Nej fy bubblan! Idag känns livet riktigt tungt och jobbigt. Sov nog ganska gott i natt tror jag, men morgonen kändes helt omöjlig att ta sig igenom. Det kändes tungt att andas och svårt att göra alla de där sakerna som jag måste innan jag gick.
Bilen skulle på service så jag körde dit den. Min buss till jobbet går precis vid verkstan så det var ju enkelt att ta det på vägen. Men varenda steg kändes nästan oövervinnerligt. På väg från verkstan till bussen gick jag förbi djursjukhuset och då brast det för mig helt. Vet inte vad som gjorde det så jobbigt, men jag kom att tänka på resan till Gotland som inte blev av pga att vi hamnade på sjukhuset. Det kändes som jag svikit hundarna då det var bestämt att jag skulle ta med urnorna dit och ge dem en sista vila där.
Och jag VET att det inte är rationellt att tänka så men jag tror att det är ett sätt för mig att släppa ut sorgen. Det är lite för tungt att helt och hållet bara tänka på allt det som finns där inne. Jag har svårt att säga: Nu är jag ledsen för just det här!
Att det kom när jag gick utanför djursjukhuset är säkert bara ett sätt för sorgen att leta vägar ut men jag var så oförberedd så jag hann inte med själv. Bussen kom och jag messade med mamma under vägen till jobbet. Åka hem eller försöka på jobbet? Jag vill ju så gärna att det ska fungera att jobba, jag vill inte att det ska bli så att jag kommer in i en ond cirkel och inte reder ut det.
Jag tog mig till Taberg och började gå mot jobbet. Men jag fick stanna om och om igen för det kändes som om jag inte kunde andas, tryck över bröstet och ångest. Supertungt verkligen. Det är som om att när jag släpper liiite på kontrollen så väller det som tunga vågor över mig som jag knappt kan hantera. Fick stå länge och bara gråta, andas och försöka samla mig.
Rätt som det är kommer en kollega gåendes och har sett mig stå där. Han frågar hur jag mår och kramar om mig. Det är svårt att prata men jag förklarar att jag har ångest. Han säger att han förstår hur det känns och att han haft det i perioder i sitt liv med. Han vet ju vad som hänt och säger att jag är stark som orkar ta mig till jobbet i alla fall. Just där och då känner jag mig allt annat än stark. Men att han tar sig tiden att prata och bry sig om kändes väldigt skönt. Efter en stund går vi mot jobbet och det känns lite bättre. Tack snälla för att du tog dig tiden, jag uppskattar det verkligen!
Det finns så mycket fina människor runt mig, en vän från hunderiet skickade ett gulligt kort här om dagen med texten att hon tänkte på oss. Omtanken jag får från olika håll är jättefin och jag tackar för dem, det känns som en ynnest att ha er alla ska ni veta.
Väl här på jobbet finns det inte så mycket energi alls. Jag kämpar mest med att bara hålla ihop. Får se om det går eller inte. Jag hoppas det släpper, men trycket över bröstet är tungt och jag vet inte alls om jag klarar ut det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar