Pojken

När man åker buss samma tid varje morgon lär man sig ganska snart vilka som åker just den bussen varje dag. Det är lite så att man till och med börjar hälsa på dem lite försiktigt och nickar igenkännande. Lite grann så där "Jaha, du hann raka dig idag ja... trevligt" och "Oj, du såg trött ut idag!" eller "Nemen, vad du gjort dig fin, dejt efter jobbet?". man säger ju aldrig nånting utan tar mest in intrycken och nickar försiktigt.

Jag gillar just det där lite inrutade. Man vet vad som väntar när bussen rundar hörnet och kommer in på busshållsplatsen. Känns tryggt.

Förra vintern så åkte jag ju samma sträcka, samma tid. Det var nästan samma folk då som nu. Förutom en pojke... Han gick på vid samma hållplats varje dag. Han hade ryggsäck på ryggen och sitt busskort runt halsen. Han snubblade nästan alltid när han skulle gå på. Mössan var nerdragen och vikt slarvigt kring öronen. Nån gång ibland kom han inte på och då undrade jag lite om han hade studiedag eller var sjuk. Jag log alltid lite när han snubblade på bussen för han var så söt :)

Nu när jag började åka buss i september så stod han inte vid busshållsplatsen. Jag tänkte att han bytt skola kanske eller så. Så småningom så funderade jag inte så mycket på honom, han raderades lite ur den inrutade morgontripen med bussen.

Varje dag stod den en annan kille vid busshållsplatsen där pojken gått på. Denne kille var lite så där ungdomsgänglig och lite nonchalant i sitt sätt. Nu imorse så stod han där igen. Han gick på... och snubblade. DÅ insåg jag!!! Det är ju den söte pojken!!! Fast, han var inte så jättesöt längre utan har hamnat i den där åldern när allt är lite ojämt och just gängligt. Jag kollade ordentligt och visst är det han! Ryggsäcken är utbytt till inget alls... antar att han lämnar skolböckerna i skolan. Eller kanske inte längre har frukt med sig. Hans mössa är utbytt till en annan modell, mycket mer "tuff" eller hur man ska förklara det. Han är lång och lite spretig mot lite knubbig som han var förut. Jackan är inte knäppt upp i halsen utan lämnas öppen med en tjock luvtröja under.

Men visst var det han! Vilken förändring på bara ett halvår! Men ordningen är återställd, alla var i tid imorse och jag tror att jag imorgon kommer le när han kommer på bussen. Då vet jag att han inte ligger hemma och drönar i sängen och svär åt sin mamma!

För övrigt så har jag flirtat lite med busschaffören måndag och tisdag. Han har kört några mornar förut och sett så glad ut. Han hälsar glatt och ler brett. Jag har artigt hälsat tillbaka och bjudit på mitt alldeles finaste leende. Nu i måndags var det han som körde och jag tänkte att jag skulle bjuda till lite. Så jag sa god morgon som jag brukar men log lite pillimariskt och tittade lite extra. Han blev glad! Igår så var det han igen, samma visa då och sen la jag till att vinka till honom när jag gick av. Han vinkade tillbaka :)

Idag var det inte han. Lite tråkigt. Men kanske imorgon! Får se vad jag hittar på då :)