Känslosamt och chockartat

Nu har det gått ett par dagar sen vi kom hem från Dalarna och dopet för Jennys och Klas lilla Vera. Vi åkte upp på fredagskvällen och stannade tills dopet var färdigt. Att hinna med att umgås lite med Eriks pappa stod på schemat då vi inte träffat honom på ganska länge. Han var nog glad att se oss :)

Under lördagen så kikade vi in hos Eriks mamma och särbo som bjöd på älgkalvsstek och hemodlad potatis... Jättegott var det! Kvällen spenderades med Erik pappa som lagade pepparstek med bakpotatis. Det är hans paradrätt så det var ett måste när vi var på besök.

På söndagen var det dags för dop. Jag har haft det jobbigt med att åka på det, det medger jag. Men jag insåg ju också att för det första så ville jag vara där för Jennys skull. Även om man inte hinner prata och umgås så värst mycket så var det en viktig dag för henne, jag ville därför dela den med henne. För det andra så vet jag ju att nån gång måste bli första gången som jag träffar henne och även de kompisar som finns där uppe.

Det gick ok. Det var väldigt jobbigt att krama om alla fina kompisar som jag fått genom Jenny. Det är just första mötet som är det jobbiga... sen släpper det lite och man kan gå vidare. Det tar tid med att gå igenom allt, men nån gång måste jag ju komma ut på andra sidan. Och nu efter att ha träffat dem igen så känns det lite lättare. Jag grät mig igenom dopet och höll hårt i Eriks hand. Vi båda var väldigt påverkade av ceremonin och orkade sen inte åka med på fikat efteråt. Men jag hann krama om henne och klämma Vera lite i de underbart goa små fötterna.

Mycket känslor och tårar var det, men jag är glad att jag åkte och jag tror att Jenny blev glad att jag var där trots allt.

En sak som jag inte skrivit så mycket om är en sak som kommit upp inom familjen. Jag och mina syskon har fått reda på att vår pappa har Alzheimers. Vi har tänkt att nåt är galet då pappa har varit lite virrig och så där, men att få reda på att har Alzheimers var lite av en chock. Inte för att det kanske var helt otänkbart utan mer att vår älskade pappa har blivit sjuk... Ingen av oss var nog beredda på att det skulle vara så illa som det var.

Han blev sjuk för ett tag sen och har inte delat det med oss, oavsett vad det beror på så är vi nu väldigt tacksamma för att vi fått ta del av det och kan hjälpa honom. Vår pappa är bara 65 år och det känns så himla orättvist att han nu när han gått i pension och skulle leva det goda livet har drabbats av en sån hemsk sjukdom. Just nu mår han ganska bra, han är lite virrigt och glömmer saker men är i grund och botten ganska glad tror jag.

En sak som dock är mycket bekymmersamt mitt i allt detta är att han har blivit lurad av en person som kapat hans identitet. Denne person har satt pappa i skuld på över en miljon. Eftersom pappa är sjuk så har han inte riktigt kunnat reda ut allt. Vi har nu tagit över det arbetet med att reda ut det och det är väldigt mycket. Man kan inte tro det innan man råkar ut för nåt sånt här, men att bevisa sin oskuld är inte det enklaste och att dessutom är dom som lurar folk på det här sättet så himla fula så dom gör det på ett sätt som är noga genomtänkt.

Vi är fyra syskon och vi delar på bördan, jag är glad att vi har varann i det, men det är tungt att veta att pappa i framtiden nog inte kommer känna igen oss. Han är ju så ung! Det är ofta man hör om folk som väntar på sin pension och när den väl faller in så blir dom sjuka. Otroligt tragiskt!

Han måste flytta från sitt hus och komma till en mindre bostad någonstans där vi kan hälsa på lätt och där han så småningom kan få hjälp när han behöver det. Han mår nog som sagt i grunden bra men det finns nog mycket oro kring bedrägerierna och även att han vill flytta men inte får huset sålt. Det är väldigt många praktiska saker som måste fixas så pappa fortsätter ha det bra. Men vart börjar man? Hur gör man? Vi kämpar på och vi kommer hitta upp till ytan där också.

Men ett tips till alla er som inte har lås på era brevlådor, skaffa det. Det vanligaste sättet att kapa en persons identitet är att vittja dennes brevlåda på lånehandlingar mm.

2014 skulle ju bli ett fantastiskt år, det födelseåret vårt barn skulle ha. Nu är 2014 fullt med ångest och tunga känslor. Men visst är det så att efter regn kommer solsken?

Det värsta är väl att olyckor kommer ofta om tre... Nu har jag två, vilket blir den tredje?