En vecka

Ja jisses, det var en vecka sen jag skrev förra gången. Jag insåg det när jag satte mig med datorn i knät nu och skulle skriva. Och vet ni, det känns bra! Det känns bra att inse att det då nånstans börjar lätta i själen. För oftast när jag mår dåligt så har jag behov av att skriva och lufta mina tankar den vägen. Jag och Erik pratar mycket, men mitt behov av att skriva finns där och det är skönt att ha den ventilen.

När jag nu inser att det var en vecka sen... så förstår jag att själen läker. Underbar känsla! Det finns ju där hela tiden, det gör det. Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt, om hur jag mår nu och på framtiden. Men det är ju faktiskt ett positivt tecken att det handlar om dagar nu och inte timmar, minuter eller sekunder. Från början var det det enda jag tänkte på varje vaken minut. Sen blev det till timmar och nu är det på dags basis. Jag tänker på det varje dag. Men under dagarna kan jag faktiskt få andrum ett par timmar i taget.

Jobbet fungerar bra nu, har jobbat heltid från i fredag. Och denna vecka blev det visserligen bara tre dagar, men det har gått bra. Har jobbat med ett väldigt roligt och stimulerande jobb så det har väl tagit min uppmärksamhet. Sen är det månadsskifte och jag har haft fakturering att varva med. Eller jag fakturerar inte utan jag gör underlag för fakturering. Så det är inte så avancerat som det låter.

Jag gillar verkligen variationen i mitt jobb! Det är alltid olika saker och olika kunder att lyssna på. Jag lär mig nya saker varje dag och får ofta inspiration av alla mina duktiga kollegor. Idag på klämdagen var jag i princip ensam där och det var lite trist. Men så kan det vara :) Fick mycket gjort iallafall.

Min kropp verkar läka bra, det är skönt! När jag pratar med andra så säger dom ofta: "Det har ju gått så kort tid sen missfallet." Men i min värld har det gått jättelång tid! Det känns jättelänge sen... och visst, det känns alldeles färskt på sätt och vis oxå. Men det är säkert för att jag räknar varje dag och då känns det som om det går långsamt. Då är det klart att det känns som om det var oändligt länge sen. Gött att kroppen iallafall verkar läka.

För ett par veckor sen trodde jag aldrig att jag skulle sitta här idag och säga att jag mår ändå ganska ok. Jag har nånstans ändå ett hopp och tro på framtiden.

Nu är det sommar och ljuset tycker jag gör underverk med humöret Jag har planterat jordgubbar på balkongen och det finns redan svenska jordgubbar att köpa. Nu hoppas jag att sommaren blir kanon och att den svarta våren så smått blir ett minne bara. Ett otäckt, sorgfull minne. Men iallafall lite mindre smärtsamt.