Tankar om andra

Jag kunde jobba igår iallafall. Det var skönt. Jobbar halvtid fram till torsdag nästa vecka, vilket är jättebra. Jag kände förra veckan, när allt verkligen bara var BOTTEN, att det kommer att vända. Det blir bättre, det måste bli bättre.

På fredagen vaknade jag med halsont och nös så gardinerna fladdrade, det blev till att stanna hemma. Kanske var det kroppen som sa ifrån, kanske var det en tillfällighet, men det låg väldigt bra i tiden att jag blev sjuk precis då på nåt vis. Det tvingade mig att stanna upp, ligga på soffan, fundera igenom varför sorgen var så oerhört tung just då och framför allt så fick jag tiden att bara vara jag. Ingen press, inget som jag måste göra och ingen som krävde nåt av mig.

Blev hemma fram till onsdag denna vecka och jobbade alltså torsdag och fredag. Funkade väldigt bra! Jobbigt att ta sig iväg på torsdag morgon, men förvånansvärt lugnt när jag kom till jobbet. Ingen ångest eller så när jag väl var på plats. SKÖNT!

Så nu känns det verkligen som om det har vänt lite, det är en lättnad. Sorgen finns ju där så klart, men den tar inte lika mycket plats riktigt vilket känns som att det är åt rätt håll.

Jag har tänkt väldigt mycket på en sak under tiden jag varit hemma och legat sjuk. Jag är ju väldigt öppen här i bloggen om hur jag mår och vad jag tycker om andra och deras magar/vagnar/bebisar. Skriver ganska egoistiskt kanske, jag vet inte. Men jag tänkte på en sak... vem är jag att sitta och vara ego, avundsjuk eller hård mot andra? Vem är jag att fräsa "Skitvagn!" på stan när en av de vagnar vi tittat på och ratat glider förbi oss? Vem är jag att fläka ur mig att ALLA ANDRA är så lyckliga?

Jag hoppas att ni som läser förstår att min mening är inte att såra!

Men vad vet jag om mina läsare? Vilka sorger dom bär på? Vad vet jag om den där FB-vännen som fick sin lilla nyss? Kanske har dom kämpat länge för att få sin lilla, kanske har dom ett eller flera missfall i bagaget, kanske är den lilla resultat av någon behandling då dom inte lyckades på egen hand? Kanske bär många på sorger som man inte ser. Kanske är det så att det finns de som inte kan få barn, som bär på den sorgen... Mest troligt är det så. Och vem är jag att fläka ut min sorg? Jag har ju iallafall blivit gravid, vi kan få barn. Iallafall kunde vi det.

Det är väl inte helt svenskt att göra som jag gör. Man ska kanske helst inte prata så mycket om missfall, sorg och allt som kommer i bakvattnet av att bära ett litet frö, sen en liten människa... för att sen förlora det. Det finns en viss skam i att må dåligt och ha ångest. Att öppet tala om att livet just nu suger. Att säga att man inte orkar göra nåt annat än att stirra på tv eller kolla på Facebook.

Och det finns alldeles säkert dom som läser här inne och tänker: Ryck upp dig för fan! Skärp till dig!

Vet ni vad? Det säger jag till mig själv varje dag. Att jag måste skärpa til mig och inte vara rädd för att åka till jobbet, inte vara rädd för att planera en rolig dag eller iallafall planera NÅGOT. Jag jobbar med det V A R J E dag. Jag har bara pratat med en enda kompis på fem veckor i telefon. Jag har ett antal som jag innan missfallet pratade med i princip varje dag. Iallafall varje vecka. Sen alla dom som jag pratade med varannan, var tredje vecka... Men ingen ringer jag.

Jo en, det är Cathrine. Vi gråter ikapp och gnäller på alla lyckliga jävlar som inte fattar nånting. Just nu är det det vi pratar om. Och givetvis är det så att vi inte menar illa eller ens det minsta egentligen tycker precis så. Men vi behöver uttrycka oss på nåt sätt och det känns just nu bra.

Så jag kämpar varje dag med att försöka komma över tröskeln till att ta tag i mina kontakter, mina vänner... för jag saknar er allihop. Det är bara det att jag tycker det är svårt att veta vad jag sa säga. Hur berör man det utan att det blir skitjobbigt? Hur pratar man med någon igen efter det som hände utan att allt är förändrat? För det är ju inte som förr...

Kuratorn sa: "Bara gör det, strunta i att tänka. Bara ring."

Där är jag inte än. Men jag jobbar på det. Och jag tror att det har vänt uppåt, jag tar mig numera uppåt istället för halkar neråt.

Och alla ni som bär på sorg som ni stängt in... försök släpp ut den, även om det är lite i taget. Men gör det, jag tror att ni kommer känna er mer hela efteråt. KRAM!

*Tillägg*
Glömde ju bort en sak som jag tänkte berätta. Jag pratade med min farmor i veckan och hon beklagade ju så klart det som hänt. Hon berättade även att hon varit med om det själv, lite senare i graviditeten. Dte var första gången hon berättade det för mig, jag visste inte om det. Men så sa hon: "Jaja... det finns ju dom som har det värre, jag ska inte gnälla, jag fick ju tre barn."

Då tände jag till, jag blev inte arg men sa till henne: "Man har all rätt att sörja oavsett. Oavsett om nån annan har det värre så har alla rätt att sörja. Alla har rätt att inte bli förminskade för att nån annan borde ha det värre." Det var vi överens om och jag sa att sorgen är aldrig värre än när den är som värst och vad man än varit med om så är det ok att ha sorg. Alla sörjer på sitt vis och måste så få göra.

Lilla farmor är gammal och sjuk, men trots det har hon mycket att säga när man ringer. Men detta fick jag sagt och hon tyckte att jag var klok.