer. Vi kom fram till att vi inte under några omständigheter vill vara utan den andre, så vi ska klara oss ur det här. Han är den bästa som finns i hela världen. Och jag har sån tur att jag träffat honom!
Men det är ju som en dagbok och ett sätt att ventilera när det rinner över. Så nu sitter jag här igen.
Jag visste att det skulle vara en jobbig tid nu ett tag. Både för att vi fick lite semester och kanske då tid att hinna ikapp allt som hänt. Erik är den mest fantastiska som finns så vi har pratat mycket och varit ledsna olika dagar. När den ena haft en bra dag har den andra en dålig... och sen byter vi. Det är bra att vi har varann!
Den 31:a augusti var det beräknat att bebisen skulle komma. Jag visste att augusti skulle bli en jobbig månad... och det har det hittills blivit oxå. Jag räknar dagarna tills dess att den 31:a är här. Det är som att uppleva allt om och om igen. Det är så FEL att vi inte kommer få vårt barn om ett par veckor. Jag tänker på hur jobbigt gravid jag skulle ha varit och hur gnälligt det skulle varit här hemma. Svullet och jobbigt i värmen. Men SOM jag önskar att det var så!
En annan del som är svår just nu är att de man känner som varit gravida i ungefär samma vecka som jag har alla utom en fått sina små. Det gör ont och svider så i hjärtat.
En av mina bästa vänner Jennys lilla tjej Vera ska döpas nästa helg. Det borde ha varit så att jag knappt orkat ta mig dit pga av att jag hade en stor mage att kånka på. Det borde varit så att jag såg fram emot att pina mig iväg till Dalarna. Och visst ser jag fram emot att åka, men det känns också jättejobbigt. Självklart vill jag träffa Jenny och lilla Vera, vi har ju inte setts alls sen Vera föddes. Jenny fick henne ett par dagar innan jag blev inlagd. Så vi hann knappt glädjas åt att Vera kommit innan jag fick missfallet.
Det är så orättvist att det ska vara så! Jag vill ju dela Jennys glädje över sin lilla tjej och så klart är jag glad för hennes skull! Men pga vad som hänt så är det otroligt jobbigt också... Det är ju ingens fel eller så och jag vet att Jenny förstår mig. Men det är så himla ledsamt att jag inte orkat vara där för henne nu när hon upplever allt som man gör när man får barn. Vi skulle ju vara hemma en del tillsammans och prata om blöjor och brist på sömn...
Sen hade jag på känn att det skulle bli en jobbig period nu och det är klart att det späs ju på med alla nyfödda bebisar som skulle varit ungefär lika gamla som vår... Alla saker som jag ställs inför för första gången är jobbiga... att träffa de man inte träffat sen missfallet... att göra saker som man inte gjort sen dess... Svårt att förklara, men det är som att ramla ner på botten om och om igen. Så småningom blir ju allt det bättre, för man tar sig igenom det.
För drygt en vecka sen hände dessutom något inom familjen som är väldigt tråkigt och tar energi, det är klart att även det gör att min ork får svårt att räcka till. Det blev många saker på en gång och jag är nog inte riktigt redo för det än. Jag känner mig så tacksam för att vi har varan i familjen och att jag har Erik. Det är mycket jobb och så där för att reda ut det som hänt, så hösten är säkerligen en period då det kommer vara många helger då jag stänger in mig hemma och bara är.
Nej hörrni, livet är bra grymt ibland och samtidigt finns det dom som har det värre :( Imorgon börjar jobbet igen och jag känner att jag egentligen skulle vilja åka bort en månad till. Eller stänga in mig en månad hemma och bara vara ensam. Hjärtat värker och själen är så himla ledsen. Det skulle behövas något glatt besked av något slag, något positivt.
Erik sa för nån vecka sen att vi går igenom ett ordentligt test av vår relation... och det är nog sant. Ingen av oss orkar hitta på så mycket utan vill mest bara sitta med våra datorer. Vi kom fram till att vi inte under några omständigheter vill vara utan den andre, så vi ska klara oss ur det här. Han är den bästa som finns i hela världen. Och jag har sån tur att jag träffat honom!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)