Spola fram i tiden

Ovissheten är otroligt jobbig. Jag vet inte vad som händer i framtiden. Vi vill lyckas igen, men kommer vi det? Lyckas vi... kommer vi kunna vara glada då? Är min kropp på väg att komma igång igen? När kan det finnas möjlighet att vi sitter med ett litet knyte? Varför finns inga svar? Vill jag veta svaren? Vill jag veta om det aldrig kommer att gå?

Ja ni ser ju att frågorna hopar sig och det finns ingen som kan svara. Dte är tungt att tänka på det och just nu är de mesta jobbiga tankarna fokuserade på framtiden. Det som hände börjar bli mer hanterbart i själen. Jag kommer aldrig glömma, men det smärtsamma och ångestfyllda blir lite lättare att ta i för varje vecka som går. Jag önskar så att man kunda spola fram i tiden och jag vet hur det blir.

Det är lätt att säga: "Du ska se att det går bra, det kommer att funka. Jag vet att ni kommer lyckas. Varför skulle ni inte det?"

Men vet ni, det finns inget som säger att det går fort, lätt eller enkelt. Och en annan sak, det här med att "det kommer gå bra"... den är förbrukad hos mig. För jag trodde förra gången att det kommer gå bra. Enligt statestiken kommer det gå bra. Men det verkligen inget vidare. Ja men, tänker säkert nån, då är det ju väldigt liten chans att det händer igen. Man kan tycka det. Men det var väldigt liten chans att nåt skulle hända där i vecka 19.

Och det gick käpprätt åt skogen. Att komma med klyschor  och käcka kommentarer biter inte på mig. Sen målar jag inte fan på väggen, för sån är jag inte. Men jag vet att det är mycket som kan hända trots att statestiken säger annat.

Ta aldrig nånting för givet, det finns många vägskäl i livet som dyker upp helt utan förvarning. Jag har önskat mig så otroligt länge att bli mamma. Den dröm jag levt för så länge gick i kras och jag vet inte om jag nånsin får min dröm uppfylld.

Jag känner mig lite starkare och lite lugnare i själen trots allt. Mycket i tankarna kretsar runt "tänk om det inte kommer gå". Jag är inte så jätteung och tiden krymper. Att vara där jag är önskar jag ingen. Men i allt detta så kanske jag lär mig nåt om mig själv, kanske att jag blir mer lyhörd för mig själv och andra? Kanske kan jag längre fram i livet se tillbaka och inse att det här har format mig till en bättre person. Kanske läser jag dessa inlägg om ett par år med en liten parvel som kladdar ner soffan med lördagsgodis... Om jag får önska mig något så är det just det. Och jag kommer vara lycklig när jag får skrubba choklad från soffkuddarna...