Jag har inte haft nån ork att blogga alls på sista tiden. Dels för att vi varit iväg lite på semestern och dels för att det känns som om jag skriver endast när jag är nere. Finns inga roliga inlägg, inget tok som förr. Så ett tag funderade jag på att radera bloggen.
Men det är ju som en dagbok och ett sätt att ventilera när det rinner över. Så nu sitter jag här igen.
Jag visste att det skulle vara en jobbig tid nu ett tag. Både för att vi fick lite semester och kanske då tid att hinna ikapp allt som hänt. Erik är den mest fantastiska som finns så vi har pratat mycket och varit ledsna olika dagar. När den ena haft en bra dag har den andra en dålig... och sen byter vi. Det är bra att vi har varann!
Den 31:a augusti var det beräknat att bebisen skulle komma. Jag visste att augusti skulle bli en jobbig månad... och det har det hittills blivit oxå. Jag räknar dagarna tills dess att den 31:a är här. Det är som att uppleva allt om och om igen. Det är så FEL att vi inte kommer få vårt barn om ett par veckor. Jag tänker på hur jobbigt gravid jag skulle ha varit och hur gnälligt det skulle varit här hemma. Svullet och jobbigt i värmen. Men SOM jag önskar att det var så!
En annan del som är svår just nu är att de man känner som varit gravida i ungefär samma vecka som jag har alla utom en fått sina små. Det gör ont och svider så i hjärtat.
En av mina bästa vänner Jennys lilla tjej Vera ska döpas nästa helg. Det borde ha varit så att jag knappt orkat ta mig dit pga av att jag hade en stor mage att kånka på. Det borde varit så att jag såg fram emot att pina mig iväg till Dalarna. Och visst ser jag fram emot att åka, men det känns också jättejobbigt. Självklart vill jag träffa Jenny och lilla Vera, vi har ju inte setts alls sen Vera föddes. Jenny fick henne ett par dagar innan jag blev inlagd. Så vi hann knappt glädjas åt att Vera kommit innan jag fick missfallet.
Det är så orättvist att det ska vara så! Jag vill ju dela Jennys glädje över sin lilla tjej och så klart är jag glad för hennes skull! Men pga vad som hänt så är det otroligt jobbigt också... Det är ju ingens fel eller så och jag vet att Jenny förstår mig. Men det är så himla ledsamt att jag inte orkat vara där för henne nu när hon upplever allt som man gör när man får barn. Vi skulle ju vara hemma en del tillsammans och prata om blöjor och brist på sömn...
Sen hade jag på känn att det skulle bli en jobbig period nu och det är klart att det späs ju på med alla nyfödda bebisar som skulle varit ungefär lika gamla som vår... Alla saker som jag ställs inför för första gången är jobbiga... att träffa de man inte träffat sen missfallet... att göra saker som man inte gjort sen dess... Svårt att förklara, men det är som att ramla ner på botten om och om igen. Så småningom blir ju allt det bättre, för man tar sig igenom det.
För drygt en vecka sen hände dessutom något inom familjen som är väldigt tråkigt och tar energi, det är klart att även det gör att min ork får svårt att räcka till. Det blev många saker på en gång och jag är nog inte riktigt redo för det än. Jag känner mig så tacksam för att vi har varan i familjen och att jag har Erik. Det är mycket jobb och så där för att reda ut det som hänt, så hösten är säkerligen en period då det kommer vara många helger då jag stänger in mig hemma och bara är.
Nej hörrni, livet är bra grymt ibland och samtidigt finns det dom som har det värre :( Imorgon börjar jobbet igen och jag känner att jag egentligen skulle vilja åka bort en månad till. Eller stänga in mig en månad hemma och bara vara ensam. Hjärtat värker och själen är så himla ledsen. Det skulle behövas något glatt besked av något slag, något positivt.
Erik sa för nån vecka sen att vi går igenom ett ordentligt test av vår relation... och det är nog sant. Ingen av oss orkar hitta på så mycket utan vill mest bara sitta med våra datorer. Vi kom fram till att vi inte under några omständigheter vill vara utan den andre, så vi ska klara oss ur det här. Han är den bästa som finns i hela världen. Och jag har sån tur att jag träffat honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar