Jag tänker ibland att det är så otroligt mycket man inte vet när man är kring 18-20 år. Man tror att man är så vuxen och vet det mesta om livet. Men så blir man äldre och inser att det är så kopiöst mycket att lära sig.
Som att lära sig äta sushi till exempel. Det är inget jag gjorde när jag var 18. Jag åt det första gången i Manilla på en av de finaste ställena som fanns i det område vi bodde. Och hur jag tänkte då... att äta sushi i ett land som Filippinerna... jag vet inte. Rå fisk i ett land där det är varmt och fuktigt konstant. Men det gjorde jag.
Andra gången jag åt sushi var i Dublin. Alla de andra var vana vid sushi och tog de goda bitarna. Jag fick den där biten som ser ut att ha en hajfena på... USCH. Som tuggummi. Och trots det så provade jag igen hemma i Sverige. Älskade det. Inte först, först var det mest så där... "Ok, det går att äta." Men sen, nu, är det en av mina absoluta favoriter.
Livet. Visst är det ett ganska laddat ord? Jag tycker det. Och jag är ju en av dem som tror att allt händer av en anledning. Det är ju inte helt klart just när det händer att det finns en anledning till det som sker. Man kan ibland inte alls se någon mening. Det kan vara ofantligt tunga saker... och det kan vara totalt meningslösa saker. Men jag tror på att ALLT har en mening. Det finns nån anledning till att man ställs inför till synes omöjliga utmaningar. Det måste vara så att det finns en mening.
För fans det ingen mening med det så tror jag att det inte skulle ske. Det är kanske svårt att se meningen i tex ett dödsfall eller så... men kanske att det leder till något som man annars inte skulle ha gått igenom. Jag vet inte... men nåt syfte måste allting ha.
Som att förlåta och glömma. Det gör man till slut. Man går vidare och använder sin energi till nåt positivt istället. Inte för att att man vill utan för att det är så vi är skapta. Vi lägger det tråkiga i en låda eller påse. Så tar vi fram det ibland och blir arga eller ledsna över det, men det händer mer och mer sällan att vi plockar fram det. Till slut ligger det där och lixom tynar bort. Det är inte värt att plocka fram längre. En dag när man plockar fram det och tänker sig bli lite så där sur och vresig... så finns det inte kvar. Processen tar olika tid. Men oftast kommer vi dit. Visst är det fantastiskt?
Jag tänker ibland på kärleken. Hur den kan bli som ett gift som man inte klarar sig utan och sen helt plötsligt bara försvinna. Man tror att det är den där kärleken med stort K. Man går upp i den och känner inget annat, ser inget annat... andas inget annat. Sen en dag så inser man att den är borta. Och det behöver inte ens vara en anledning till att den är borta. Jag menar, det behöver inte ha hänt nåt... det bara är borta. Det är ganska snopet. Ibland kämpar man så hårt för att hitta den igen att man glömmer totalt bort att leva. Slutar man leva så kan man inte älska, så är det. Man kan aldrig nånsin ta livet för givet.
Och aldrig, aldrig ta kärleken för given.
Nej nu blev det djupt hörrni! Nu ska jag och Blessin ut i snöyran :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar