Det kan jag ha dåligt samvete över. Hela graviditeten har nog kantats lite av känslan av att jag ska vara tacksam. Självklart ÄR jag tacksam och väldigt glad över att vi lyckades igen efter missfallet! Men det kan kännas ibland som om jag inte har rätt att vara annat än just tacksam.
Nu sista tiden har kroppen verkligen "förfallit". Jag får ont av minsta lilla. Jag kan sitta i fåtöljen, lätt tillbakalutad. Det är den enda positionen som känns ok för kroppen. Men jag måste upp och gå lite för att inte benen ska svullna upp fullständigt och för att inte min hjärna ska bli alldeles knäpp.
Men att sitta vid matbordet, vilket jag numera måste göra om jag vill greja med datorn, går bara ett tag. Jag måste sitta väldigt bredbent så att magen kan få plats mellan, men det gör att fogen fram belastas hårt och det gör vansinnigt ont. Och då magen är tung så måste jag ju väga emot med ryggen och det gör att till och med korta promenader typ till soprummet blir extremt påfrestande.
Men smärtorna i fog och rygg kommer sammandragningarna. Troligen spänner jag mig på nåt vis och retar muskulaturen runt livmodern. Och ibland kommer sammandragningarna ändå, utan att jag gör nåt speciellt.
Kroppen är oerhört tung, jag har vätska i benen, händerna och ansiktet. Allt jag gör, gör ont. Nånstans. Att duscha måste gå fort, jag orkar inte stå så länge och ryggen värker konstant. Sen blir jag oftast illamående av värmen där inne och av att inte känna att jag får frisk luft.
Igår hade jag ett sånt där AHA-moment. Jag skulle bara ner till tvättstugan och kolla om det fanns nån tvättid och sen ner på hörnet till lilla butiken och köpa en mjölk till middagen. På väg hem från butiken, det handlar alltså om kanske 60-70 meters gångväg, så känner jag att det går verkligen inte längre. Jag ORKAR inte gå den biten. Det gör så ONT och jag får starka sammandragningar.
Väl hemma dunsar jag ner i fåtöljen och är så arg! Jag kände mig så låst, så begränsad och fången! Sitter där ett långt tag tills det lugnar sig i magen och ska sen gå och hämta lite vatten att dricka. Kommer knappt upp ur fåtöljen alls. Det smärtar och skjuter som knivar i ryggen. Där sitter jag då ensam och kommer inte upp. Då blir jag ju så klar ännu argare!
Känner mig utsatt och så galet trött på att vara gravid! Självklart vill jag att bebbarna ska stanna där dom är åtminstone 2 veckor till. Så vi kommer närmare dom veckorna som gör att dom mest troligt slipper neo. Men känslan av att vara så beroende, utsatt, helt slut i kropp och själ... det är ingen angenäm känsla! Och jag känner mig elak, ego och hemsk. Erik säger att jag inte är det. Han tycker synd om mig och förstår att jag har det otroligt tungt, men han tycker inte alls att jag är gnällig eller jobbig. Säger han iallafall.
Nej just nu är det hemskt att bara sitta av tiden. Och sen ligger det nog lite och gror oxå att vi närmar oss årsdagen av missfallet. jag tror ändå att det kommer gå bra... men jag känner att det ligger lite där och gör mig ledsen. Den 9:e blev jag inlagd och den 11:e sattes missfallet igång. Det är inte helt lätt att, med alla dessa hormoner och känslor som bubblar runt just nu, låta dom andra känslorna få plats. Det är mycket som far runt i huvudet.
Till helgen blir det lite familjemys och jag hoppas att jag inte blir alltför tråkigt sällskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar