Att vara ensam

Ensamhet är ju något som aldrig skrämt mig eller som gjort mig ledsen. Jag gillar ensamhet och har varit ganska mycket ensam under tiden som singel. Jag har njutit av att göra saker precis som jag vill och ha ordningen precis som jag vill ha den. Det finns fördelar med att vara ensam! Jag kände mig fri av att vara ensam.

Men efter den 10:e april så kommer nog aldrig mer se på ensamhet som jag gjorde innan. För det första så har jag insett att Erik betyder så otroligt mycket för mig och utan honom vill jag aldrig nånsin vara. Sen finns det en tomhet i själen som nog kommer finnas där resten av livet på sätt och vis. Vilken liten person var det som vi förlorade där den 10:e april? Vem skulle det ha blivit?

Just i den känslan så känner jag en ensamhet som är oändlig och smärtsam. För det känslan har nog bara jag. Just det jag tänker på och det som finns i mitt hjärta är det bara jag som upplever och känner. Alla som varit med om nåt liknande förstår säkert vad jag menar och ni andra kan säkert tänka er in i det. Även om jag delar det mer Erik så känner vi olika kring det, vilket är helt naturligt.

Smärtan kring det som hänt är mindre idag, det är den. Så visst läker jag. Och visst kan jag känna att det finns hopp. Vissa dagar är det till och med ganska bra och jag tror på framtiden. Så att tiden läker sår, det stämmer. Kruxet är väl bara att man inte under tiden kan veta hur stort ärret blir. Även ärr bleknar ju med tiden men det känns än så länge som om det är långt kvar tills jag kan se just den läkningen. Jag önskar att jag kunde veta när det slutar göra ont och dra i såret.

En annan sak som skaver i mig kring just ensamhet är att jag är ensam kvar att inte ha barn. Det känns så iallafall. Det har fötts och kommer födas bebisar i hela min omgivning. Det är som om ALLA utom jag. Och bara under augusti vet jag tre stycken som ska ha sina små. Att bli påmind om att vi hade vår beräknade dag i augusti är otroligt tungt. Vetskapen om att vi skulle fått vår lilla då och att vi nu är helt utan... det är en känsla som är svår att beskriva.

Jag vet att det finns kvinnor i min bekantskapskrets som lever med sorgen att aldrig kunna få barn. Givetvis är den sorgen säkerligen otroligt smärtsam och svår. Jag önskar jag kunde göra det lättare för er på nåt sätt. Jag vet ju inte hur den känslan och sorgen är. Det sista jag vill är att vara den gnälliga personen som folk stör sig på... "Hon fick ju iallafall vara gravid!" Och jo, det fick jag ju.

Innan jag blev gravid så pratade vi en del om just det, tänk om det aldrig går. Och då, innan, så kände vi att ok... jaaa... då är det ju så. Då får man bearbeta den sorgen och ta den smärtan då.

Idag, när jag vet att jag kan få barn så är det nog mer så att oron ligger kring att tidsfönstret stängs. Eller att nåt gått snett då när infektionen förstörde vår lycka. Jag tror, hoppas och önskar mer än någonsin att vi lyckas igen. Nån gång. Och jag hoppas att jag då är så pass ödmjuk att jag kan vara glad och lycklig under graviditeten. Att jag kan våga leva och njuta.

Idag känns det helt och hållet omöjligt. Idag känns det som om jag då skulle vilja pausa livet och sova bort 30 veckor. Men, samtidigt... Varför ska inte jag kunna vara glad som alla andra? Varför ska just mitt liv vara fyllt av oro och rädsla? Jag är inte lagd åt det hållet alls och jag har alltid sagt att det är som det är med saker som händer.

Men där inte bara som det är. Att mista ett barn är som att mista en del av sig själv. En del tycker säkert att det var så tidigt i graviditeten att det inte var ett barn... Men för mig var det mitt barn. Ett barn som jag inte får lära känna eller träffa igen. Ett barn som jag längtat efter och önskade mer än något annat. Barnet hade inget namn och vi vet inte vilket kön det var. Men det spelar ingen roll för mig. Jag miste mitt barn.

Tunga dagar

Varje gång jag känner att det vänder och blir bättre så kommer det ett par dagar som verkligen är skit. Nu har jag försökt hålla ihop medans Erik varit borta och det har gått ganska bra. Var ju och hälsade på i Trollhättan där han var, men åkte hem efter bara en natt. Kände både att det är skönt att få lite helg hemma och hinna fixa lite, dels att jag inte ville störa Erik. Han satt mycket och pluggade så jag tyckte att han skulle få vara ifred.

Men usch, det var inget roligt. Sen när han kom hem så bröt jag ihop lite grann... av lättnad och av anspänning att ha behövt "skärpa till mig". Så igår när han då äntligen kommit hem så var jag verkligen inget roligt sällskap.

Sen skulle han iväg igen idag på konferans med jobbet, bli borta över helgen. Shit vad jobbigt att gå till jobbet! Har suttit och kämpat hela dagen med gråten. Fixade det ganska ok ändå. Ja till råga på allt så går bussarna på sommarschema så det funkade inte alls att ta sig till jobbet! Tog 1 tim och 20 minuter. KUL! Likadant när jag skulle hem så passade inte bytet av buss så jag fick åka hela vägen in till stan och byta... Inte riktigt rätt dag för att tramsa. Bläää!

Väl hemma så känner jag nu att jag bara vill sova. Är totalt slut och känner mig totalt omotiverad till att gå ut och gå, som jag måste. Kanske blir det en kortare prommis idag... eller så biter jag ihop bara. Det är skönt att sova sen när man är duschad och så. Dessutom så går morgonrutinen lite snabbare om jag har duschat ikväll. Och jag orkar inte duscha om jag inte har svettat ner mig på prommis.

Ja ja ja... jag går väl då! Men bara för att jag måste och inte för att jag vill! Skitdag!

Mitt i veckan och så långt till helgen

Onsdag. Så långt till helgen. Men det är ju torsdag imorgon. Ja det är det men det känns ändå oändligt långt tills fredag. Anledningen är att Erik åkte på kurs idag. Han har pluggat och läst på inför denna kurs i två-tre veckor nu så det är kanon att han kom iväg och får göra tester och labba.

Det är bara det att jag saknade honom redan igår kväll :(

Jag mår bättre och bättre, det går oftast bra att hantera sorgen och minnena. Men jag har märkt att jag får en stor oro i kroppen när Erik inte finns nära till hands. Han är min trygghet och den jag har allra störst behov av.

När jag kom hem från jobbet idag så la jag mig på hans säng och snosade på hans kudde en stund. Förra veckan kom mamma hit och vi åkte upp till Stockholm för att fira min systersons student. Vi åkte på torsdagen, sen på fredagen åkte vi neråt igen får att fira lite nationaldag hos mamma med grillning. Redan då på vägen hem till mamma kom det lite ångest och panik. Jag ville bara hem till Erik.

Jag inser ju att jag måste utsätta mig för det. Och det är väldigt bra att börja med att vara med syster och mamma, mina allra finaste nära! Och det är ju inte det att jag inte mår bra med andra än med Erik, men han är den som är med mig i sorgen och i allt som hänt. Sen på morgonen när jag skulle hem så insåg jag att det skulle bli en skit-dag. Kände ångest på morgonen direkt och det var väldigt skönt att komma hem igen sen. Vi kramades och det blev lugnare i själen igen.

Nu ska han vara borta till måndag kväll. MEN jag ska dit på fredag efter jobbet och pussa på honom lite. Blir kvar över natten och åker hem sen kanske på lördagen. Känns mysigt! Lite långt tills dess... men det är ju som det är. Får stå ut. Har en del att göra på jobbet denna vecka så det är kanske bra.

Imorgon är det 8 veckor sen

Jag undrar när jag kommer sluta räkna? Imorgon är det 8 veckor sen. Jag tänker på detaljerna kring det som ändå får kallas förlossning. Jag säger oftast missfall om det som hände och det är ju så det rubriceras tror jag. Eller kanske så kan det vara så att dom säger att jag aborterade. Minns inte riktigt vad dom sa. Sak samma, utgången är ju densamma.

Men när man är så långt gången så är det ju inte som att få en vanlig mens. Det blir värkar och allt sånt. Värkarna känns på samma sätt som vid en förlossning har jag fått höra. Jag vet ju inte eftersom jag inte varit med om det förut alls. Men om jag ska gå igenom det igen så vet jag ju. Fluppen som skulle ut var ju väldigt liten, men helt utan att det kändes var det ju inte. Rörelserna kände jag...

Minnena kring det är otroligt starka och just nu är det just dom minnena som är jobbigast. Sorgen att vi förlorade den lilla känns som om jag kan hantera ganska bra. Jag lär mig varje dag att prata om den även på jobbet. Nu svarar jag inte undflyende på hur jag mår eller så utan nu kan jag säga varför och hur det känns. Men minnena kring precis det där jobbiga, förlossningen... dom är svåra. Dom kommer svepande in när som helst... i bilen, på jobbet eller var som helst.

Då är det ändå så att jag har förstått att det mitt i allt gick väldigt bra för mig. Jag slapp ha ont länge, jag svarade på smärtlindring och allt sånt. Det finns ju dom som får vänta länge efter att man fått medicinen som ska dra igång det och de som får kämpa väldigt för att komma i mål med utdrivningen. Jag slapp det och det är jag oerhört tacksam över.

Precis just i stunden så var jag ganska fokuserad på vad som komma skulle... men de få stunderna som jag tänkte efter så fick jag för första gången känna på riktig ångest. När allt var klart var det så otroligt tungt att andas och jag fick förklarat för mig att det var ångest... Hade väl aldrig egentligen känt av just den typ av känsla innan. I alla fall inte så stark. Som ett tryck över bröstet och som om hjärtat få kämpa så hårt för att slå. Andningen blir tung och svår. Det är en mycket obehaglig känsla!

Just den där svåra ångesten upplever jag inte så ofta nu. Den kan komma smygande men nu vet jag lite mer hur jag ska hantera den och framförallt känner jag igen den. I början kom den ofta så snabbt och ganska våldsamt, jag var inte beredd och visste inte hur jag skulle göra för att ta mig igenom den. Nu går det bättre och jag hinner oftast resonera mig igenom det. Jag går oftast undan om det händer på jobbet, sätter mig någonstans där jag kan vara ifred och bara funderar kring vad som utlöste det och varför. Då ger det med sig ganska bra och jag kan bryta de där djupa ångestkänslorna.

8 veckor är kort tid egentligen. Men det känns oändligt länge. Och ändå, nu när man står här och det har gått den tiden så känns det som att tiden trots allt har gått fort. Märkligt det hur det är.