Frisk från förkylning, men i övrigt rätt less

Ja nu har iallafall förkylningen så gott som gett med sig. Lite snuva och hosta kvar men nästan frisk är jag nog. Det är ju bra.

Men sen är det skit. Ni vet folk som säger så där att "Ja men gravdikilona blir man lätt av med! Ingen fara, ät vad du vill så du mår bra!"... ni vet dom? Dom kan hoppa och fara! Jag tror att jag gick upp ca 9 kilo på den tiden jag var gravid. Ja jag åt säkert sånt som jag inte "borde" och ja jag drack cola. Småätandet var kanske värst där när jag var illamående... men visst åt jag mer slarvigt än vad jag brukar, det gjorde jag.

När vi kom hem från sjukhuset efter missfallet så hade jag inte gått ner ett enda gram. Inte ETT gram. Och visst, den lilla vägde ju inte så mycket. Men ändå! Sjukhusmaten var ju inte nåt man föråt sig på även om den smakade ganska bra. Och vi åt inte en massa annat där.

Nu så här ett antal veckor senare... har jag gått ner nåt? Nej jag har gått upp! Jo visst. Det är verkligen jätteroligt! Första tiden åt vi en del hämtmat och skräp, det gjorde vi. Men det är iallafall inte ett dugg jävla roligt att nu IGEN börja kämpa med att gå ner i vikt. För visst behöver jag det. Men jag kan säga att med sorgen, orken och alla tankar som hänger över mig så är det sista jag vill tänka på min vikt.

För om man vill bli gravid, då ska man inte ha för mycket övervikt. Och blir man gravid så är det mer gynsamt att inte bära på för många kilon. Jo tack så jävla mycket! JAG VET DET! Men det är inte så jävla lätt att motivera sig kan jag säga.

"Jo men det är väl bara att..." tänker säkert ett par av er nu. Men det är inte det! Det är inte BARA. För det är, och har varit en stor del hela mitt liv, inte BARA att gå ner i vikt. Jag har kämpat med min vikt av och till i princip hela livet. Haft otroliga komplex för att jag varit större än mina kompisar under uppväxten mm. Numera har jag inte så stora komplex längre, men det är fortfarande en kamp hela tiden med att hitta kläder mm.

Och nu den här skiten med att ha förlorat vår lilla bebis... för att maximera chanserna för att få möjlighet att bli föräldrar igen så krävs det att jag går ner i vikt. IGEN.

För ingenting ska ju vara enkelt eller komma "På köpet". Så alla ni som säger att det rinner av en efter att man fött barn... DET GÖR INTE DET PÅ ALLA! Sen gäller det kanske mer om man går hela vägen, vilket jag inte gkorde. Jag fick ingen bebis som ammade av mig kilona utan jag fick bara med mig ångest hem. Ångest som fick mig att tröstäta och döva sorgen med annat. Usch... nu blir jag förbannad och irriterad på att det är som det är! Inte erat fel att jag har gått up i vikt, det vet jag väl.

Men jag blir arg, ledsen och förtvivlad på att allt ska vara så himla orättvist och svårt.