Ok, jag är livrädd

Så är det. Det finns nåt som gör mig rädd. Ganska ordentligt rädd. Det är nåt som kommer hända i mitten på februari. Och det är heeeelt vansinnigt att jag är så rädd. För det är verkligen inget att vara rädd för. Jag är bara jääättefånig. Verkligen jättefånig.

Men det är så att jag faktiskt på riktigt är lite skakis över det. Eller förresten, jag är inte rädd. Rädd är fel ord. Jag är lite skraj. Förväntansfull, skraj och väldigt glad över det. Vad det är? Jooo... jag ska träffa nån. Nån som har betytt väldigt mycket för mig för väldigt många år sen. Och nu menar jag mååånga år sen. Så det är ju ganska fånigt att det känns så där pirrigt och förväntansfullt. Men jag trodde inte att jag skulle få chansen att träffa denna person igen, inte så här. Vi ska faktiskt på dejt :)

Det låter som att det är värsta förväntningarna på dejten... ok, visst ska det blir intressant och kul! Så är det! Men det är ju oxå ett totalt öppet kort. Inga löften, inga förväntningar om nåt annat än en trevlig kväll och absolut inget mer än att vi ska ses och förhoppningsvis komma bra överens. Det roliga är... att vi gjorde det aldrig då, för så många år sen. Känns lite som att vi får chansen att göra det nu, det som vi inte tog oss mod att göra då.

Och nu är det ju så där... PIRRIGT! På ett bra sätt. Och på ett lite skrajset sätt. Men det ska bli askul! Vill ni ha rapport? Ni ska få det... men det dröjer ett tag. För det är inte nu. Sen är det. Senare i februari. Återkommer i frågan. Ok? Om jag får tillåtelse till det förstås. KAN finnas en möjlighet att denne person inte alls vill figurera här och då är det så. Jag skriver inget om han inte säger ok. Ok?