Idag är det ett år sen

Känns som igår lika mycket som det är en evighet sedan. För ett år sen förlorade vi vår bebis. Det var i vecka 20, i princip halva graviditeten hade gått och vi skulle göra RUL precis. Att gå tillbaka till dagarna på sjukhuset gör ont i själen, första inlägget finns det lite hopp i... men det andra smärtar och jag minns att det gjorde fruktansvärt ont att skriva det.

Men jag visste då att det är bra för mig att skriva, få ur det ur kroppen. Fy vad vi kämpade med sorgen och känslorna. Det var otroligt tunga dagar, veckor och månader. Att våga börja hoppas, tro och andas igen låg långt bort för oss. Vi kom så nära varann och att det var Erik som jag hade vid min sida kändes som räddningen. Han är den mest fantastiska person som jag kunnat önska mig att träffa!

Att förlora en graviditet, ett barn, så sent som vi gjorde önskar jag ingen. Att gå igenom det vi gått igenom är fruktansvärt. Vi pratar om det ibland och önskar så klart att vi aldrig fått den erfarenheten. Sorgen kan komma lite när som helst och det märks att den finns där trots att det gått sån lång tid.

Idag är det ett år sen vi gick igenom det mest smärtsamma jag upplevt. Att föda ut en liten kropp som jag visste hade liv... att föda ut den och lämna den... att en infektion gjorde så vi förlorade våran lilla bebis... Det finns inte ord för hur ont det gjorde och vilken ångest jag kände då. Det kan fortfarande kännas som om vi lämnade vårt barn i sticket.

Så stor sorg, ångest och enorma känslor. Vi som längtade så och hade bestämt att inte hela graviditeten skulle kantas av oro utan att vi skulle glädjas åt det liv jag bar. Glädjen byttes till sorg på ett par dagar och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen. Någonsin.

Ett år efter sitter jag med två liv i magen. Två pojkar. Miraklet i det känns helt ofattbart... Det finns dom dagar då jag kan känna att det inte är rättvist mot barnet vi förlorade. Att vi lämnade det och gick vidare... Men lyckan vi båda känner i att det är just så här i vårt liv nu är samtidigt överväldigande och så stor att det är svårt att ta på.

Vi ska bli en familj och det ganska snart. För ett år sen tror jag inte att någon av oss trodde att det nånsin skulle ske. Vi kunde inte se att vi skulle lyckas igen. En sak är säker, vi kunde inte i vår vildaste fantasi tro att redan idag, ett år senare så skulle vi vara så nära att bli den familj som vi önskade så högt... och dessutom med två små mirakel.