Imorgon är det 8 veckor sen

Jag undrar när jag kommer sluta räkna? Imorgon är det 8 veckor sen. Jag tänker på detaljerna kring det som ändå får kallas förlossning. Jag säger oftast missfall om det som hände och det är ju så det rubriceras tror jag. Eller kanske så kan det vara så att dom säger att jag aborterade. Minns inte riktigt vad dom sa. Sak samma, utgången är ju densamma.

Men när man är så långt gången så är det ju inte som att få en vanlig mens. Det blir värkar och allt sånt. Värkarna känns på samma sätt som vid en förlossning har jag fått höra. Jag vet ju inte eftersom jag inte varit med om det förut alls. Men om jag ska gå igenom det igen så vet jag ju. Fluppen som skulle ut var ju väldigt liten, men helt utan att det kändes var det ju inte. Rörelserna kände jag...

Minnena kring det är otroligt starka och just nu är det just dom minnena som är jobbigast. Sorgen att vi förlorade den lilla känns som om jag kan hantera ganska bra. Jag lär mig varje dag att prata om den även på jobbet. Nu svarar jag inte undflyende på hur jag mår eller så utan nu kan jag säga varför och hur det känns. Men minnena kring precis det där jobbiga, förlossningen... dom är svåra. Dom kommer svepande in när som helst... i bilen, på jobbet eller var som helst.

Då är det ändå så att jag har förstått att det mitt i allt gick väldigt bra för mig. Jag slapp ha ont länge, jag svarade på smärtlindring och allt sånt. Det finns ju dom som får vänta länge efter att man fått medicinen som ska dra igång det och de som får kämpa väldigt för att komma i mål med utdrivningen. Jag slapp det och det är jag oerhört tacksam över.

Precis just i stunden så var jag ganska fokuserad på vad som komma skulle... men de få stunderna som jag tänkte efter så fick jag för första gången känna på riktig ångest. När allt var klart var det så otroligt tungt att andas och jag fick förklarat för mig att det var ångest... Hade väl aldrig egentligen känt av just den typ av känsla innan. I alla fall inte så stark. Som ett tryck över bröstet och som om hjärtat få kämpa så hårt för att slå. Andningen blir tung och svår. Det är en mycket obehaglig känsla!

Just den där svåra ångesten upplever jag inte så ofta nu. Den kan komma smygande men nu vet jag lite mer hur jag ska hantera den och framförallt känner jag igen den. I början kom den ofta så snabbt och ganska våldsamt, jag var inte beredd och visste inte hur jag skulle göra för att ta mig igenom den. Nu går det bättre och jag hinner oftast resonera mig igenom det. Jag går oftast undan om det händer på jobbet, sätter mig någonstans där jag kan vara ifred och bara funderar kring vad som utlöste det och varför. Då ger det med sig ganska bra och jag kan bryta de där djupa ångestkänslorna.

8 veckor är kort tid egentligen. Men det känns oändligt länge. Och ändå, nu när man står här och det har gått den tiden så känns det som att tiden trots allt har gått fort. Märkligt det hur det är.