På bebisfronten intet nytt

Nej här händer inte mycket alls. Jag går från säng till fåtölj till toaletten till fåtöljen till sängen... Runt runt. Nån gång då och då passerar jag köket och drar i kylskåpsdörren en sväng, fyller på mitt vattenglas och spolar tillbaka i min ljudbok som jag somnat ifrån. Jag sover inte så gott längre, har väl inte gjort på ett tag, men jag kompenserar med att sova lite när det faller mig på istället då.

Nu längtar jag ofantligt mycket till att det här är över och vi har våra guldklimpar hos oss. Både för att jag tycker att det verkligen är dags för oss att träffas och för att min kropp behöver befrielse. Jag tycker inte att magen växer så mycket nu... jag nästan hoppas att det är så. Att bebbarna har planat ut liiite grann och inte växer så våldsamt. Men vätskan i kroppen gör att vikten skenar rejält nu. Men det är som det "ska" eller "kan" vara säger dom på sjukhuset.

Vi var inne en sväng på kontroll och lite genrep i lördags. Jag kände mig sjuk, kunde inte riktigt säga på vilket sätt och så, men så där sjuk i kroppen. Hade haft lite flimmer för ögonen och svullnade så fort så jag ville kolla lite hur det stod till.

Vi blev ombedda att inte stressa in då det var mycket ett göra för dem på förlossningen, så vi duschade och fixade innan vi åkte in. Stannade på Statoil och köpte dricka och macka. Jag tänkte sen när vi väl satt på förlossningen och stängt av telefonerna att vi kanske borde meddelat dom som brukar ha koll på oss... min mamma och Eriks mamma tex. Men det gjorde vi inte.

Iallafall så togs det CTG på bebbarna, blodtryck och urinprover på mig. Inget fel. Liiite förhöjt blodtryck och lite förhöjt protein i urinen. Men inget alarmerande så det blev till att åka hem igen efter tre timmar.

När vi kom ut från förlossningen så satte vi på telefonerna igen och mycket riktigt hade min mamma och Jenny uppmärksammat att vi inte var nåbara under rätt lång tid, hehehe...

Så nu vet vi vart det ligger, vart vi ska gå och hur det ser ut. Vi träffade på en av tjejerna som hållit föräldrautbildningen med, hon undrade lite försynt om jag inte fött än, men det hade jag ju inte då tydligen :)

Pga lite högt blodtryck och så där då så ska jag gå på tätare kontroller nu, så det inte drar iväg och blir illa utan att man märker det. Men ingen vi träffat än så länge tror att jag kommer gå 38 fulla veckor som jag får lov att göra innan dom sätter igång mig. Dom tror att bebbarna kommer innan dess. Men det tror inte jag! Det känns som om dom parkerat inne där och inte tänker flytta innan vi vräker dem. Dom verkar trivas med att rumla runt och bete sig. Barnmorskan var helt förundrad sist när jag sa att dom far runt där inne, HUR fick dom plats att göra det??? Ja inte vet jag, men magen står åt alla möjliga håll och kan inta de mest intressanta former iallafall.

Så jaaa... här händer inte mycket. Sover, äter och kollar tv/film/lyssnar på bok. Återkommer när det finns nåt annat spännande att berätta. Over and out.

Idag är det ett år sen

Känns som igår lika mycket som det är en evighet sedan. För ett år sen förlorade vi vår bebis. Det var i vecka 20, i princip halva graviditeten hade gått och vi skulle göra RUL precis. Att gå tillbaka till dagarna på sjukhuset gör ont i själen, första inlägget finns det lite hopp i... men det andra smärtar och jag minns att det gjorde fruktansvärt ont att skriva det.

Men jag visste då att det är bra för mig att skriva, få ur det ur kroppen. Fy vad vi kämpade med sorgen och känslorna. Det var otroligt tunga dagar, veckor och månader. Att våga börja hoppas, tro och andas igen låg långt bort för oss. Vi kom så nära varann och att det var Erik som jag hade vid min sida kändes som räddningen. Han är den mest fantastiska person som jag kunnat önska mig att träffa!

Att förlora en graviditet, ett barn, så sent som vi gjorde önskar jag ingen. Att gå igenom det vi gått igenom är fruktansvärt. Vi pratar om det ibland och önskar så klart att vi aldrig fått den erfarenheten. Sorgen kan komma lite när som helst och det märks att den finns där trots att det gått sån lång tid.

Idag är det ett år sen vi gick igenom det mest smärtsamma jag upplevt. Att föda ut en liten kropp som jag visste hade liv... att föda ut den och lämna den... att en infektion gjorde så vi förlorade våran lilla bebis... Det finns inte ord för hur ont det gjorde och vilken ångest jag kände då. Det kan fortfarande kännas som om vi lämnade vårt barn i sticket.

Så stor sorg, ångest och enorma känslor. Vi som längtade så och hade bestämt att inte hela graviditeten skulle kantas av oro utan att vi skulle glädjas åt det liv jag bar. Glädjen byttes till sorg på ett par dagar och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen. Någonsin.

Ett år efter sitter jag med två liv i magen. Två pojkar. Miraklet i det känns helt ofattbart... Det finns dom dagar då jag kan känna att det inte är rättvist mot barnet vi förlorade. Att vi lämnade det och gick vidare... Men lyckan vi båda känner i att det är just så här i vårt liv nu är samtidigt överväldigande och så stor att det är svårt att ta på.

Vi ska bli en familj och det ganska snart. För ett år sen tror jag inte att någon av oss trodde att det nånsin skulle ske. Vi kunde inte se att vi skulle lyckas igen. En sak är säker, vi kunde inte i vår vildaste fantasi tro att redan idag, ett år senare så skulle vi vara så nära att bli den familj som vi önskade så högt... och dessutom med två små mirakel.

Är rätt less faktiskt

Det kan jag ha dåligt samvete över. Hela graviditeten har nog kantats lite av känslan av att jag ska vara tacksam. Självklart ÄR jag tacksam och väldigt glad över att vi lyckades igen efter missfallet! Men det kan kännas ibland som om jag inte har rätt att vara annat än just tacksam.

Nu sista tiden har kroppen verkligen "förfallit". Jag får ont av minsta lilla. Jag kan sitta i fåtöljen, lätt tillbakalutad. Det är den enda positionen som känns ok för kroppen. Men jag måste upp och gå lite för att inte benen ska svullna upp fullständigt och för att inte min hjärna ska bli alldeles knäpp.

Men att sitta vid matbordet, vilket jag numera måste göra om jag vill greja med datorn, går bara ett tag. Jag måste sitta väldigt bredbent så att magen kan få plats mellan, men det gör att fogen fram belastas hårt och det gör vansinnigt ont. Och då magen är tung så måste jag ju väga emot med ryggen och det gör att till och med korta promenader typ till soprummet blir extremt påfrestande.

Men smärtorna i fog och rygg kommer sammandragningarna. Troligen spänner jag mig på nåt vis och retar muskulaturen runt livmodern. Och ibland kommer sammandragningarna ändå, utan att jag gör nåt speciellt.

Kroppen är oerhört tung, jag har vätska i benen, händerna och ansiktet. Allt jag gör, gör ont. Nånstans. Att duscha måste gå fort, jag orkar inte stå så länge och ryggen värker konstant. Sen blir jag oftast illamående av värmen där inne och av att inte känna att jag får frisk luft.

Igår hade jag ett sånt där AHA-moment. Jag skulle bara ner till tvättstugan och kolla om det fanns nån tvättid och sen ner på hörnet till lilla butiken och köpa en mjölk till middagen. På väg hem från butiken, det handlar alltså om kanske 60-70 meters gångväg, så känner jag att det går verkligen inte längre. Jag ORKAR inte gå den biten. Det gör så ONT och jag får starka sammandragningar.

Väl hemma dunsar jag ner i fåtöljen och är så arg! Jag kände mig så låst, så begränsad och fången! Sitter där ett långt tag tills det lugnar sig i magen och ska sen gå och hämta lite vatten att dricka. Kommer knappt upp ur fåtöljen alls. Det smärtar och skjuter som knivar i ryggen. Där sitter jag då ensam och kommer inte upp. Då blir jag ju så klar ännu argare!

Känner mig utsatt och så galet trött på att vara gravid! Självklart vill jag att bebbarna ska stanna där dom är åtminstone 2 veckor till. Så vi kommer närmare dom veckorna som gör att dom mest troligt slipper neo. Men känslan av att vara så beroende, utsatt, helt slut i kropp och själ... det är ingen angenäm känsla! Och jag känner mig elak, ego och hemsk. Erik säger att jag inte är det. Han tycker synd om mig och förstår att jag har det otroligt tungt, men han tycker inte alls att jag är gnällig eller jobbig. Säger han iallafall.

Nej just nu är det hemskt att bara sitta av tiden. Och sen ligger det nog lite och gror oxå att vi närmar oss årsdagen av missfallet. jag tror ändå att det kommer gå bra... men jag känner att det ligger lite där och gör mig ledsen. Den 9:e blev jag inlagd och den 11:e sattes missfallet igång. Det är inte helt lätt att, med alla dessa hormoner och känslor som bubblar runt just nu, låta dom andra känslorna få plats. Det är mycket som far runt i huvudet.

Till helgen blir det lite familjemys och jag hoppas att jag inte blir alltför tråkigt sällskap!