Flummigt?

Detta inlägg blir kanske flummigt... jag vet inte. Men jag ska försöka sätta ord på sånt som är svårt att förklara. Det låter dramatiskt kanske men det är det inte alls. Jag försöker så får vi se hur det går :)

Jag har tänkt mycket på senaste tiden om hur man "väljer" vänner och så där. Eller vänner kanske är fel ord. Hur man dras till människor och vad man ser hos dem. Jag är ju som ni vet ganska asocial, eller iallafall inte så lätt att komma in på livet. Jag har lärt mig med åren att det inte är farligt att lära känna nytt folk. Men jag får ibland pressa mig lite för att öppna upp mig.

Det allra enklaste är ju att helt enkelt låta bli att åka på den där fikan med gamla kompisar eller inte följa med om nån ska iväg på nåt. Och det har inte med folket jag ska träffa och göra. För åker jag så har jag ju jättetrevligt! Det är hos mig det sitter, inte hos andra.

Lite lika är jag med såna som jag tycker om. Jag tycker om dem, nästan hur tokiga saker dom än gör eller säger. Det kan vara personer som är väldigt illa omtyckta från andra håll, men som jag hittar nåt gemensamt med eller har nån form av utbyte av. Sen behöver jag inte gilla vad dom gör, men så länge dom inte är "dumma" mot mig eller sticker mig i ryggen så tycker jag om dem.

Om man vänder på det... folk jag INTE tycker om. Oavsett om det är välförtjänt eller inte, har jag väldigt svårt att släppa in i mitt liv och ge en chans. Det är trångsynt, jag vet. Men det är ju samma där, det har inte med personerna att göra utan det är jag som är som jag är. Det är nog ganska lätt att få en uppfattning om mig som inte stämmer. Jag kan nog vara ganska knepig ibland.

Men så kommer jag till det här med att faktiskt stanna upp och försöka få grepp om någon. Jag kan nog oxå lätt få en uppfattning om någon som sen håller i sig. Det krävs ganska mycket för att jag ska ändra uppfattning. Det ska väldigt mycket till för att jag ens ska försöka ändra uppfattning... att jag ska ta mig åbäket att lägga undan det jag tror eller tycker och bara låta personen få visa vem den är. Återigen, detta är en brist hos mig som jag jobbar på ganska mycket.

Jag är i grunden väldigt godtrogen som person. Och berättar någon för mig att en annan sagt något elakt om mig eller gjort något som påverkar mig negativt, så kan jag bli väldigt sårad. Det kanske säger sig självt, men jag tar ganska illa vid mig. För är det nåt jag försöker tänka på så är det att inte medvetet vara dum mot någon. Jag har väldigt svårt för personer som medvetet och beräknande är dumma mot andra, även om det inte är mot mig. Eller personer som medvetet och beräknande gör saker för att sabba för andra vad det än månne vara. Ja, jag snackar oxå skit ibland och säger saker som kanske inte är så bra. Men i grund och botten, när det väl kommer till kritan, så är jag väldigt omtänksam och snäll.

En sån person, som medvetet gör saker för att vara dum, kan jag tycka illa om hela livet. Det spelar ingen som helst roll att personen ändrar sig eller så... Jag kan hålla fast vid att denne någon är en dålig människa. Stor brist hos mig själv. För människor förändras och kan ibland se sina misstag och ångra sig. En del ber om ursäkt till och med :)

Ibland händer nånting som gör att jag släpper "garden" mot en sån person och inser att det faktiskt finns nåt där som inte är alltigenom ruttet. Tänka sig va?! Att det finns egenskaper hos den personen som jag gillar. Denne kanske har ändrat sig... eller kanske bara insett sin okunskap... eller helt enkelt bett om ursäkt. Det är hemskt att sitta och erkänna det... men det händer vääääldigt sällan att jag släpper garden. Man behöver inte tycka lika om allt eller ens gilla personens åsikter om allt. Men det kan finns nåt där som gör att man stannar till och funderar på vad det är. Och så släpper man garden. Ganska ofta är det ju så då att man faktiskt ser fler sidor på det myntet. Och då kan jag bli väldigt glad. Att jag bevisats ha fel... att jag har rätt i mångt och mycket att vara godtrogen och tro gott om människor!

Det är intressant tycker jag, att man fortfarande som vuxen har dessa insikter lite då och då.

En annan liten grej som jag tänker på. Det är hur man attraheras av människor. Jag gillar ju män. Alltså MÄN. Inte pojkar. Män. Jag gillar manlighet och styrka. Jag gillar intelligens och utmaningar intellektuellt från en man. Ibland ser man en man som ser bra ut, har snygg häck och breda axlar. Sen öppnar han munnen och ut kommer ingenting. Då är han inte snygg längre. Sen finns det män som ser ok ut, varken Brad Pitt eller Mr Bean (jag tycker inte att Mr Bean har ett attraktivt utseende... men smaken är ju som bekant som baken), men som man kanske vid första anblicken tänker att "nja, inte min typ". Så sitter man och pratar med denna man. Och det öppnar sig en helt ny värld. Och helt plötsligt så är mannen as-snygg. Han blir attraktiv så man smäller av!

Det finns ju en tredje typ oxå... den där som är som Mr Bean. Inte allas attraktiv i ens egna ögon. Det finns inte en grej som sitter rätt eller en enda detalj som är attraktiv... och här är det ju väldigt individuellt vad dessa saker är. Man tänker inte ens att personen ser ok ut. Men denna person har en insida som fascinerar. DET finns där. Visst är det märkligt?

Om denne person, den tredje typen, skulle vara en sån där elak och dum person. Då spelar det ingen som helst roll för mig att denne har någon form av DET. Ingenstans och inte då heller. Jag känner/vet om EN sån person. Jag kommer inte säga vem det är så klart och det är ingen av er som läser här som vet vem det är. Men jag känner/vet om en person som har gjort så mycket dumma och sjuka saker. Denne person, vilket är en man, är en medvetet elak person och som gör så sjuka grejer... Men han har DET. Det finns en glöd i honom som är jättespännande.

Men jag skulle inte ta i honom med tång. Jag skulle inte ens fundera på att försöka ge honom en chans. Men det finns en medvetenhet i hans personlighet som verkligen är attraktiv. Visst är det sjukt!?

Ja, jag vet inte om jag är nåt klokare nu en innan jag skrev detta inlägg... men jag kan förundras över hur det är ibland med människor man släpper in eller låter bli att släppa in i ens liv. Hur man väljer och hur man förändras när man inser att man kanske har haft fel. Eller rätt, man kan ju ibland välja att släppa ner garden och ALLT man tänkt och trott stämmer. Det är ett as. Men då får man ju se det som en lärdom :)

Ja livet är inte lätt hörrni! Men ibland gör man det svårare än vad det behöver vara :) Kram på er!