När jag bokade tiden i måndags så var det främst för att prata om hur orken tar slut och jag får noll energi under eftermiddagarna. Nu när jag fick sån där otrolig ångest igår så kändes det som om det var det jag ville prata om.
Väl på plats i stolen hos kuratorn så hann jag inte ens säga hej nästan så grät jag... länge. Och hon lät mig. Så småningom så lyckades jag få fram nånting och hon frågade om det var jobbit att komma dit idag. Och det var det ju. Det kändes jättetungt att parkera vid sjukhuset och gå in. Det är samma huskropp som där jag låg inlagd, samma hiss... fick koncentera mig på att andas och bara ta mig upp till kuratoravdelningen.
Satte mig i väntrummet, jag var rätt tidig. När hon kom för att hämta mig så kände jag mig rätt ok, som om det skulle vara rätt lugnt att gå in och prata. Men så sängde hon dörren och det bara kom. Gråten, ångesten och sorgen.
Vi pratade om massor med saker men en sak som hon berättade gjorde mig lite lättad ändå. Det var att många som går igenom en kris, oavsett vad det handlar om, tycker att dom har ganska bra kontroll precis efter att krisen inträffat. Man känner att det finns hopp och en framtid. Man blickar framåt.
Sen får man lite distans till allt, man ser saker från lite håll... DÅ kommer sorgen. Inte förrän då kommer det på riktigt. För när man är mitt uppe i det så är man så pass avtrubbad av känslorna och kan inte sortera dem in i sina fack. Man försöker bara ta sig igenom varje dag och sen varje vecka. Men när man sen står där och inser att livet går vidare och stannar inte upp, då kommer ofta sorgen starkt och nästan chockartat för många.
Det var nog det som hände på sätt och vis igår. Och att jag använde sorgen efter hundarna till att öppna upp för den sorg jag känner nu är en ganska vanlig reaktion. Det som gör så förbannat ont orkar man inte riktigt ta i, men det som man redan bearbetat och rett ut är mer hanterbart. Likaså ilskan jag känner med jämna melanrum, det är ett sätt fär kroppen att försöka bearbeta, men det gör för ont att plocka fram sorgen så man omvandlar det till ilska. Ilskan är lättare att leva ut och få grepp om.
Jag får ofta höra att jag är så stark i allt det här. Jag känner mig allt annat än stark och det berättade jag för henne. Hon sa att det ni andra menar med stark är inte samma sak som den värderingen som jag lägger i ordet. Att vara stark i ett sorgearbete ÄR att sätta ord på känslorna, prata om dem och söka hjälp om man inte reder ut det. Det betyder inte att jag ska resa mig upp och spela hjälte eller så... och det vet jag ju. Just att höra att jag är stark känns så främmande för mig, men det är just för jag lägger en annan värdering i att vara stark.
Hon menade att resa sig och bara köra på, stänga inne allt och inte ta tag i det (vilket jag nånstans känner är det som förväntas av mig, för jag är alltid så "stark") är inte att vara stark i sin sorg utan det är mer att förneka och tränga undan sorgen. Gör man så, så stänger man inne det som gör ont... men nån gång måste det ut och när det då kommer är det oftast värre och ännu svårare att hantera.
Och nu är det så att rationellt sett så VET jag att alla som säger att jag är stark menar väl och absolut inte förväntar sig att jag bara ska resa mig. Jag vet det. Men när jag har mina mörka dagar så är det en sanning som jag sorterar bort utan att tänka på att jag gör det. Jag vet så väl att det ni menar när i säger/skriver att jag är stark är just att jag ventilerar och tar tag i sorgen. Försöker komma ur den eller framför allt hantera den.
Imorgon är det fyra veckor sen och det är egentligen ingen tid alls. För fyra veckor sen idag var jag fortfarande gravid och vår lilla flupp levde inuti mig. Men imorgon vid samma tid så var det över. Då var jag inte gravid längre. Så visst sjutton har jag rätt att vara där jag är idag. Jag tänker tyvärr ibland att jag borde orka med allt, jag borde göra si och jag borde göra så. Men just nu spelar allt annat egentligen ganska liten roll. Det jag borde göra just nu det är att ta hand om mig själv och låta sorgen ha sin gång.
För en dag så kommer det kännas bättre, en dag orkar jag planera framåt och en dag så ler jag även på insidan. Men att den dagen inte är idag, det är ok. Små steg i rätt riktning. Jag kommer troligen halka tillbaka några steg ibland, men så småning om kommer jag inse att jag kommit framåt trots allt.
Just nu är det svårt att somna, svårt att vakna, svårt att klä på sig, svårt att ta sig till jobbet, svårt att jobba och hålla fokus, svårt att handla, svårt att laga mat, svårt att diska, svårt att tvätta, svårt att göra allt som jag tidigare planerade och gjorde av mig själv varje dag. Men jag försöker och det är det som är dte viktiga. Vissa saker fungerar dåligt, andra bättre. Det är ok. Och det är nog där jag måste inse att jag måste ge mig själv det. Att det är ok. För får det inte vara ok så kommer jag aldrig framåt.
Jag känner att jag mår bra när jag är med Erik, han ger mig trygghet och lugn. Men när jag går till jobbet och lämnar honom så kryper tankarna på mig som iglar. Mörka tankar. Och då kommer ängesten. Men kuratorn sa idag att det bästa jag kan göra är att våga ta mig an det, våga låta det blåsa över. Det enda sättet att komma vidare är att ta sig igenom det.
Så jag antar att jobbet precis har börjat egentligen. För jag har nog precis nått min botten. Det som trots allt ger en del tröst är att det nu egentligen bara kan bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar