I fredags fick vi komma hem. Det var otroligt konstigt att komma hem. Men så klart skönt efter den vecka som var. Infektionen är troligen under kontroll, jag har fått gå över till tabletter nu iallafall, tidigare fick jag den via dropp. Febern är borta.
Borta är också det som varit det största glädjeämnet i min och Eriks tillvaro sen jul. Vi har forlorat vår graviditet och den lilla fluppen är inte hos oss längre. Den sorg vi känner och smärtan... det går inte att beskriva i ord.
Det kändes som om vi skulle vara en av dem som klarade oss med kanske en ganska jobbig graviditet, en sån där jag fått ligga i sängläge fram tills den lilla kunde plockas ut. Vi hade starkt hopp och somnade på onsdagskvällen ganska bra för att vara på sjukhuset och allt.
På natten vaknade jag och kände att nåt var fel. Gick upp och upptäckte att jag blödde igen. Kallade på sköterskan som sa att hon skulle rådgöra med läkaren. Vi skulle försöka somna om. Det gick inte så bra och efter nån timme kände jag att jag blödde mer.
Vi fick träffa läkaren och han undersökte mig. Den lilla levde men allt vatten var nu borta och det såg ut som tappen hade mognat... De värsta av alla besked. Kroppen gjorde sig redo för att släppa efter för infektionen. Vi pratade med läkaren länge om olika alternativ. Tyvärr var hans bedömning att om vi inte skulle riskera min hälsa ordentligt så måste vi gå igenom det som alla gravida har som största skräck. Det fanns tyvärr inget att göra.
Att beskriva detta är väldigt smärtsamt, men samtidigt känner jag att jag behöver få skriva. Jag kommer aldrig nånsin glömma det vi var tvugna att vara med om. Lite som en del av bearbetningen känns det ändå skönt att skriva.
På morgonen fick vi träffa en till läkare, jag ville vara säker på att inget fanns att göra. Hon var tydlig, vi måste göra detta. Det fanns inget som kunde få detta att bli bra. Hon såg vid undersökningen att den lilla redan börjat komma.
Jag fick lägga mig och efter att jag fått tabletter som skulle sätta igång det så tog det inte lång tid. Det var med stor ångest som jag fick föda fram den lilla kroppen. Det kändes oerhört smärtsamt att veta att fluppen nu skulle skiljas från mig och på så sätt aldrig mer finnas. Overkligt och helt utanför vad någon ska behöva uppleva. Vi hade varandra, jag och Erik, vi var som en enhet. Men det saknades något så fruktansvärt mycket.
Vi har valt att inte titta på fluppen, inte veta vilket kön eller att ha någon cermoni. Det är vårt val och det känns bra för oss. Om någon tycker annorlunda så vill vi inte veta eller höra. Vi har valt att göra så här och det är det som vi känner är det rätta för oss. Vår flupp kommer finnas i en minneslund och vi kommer kunna gå dit om vi vill senare.
Vi är hemma, vi sover och äter. Vi har haft våra familjer här och vi tar timme för timme. En dag kommer det kännas lättare. En dag kanske det till och med känns som om vi kommer upp till ytan. Men just nu är livet verkligen timme för timme och det går upp och ner. Vi har varandra, vi gråter och vi pratar... men det blir inte helt verkligt förrän man lägger handen på magen som nu är tom.
Den långa vägen tillbaka till nån form av hopp om en framtid där vi kanske kan börja om med att försöka på nytt är påbörjad. Men först ska jag bli frisk och läka. Både rent fysiskt och psykiskt. Vi kämpar på.
Jag vill inte gärna prata i telefon just nu, jag orkar inte. Och jag vill inte heller svara på några frågor kring detaljer. Jag hade en infektion som ledde till att en för tidig förlossning sattes igång. Den gick att stoppa men infektionen hade gått för långt så den lilla gick inte att rädda kvar. Tack för alla hållna tummar och era varma tankar, tyvärr räckte det inte. Vi är båda tacksamma för alla värmade ord!
19+3, 4 dagar från halvtid så förlorade vi vår flupp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar