Att vara ensam

Ensamhet är ju något som aldrig skrämt mig eller som gjort mig ledsen. Jag gillar ensamhet och har varit ganska mycket ensam under tiden som singel. Jag har njutit av att göra saker precis som jag vill och ha ordningen precis som jag vill ha den. Det finns fördelar med att vara ensam! Jag kände mig fri av att vara ensam.

Men efter den 10:e april så kommer nog aldrig mer se på ensamhet som jag gjorde innan. För det första så har jag insett att Erik betyder så otroligt mycket för mig och utan honom vill jag aldrig nånsin vara. Sen finns det en tomhet i själen som nog kommer finnas där resten av livet på sätt och vis. Vilken liten person var det som vi förlorade där den 10:e april? Vem skulle det ha blivit?

Just i den känslan så känner jag en ensamhet som är oändlig och smärtsam. För det känslan har nog bara jag. Just det jag tänker på och det som finns i mitt hjärta är det bara jag som upplever och känner. Alla som varit med om nåt liknande förstår säkert vad jag menar och ni andra kan säkert tänka er in i det. Även om jag delar det mer Erik så känner vi olika kring det, vilket är helt naturligt.

Smärtan kring det som hänt är mindre idag, det är den. Så visst läker jag. Och visst kan jag känna att det finns hopp. Vissa dagar är det till och med ganska bra och jag tror på framtiden. Så att tiden läker sår, det stämmer. Kruxet är väl bara att man inte under tiden kan veta hur stort ärret blir. Även ärr bleknar ju med tiden men det känns än så länge som om det är långt kvar tills jag kan se just den läkningen. Jag önskar att jag kunde veta när det slutar göra ont och dra i såret.

En annan sak som skaver i mig kring just ensamhet är att jag är ensam kvar att inte ha barn. Det känns så iallafall. Det har fötts och kommer födas bebisar i hela min omgivning. Det är som om ALLA utom jag. Och bara under augusti vet jag tre stycken som ska ha sina små. Att bli påmind om att vi hade vår beräknade dag i augusti är otroligt tungt. Vetskapen om att vi skulle fått vår lilla då och att vi nu är helt utan... det är en känsla som är svår att beskriva.

Jag vet att det finns kvinnor i min bekantskapskrets som lever med sorgen att aldrig kunna få barn. Givetvis är den sorgen säkerligen otroligt smärtsam och svår. Jag önskar jag kunde göra det lättare för er på nåt sätt. Jag vet ju inte hur den känslan och sorgen är. Det sista jag vill är att vara den gnälliga personen som folk stör sig på... "Hon fick ju iallafall vara gravid!" Och jo, det fick jag ju.

Innan jag blev gravid så pratade vi en del om just det, tänk om det aldrig går. Och då, innan, så kände vi att ok... jaaa... då är det ju så. Då får man bearbeta den sorgen och ta den smärtan då.

Idag, när jag vet att jag kan få barn så är det nog mer så att oron ligger kring att tidsfönstret stängs. Eller att nåt gått snett då när infektionen förstörde vår lycka. Jag tror, hoppas och önskar mer än någonsin att vi lyckas igen. Nån gång. Och jag hoppas att jag då är så pass ödmjuk att jag kan vara glad och lycklig under graviditeten. Att jag kan våga leva och njuta.

Idag känns det helt och hållet omöjligt. Idag känns det som om jag då skulle vilja pausa livet och sova bort 30 veckor. Men, samtidigt... Varför ska inte jag kunna vara glad som alla andra? Varför ska just mitt liv vara fyllt av oro och rädsla? Jag är inte lagd åt det hållet alls och jag har alltid sagt att det är som det är med saker som händer.

Men där inte bara som det är. Att mista ett barn är som att mista en del av sig själv. En del tycker säkert att det var så tidigt i graviditeten att det inte var ett barn... Men för mig var det mitt barn. Ett barn som jag inte får lära känna eller träffa igen. Ett barn som jag längtat efter och önskade mer än något annat. Barnet hade inget namn och vi vet inte vilket kön det var. Men det spelar ingen roll för mig. Jag miste mitt barn.