När jag föddes fixade mamma och pappa ett sånt där album med bilder från när jag låg på BB och så. Mått och vikt, lite fina ord om mig och sånt. Ni vet vad jag menar va?
I den pärmen finns en liten berättelse som mamma skrivit om mig. Den börjar så här:
"Hej, jag heter Catharina men jag kallas för Kattis. Jag tror det är för att jag är så mjuk."
Det här med mjuk kan jag ju köpa eftersom jag var en liten bebis. Jag tänker att varken kropp eller hjärna hunnit bli så himla hårda ;) Ok, nu när jag tänker på det så är jag väl inte så himla hård nu heller. Kroppen är ganska mjuk... iallafall lixom ytlagret. Och inuti, den mentala biten. Inte så hård heller. Inte för det mesta. Ganska soft och snäll. Fast jag kan ju bli arg förstås och jag blir det nog ibland när det verkar lite obefogat. Då är det oftast för att jag byggt upp lite ilska och så släpper jag loss den vid nåt tillfälle som jag inte tänkte göra det på.
Aja... det var inte det jag skulle skriva om nu.
Ser ni nåt som inte riktigt stämmer i den där meningen som mamma skrev? Den mjuka biten är ju ganska given. Jag köper att jag är lite soft när jag är nyfödd. Men en sak ska jag tala om. När jag var liten hade jag ett sjuhelvetes humör. Var väldigt följsam och snäll nästan alltid. Sen när jag blev arg så skrek jag tills jag tuppade av. Mamma kunde inte få tyst på mig. Bara skrek och sen somnade jag. Och utan förvarning. Man kunde inte riktigt veta när jag skulle få mina spel.
Kanske lite samma sak som nu. Det byggdes upp till en viss nivå och sen lixom rann det över. Det är ju tur att jag idag inte bara skriker tills jag tuppar av. Känns lite som att det skulle vara lite knepigt att hantera det i min ålder. Om jag inte får som jag vill i affärn så skriker jag tills jag ramlar ihop i en hög på golvet och somnar. Mycket märkligt beteende om man är 35 år antar jag.
Men iallafall, vad felar i "Hej, jag heter Catharina men jag kallas för Kattis. Jag tror det är för att jag är så mjuk." Det där med det mjuka, skit i det. Det har vi rett ut.
Catharina med C och Kattis med K. Hur tänkte dom då? Jag har funderat kring det där. För det är ju helt omöjligt att få det att stämma med logiken. Eller hur? Det har i alla år varit svårt för mig att förklara detts. Och jag har hetat Katarina och Cattis ganska många gånger. För folk får inte riktigt ihop det. Och jag förstår det. Men så en gång, för många år sen, så kopplade jag. Kattis = Katt = Mjuk. Det tog ett tag, men till slut så kom det. MEN det är inte lättare att förklara ändå. "Mamma och pappa tyckte att jag såg ut som en katt." eller "Jaaa... jag tror dom tyckte att jag var så mjuk och go som en kattunge."
Nej jag vet inte jag. Känns inte hållbart. Om man nu tänker bort det här med katt-kopplingen. Att stava namnet med olika bokstav är väldigt ologiskt. Och jag tror det är deras fel att jag är så noga med logik, symmetri och att allt ska vara lika. Aldrig sätta tavlor på olika höjd. Sängen måste stå mitt på väggen om den står ut från en vägg. Lampan mitt i fönstret eller två likadanan symmeritriskt på lika höjd.
Om jag inte hade fått två olika bokstäver i mitt namn och smeknamn... så hade jag nog varit en mindre komplicerad människa. Tror ni inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar