Idag vaknade jag med ont i halsen och slem i hela systemet. Blä! Har hostat hela dagen och det svider ordentligt i halsen. Hoppas det inte drar igång för hårt bara, vill inte!
På morgonen hade vi en bokad tid till läkaren för återbesök. Det var ingen undersökning planerad utan ett möte för att prata igenom det som varit, nuet och framtiden. Läkaren var en av de vi träffade på sjukhuset och vi tycker båda att han känns väldigt bra. Redan då på sjukhuset kände vi att han var en person vi litade på.
Vi fick beskriva hur vi mår, jag både fysiskt och psyiskt. Så pratade vi lite om det som hände. Vi fick svar på obduktionen av lilla fluppen. Allt normalt och inga som helst fel på den. Det var skönt tycker jag! Även om vi förlorade den lilla så känns det bra att den var frisk.
Om vi lyckas igen och jag blir gravid så kommer vården "stå på tå" som läkaren sa. Det planeras att göra en tidig odling för att se om den bakterien som jag hade är nåt som jag bär på och riskerar samma igen. Om odlingen visar nåt behandlas det så klart och sen blir det ordentlig uppföljning. Vi får ju som vanligt möjlighet att göra KUB och så där. Sen i vecka 15-16 görs en undersökning igen för att se om allt ser bra ut och vid misstanke om minsta lilla så görs en ny odling. Om det bedöms vara nödvändigt så hamnar vi under specialistmödravården efter vecka 25.
Som läkaren sa så kommer dom finnas till hands för oss oavsett vad som händer och ska försöka hjälpa oss att känna trygghet i en ev ny graviditet. Det känns väldigt bra.
Sen har jag tänkt mycket på en sak som kuratorn frågade när jag beskrev hur det känns att " alla andras" liv verkar bara tuffa på som om inget har hänt. För det känns så, alla andra utom jag lever sina liv som om inget har hänt. Fattar inte ALLA att allt är skit lixom? Men då frågade kuratorn: "Känner du avundsjuka?" Jag blev tyst. Vad svarar man på det?
Avundsjuka är ju inte ett känsla som man är stolt över att uttrycka eller känna. Och innan jag svarade så kände jag efter ordenligt. Jo, visst fan är jag avundsjuk. Det är klart att det känns fruktansvärt orättvist att "alla andra" är så jävla lyckliga med sina bebismagar, nyfödda och små familjer. Klart jag blir förbannad på magbilder och "gnäll" över att det är tungt att vara gravid. Jag snäser när jag läser om krämpor eller "oj, stackars mig som inte har fått min bebis än trots att den är beräknad igår!" Så klart jag blir frustrerad när jag läser i forum om tjejer som nojjar ihjäl sig för att tuttarna inte ömmar som dom gjorde igår.
JA jag är förbannat avundsjuk och stör mig på det! Så, då var det sagt. Och kuratorn sa då: "Bra, att vara avundsjuk när du själv förlorat din graviditet och din dröm, det är bra! Att erkänna det för sig själv är definitivt sunt. För det är klart att du vill ha det dom har."
Sen är det givetvis så att alla de tjejer som jag känner som är gravida eller har bebisar är så värda det. Självklart missunnar jag dem inte den lyckan. Ni är alla värda det! Men jag är avundsjuk på det ni har, jag vill oxå ha det ni har. Jag vill inte stå utan min graviditet och jag vill inte passera 31:a augusti då vår bebis var beräknad och inse att nu skulle den ha kommit... nu skulle vi blivit föräldrar. Det är självklart så att det ni har bränner i mitt hjärta. Men i allt det så är jag ju självklart glad för vänner och bekanta som får uppleva den lyckan.
Känslorna hör inte ihop och det jag känner är inte något som riktar sig mot nåt annat än den sorg jag bär. Det är ok att erkänna att jag är avundsjuk, det är just nu ok att vara där jag är. Det är inte helt lätt att tänka så, att det är ok. För det är ganska mycket tabu att inte vara glad för andras skull, att känna sig bitter och avundsjuk. Men, där jag är är det ok just nu. För det är känslor som jag inte skulle känt om jag satt med magen i vädret och väntade på min lilla. Jag känner som jag gör för att jag är trasig. När jag är lite mer hel kommer jag kunna släppa det och vara glad för andras lycka.
Nu hoppas jag att jag inte gör nån förbannad eller ledsen, för det är inte min mening! Inget av det här har nåt med nån annan än mig att göra. Och att allas vardag bara tuffar på som om inget har hänt... det är ju fullkomligt normalt. Allt är som vanligt fast inget är som vanligt. Allt är som vanligt men jag är inte som vanligt. Min vardag är sig rätt lik, men helt totalt förändrad.
Så om jag inte gillar era bilder på FB eller inte kommenterar... det beror inte på att jag inte vill det eller så. Det beror på att jag scrollar förbi det snabbt för att slippa se/läsa. Det bränner till i själen och jag har svårt att hantera det. Jag hoppas att ni förstår och inte tar illa upp.
Men jag lovar att jag ska bry mig om er när jag är klar med att bry mig om mig själv ett tag. KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar