Nu räknar jag verkligen ner. Usch vilken vecka. Dagarna har varit tunga och det känns som om dom är jättelånga. Jag har ledigt på fredag så det är bra i alla fall. Men jag har nog bestämt mig för att ringa kuratorn i alla fall nästa vecka och prata lite. Kanske bokar jag en ny tid men vi får se.
Det är så både och. Jag vet att jag inte behöver vara "duktig" och klara ut det på egen hand, men det är samtidigt svårt att sätta ord på allting med. Jag får många fina kommentarer på både vad jag skriver här och via andra kanaler. På jobbet skickar mina arbetskamrater fina hälsningar lite då och då.
Det som känns lite skönt är att eftersom jag valt att vara så öppen med min sorg så vågar andra också prata mer. Jag får sms, meddelande på FB och folk kommer fram på jobbet och pratar om sina upplevelser. Det varierar ju så klart i karaktär men det visar ju på att många bär på sorgen kring missfall utan att prata om den. Det är faktiskt lite fint att jag kan, genom att skriva här, ge andra verktyg att våga berätta.
Fick ett meddelande på FB igår från en vän från förr, en sån man aldrig har kontakt med egentligen men har som vän på FB ändå. Hon och hennes pojkvän hade gått igenom ungefär samma sak men inte vågat berätta om det. Dom hade inte berättat för sina familjer eller på sina jobb. Hon hade knappt blivit rund om magen så det gick att dölja.
Men dom var med om nästan samma sak i vecka 18 och visste ju precis hur vi mår. Hon skrev att efter att hon löst här i bloggen så vågade/orkade hon berätta för sin omgivning och fick därigenom större förståelse för hur hon mådde och har mått sen det hände. Han var tacksam för att jag orkade och vågade.
Så klart känns det gott i själen att jag hjälpt henne komma vidare i sin sorg, trots att jag är mitt uppe i det just nu. I grunden är det ju inte därför jag skriver, det är ju helt och hållet för min egen skull och för att slippa svara på så många frågor. Jag förstår ju att frågor väcks och att man gärna lyssnar på sånt som sägs i kulisserna. Jag vill inte behöva förklara mig, svara på konstiga frågor eller rätta till någons uppfattning om vad som hänt.
Och att mitt i all min egen sorg kunna öppna för någon annan, det var lite skönt och faktiskt ganska "roligt" att läsa (eller vad man nu ska säga).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar