Fredagen och lördagen var skitdagar. Det har trots allt känts ganska ok fram till torsdag. Eller ok kanske är fel ord. För det har varit en otroligt tuff vecka. Men dagarna har ju på nåt sätt ändå kommit och gått. Och det är väl så det kommer att vara. Dagarna kommer ju att gå och bli till veckor.
Jag har tänkt mycket på att det är dags att börja jobba igen på tisdag. I veckan så kände jag att det nog var bra. Bra så man kommer hemifrån och bra så man kommer tillbaka till nåt form av vardagsliv. Men på fredagen kom nån form av ångest för att just möta blickar och så där. Så det har varit tufft. Jag förstår ju att det inte kommer bli enkelt när det än blir. Och att det egentligen inte är rationellt att tänka att det blir enklare om jag skulle vänta.
Det var en sak som kuratorn sa, att inget blir enklare ju längre man väntar.
Dagen efter utskrivningen så tyckte vi att det skulle vara bra att komma ut lite. Så vi promenerade ner på stan och skulle ta en fika. Det var ju en lördag, fint väder och massor med folk ute. Det var jag, Erik, Eriks mamma, min mamma och min syster. Vi fick ett bord ganska fort. Vi satte oss och jag fick nästan panik. Det bara kom och jag kände det som om luften tog slut. Jag skakade och grät. Min syster kom och höll om mig, Erik satte sig mitt emot och tog mina händer. Har aldrig känt så förut. Det redde ut sig eller vad man säger, vi lyckades äta lite och sen tog vi bussen hem.
Men det är väl just det som jag är rädd för ska hända på jobbet. Att gå på typ Ica Maxi där ingen känner mig är inte så jobbigt, men just att möta blickar man känner och veta att dom vet. Jag bad min chef att säga det på jobbet så jag slipper få frågor när jag kommer tillbaka. Det är ändå ett stort orosmoment känner jag. Jag ska jobba halvtid kommande vecka, det tror jag iallafall kommer bli bra. Då kan jag sova ut och sen ta lite lagom tid att komma tillbaka in i vardagen.
Det är ju en kortvecka iallafall så det käns lite skönt. Men jag har lite ångest kring det... Får se hur det går.
I veckan har vi fått blommor från Cathrine och Jonas, paket med gotte från Jenny och Klas, blommor från jobbet och kort från Eriks släkt. Det är värmer gott av all omtanke, tack så mycket! Jag känner mig lite si så där att jag inte hör av mig till mina vänner, men just nu vill jag helst inte prata med nån alls. Jag vet ju att jag måste ringa så småningom. Och jag måste det för min egen skull, inte för nån annans... men det är ganska mycket så just nu att jag bara pratar med Erik och sparsamt på FB med folk. Det får ta lite tid. Jag hoppas ni inte tar illa vid er att jag inte hör av mig, men det känns lite för jobbigt just nu.
Jag städade undan spjälsängen och lite böcker som jag hade framme. Jag känner inte att jag vill ha allt framme. Det var nog i fredags jag gjorde det tror jag, sen skruvade jag ihop lite lådor som skulle vara i bebis-garderoben. Jag tänker att vi kan använda garderoben istället för att den står tom och påminner om graviditeten. Efteråt var jag tokslut och la mig för att vila lite. Somnade som en sten och vaknade av att Erik kom hem med lunch. Det tar på krafterna att bara göra små saker, men det är väl bra att ändå göra dem tror jag.
Jag har fått reation på antibiotikan tror jag. Jag är prickig på hela bröstet, ner på magen och på armarna. Ser ut som solexsem typ, men prickarna är lite mindre och kliar inte så mycket. Ska ta sista tabletten imorgon så jag hoppas det försvinner. Kul nästan jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar