2014

Jag brukar ju försöka summera varje år. Just i år känns det inte helt och hållet lätt. Eller, inte lätt alls faktiskt. Jag gör ett försök, men allt går inte att få med...

Året inleddes med glädje och en förväntan tillsammans med Erik. Jag hade plussat dagen före julafton 2013 och den där tiden precis i början på året var fylld av förväntan, kärlek och planer. Vi valde att låta oss glädjas fullt ut. Visst fanns det en del oro, men inte alls så där så det påverkade oss. Vi var genuint glada och vår lilla bebis var beräknad till slutet på augusti.

Allt utvecklades normalt som det verkade och jag mådde inte särskilt dåligt mer än lite illa och huvudvärk.

10:e april slets en del av våra hjärtan ut då vi förlorade vår bebis. Efter ett par dagar inlagd med infektion så gick det inte att rädda vår lilla skatt. Den sorgen vi upplevde under stor del av året efter detta var tung och svår att hantera. Vi kämpade, pratade, grät och stöttade varandra. När jag behövde hållas under armarna så var Erik där och tvärt om. Jag tror vi blev starkare tillsammans av det vi gick igenom, iallafall känner jag så. Jag tror Erik håller med mig.

Den 31 augusti var bebisen beräknad och fram tills dess var många konfrontationer med vänner, familj och kollegor ganska tunga. Svårt att träffas utan att kommentera det som hänt och sorgen vi bar på.

Den 1:a september kändes det i hjärtat att värre kunde det inte bli iallafall, nu var det dags att ge sig iväg uppåt och försöka jobba med att komma tillbaka. Efter fyra dagar gjorde jag ett positivt graviditetstest och hela världen kändes upp och ner igen.

Inte av sorg denna gång, utan av glädje! Glädje blandat med förvirring, oro och en skarp misstro på att det skulle kunna gå vägen. Färgade av det som hänt och med den sorgen fortfarande skavande i själen var det svårt att veta hur vi skulle känna. Vågade vi vara glada på riktigt?

7:e oktober fick vi komma till sjukhuset på koll, vi skulle bara se att allt såg bra ut... Det gjorde det. På båda de små liven som hade fått fäste där inne.

Två. Det var två.

Det tog ett par dagar att smälta det. Om allt gick bra nu skulle det bli tvillingar. Helt och hållet galet!

Hösten tuffade på och nu går jag in i vecka 22 imorgon. Senaste kontrollen var helt utan anmärkning. De båda pojkarna växer som dom ska och alla värden, mätningar och tester säger att allt är helt normalt och bra. Jag får regelbundna odlingar för att hålla min oro borta så gott det går.

Jag ljuger om jag säger att jag har tagit denna graviditet på samma glädjefyllda sätt som min första. Om jag kunnat välja så hade jag gärna levt i denna graviditet som jag gjorde i den förra. Men jag har varit orolig och faktiskt inte trott att det kan gå bra.

19+4 var den 10:e april förra gången och nu denna gång var det för dryga veckan sen. Vi kom ut på andra sidan om den dagen. Och nu tar vi stapplande steg in i den del vi inte fick i våras. Det är både skrämmande och spännande. Vi börjar nu tro på att vi kommer få uppleva att bli föräldrar.

Och till två små pojkar! Det är helt underbart att tänka på det. Helt galet, konstigt... men ändå så himla rätt. Jag och Erik får tvillingpojkar. Det ska gå bra. Det kommer gå bra. Det måste gå bra.

Vi beställde barnvagn idag. Jag tror det betyder att vi nu ser vår framtid med ljusare ögon. Vi förbereder oss för att köra våra tvillingkillar i en vagn vi vågat beställa. De två tvillingkillarna som vaknade tidigt i morse och valde att börja fira in det nya året redan innan frukost.

Gott nytt år önskar jag till familj och vänner! Tack för allt stöd och all uppmuntran! Om en timme är det ett nytt år och jag hoppas, tror och önskar att det blir ett mycket bättre än det som varit.

Vecka 21

Äntligen! Vi har tagit oss förbi den där dagen eller de där dagarna som har känts som en milstolpe. 19+1 las jag in och 19+4 så var det över. Nu har jag tagit mig till 20+0 och alltså gått in i vecka 21. Känns väldigt skönt att kunna lämna det bakom sig! Trots att allt har gått bra hittills egentligen så har dom här dagarna varit lite tuffa. Just att tänka tillbaka och veta att det var precis nu...

Men varje dag nu så känner jag iallafall en av de små tydligare och tydligare. Den som ligger längst ner ligger nog just nu med fötterna neråt, för det känns lite som om han sparkar livligt där nere på kissblåsan av och till :)

Han som ligger övers kan jag känna mer diffust, men han ligger oxå mer omgärdad av moderkakan som dämpar. Så det är därför han känns mindre. Jag är inte orolig för det alls för jag känner ju båda, bara det att den ena känns mer.

Däremot så kommer det allt mer signaler på att det börjar bli trångt. När jag har ätit så blir jag oftast tvungen att lägga mig för att pusta ut lite. Det blir lixom full på en gång, trots att jag är hungrig som sjutton så får det inte plats med så mycket mat. Jag försöker äta ofta och lite, men det känns lite som om jag måste göra det ännu bättre. Jag blir proppmätt och sen efter en stund så är jag hungrig som en varg igen.

Har dessutom börjat få lite hjärtklapping och bli lite yr då och då. Men det förklarade BM som att blodvolymen ökar väldigt mycket nu och även vikten på de små blir ju högre nu, så allt tar plats på ett annat sätt. Så det är bara att vänja sig, det kan ju hålla på fram till april nånting så...

Snarkat har jag börjat med oxå, stackars Erik! Men jag vaknar av det själv så jag kan vältra över på sidan. På sidan går det bra. Ja herregud. Det är ju inte slut än heller. Men oavsett hur mycket krämpor det är så är jag väldigt lyckligt lottad som får uppleva det, två små mirakel växer till sig i min mage och från ca 3-4 framåt går dom att rädd om dom bestämmer sig för att komma... DET känns väldigt skönt och jag hoppas veckorna går fort!

Rutinultraljudet avklarat

I tisdags var vi på ultraljud nummer två i raden av många. Vi var inställda på ett kort besök, bara kolla lite och sen klara. Men läkaren tyckte att vi skulle göra rutinultraljudet på en gång, så det blev så. Allt var normalt och såg fint ut. Dom är så stora som dom ska vara, följer sina kurvor och var aktiva där inne. Fascinerande ändå att jag inte känner så mycket av det där flaxandet!

Jag börjar känna dem mer och mer, men det slog mig att just det där viftandet och snurrandet känner jag inte av än :) Längtar tills det blir tydligare. Även så att Erik kan känna! Vi fick även veta på ultraljudet att vi väntar två pojkar! Jisses… två små snoppisar!

Det kändes förra gången som om det var en tjej och nu så känns det som om det var pojkar. Jag hade rätt :) Eller förra vet jag inte vad det var… men denna gång var det iallafall som jag tänkte att det var. Nu är det än mer verkligt att vi ska få barn, två pojkar och dom kommer vara väldigt lika varann :) Jättekonstigt och jättehäftigt! Det var iallafall inte svårt att se att det var pojkar, inte ens för mig som inte tycker att jag ser mer än massa skuggor och klumpar. Men snopparna hade jag koll på!

En lite otäck sak som hände där i UL-rummet var att en av läkarna svimmade! Det var en gynläkare, en sköterska och en som kallade sig underläkare. Denna tjej som kallade sig underläkare fick stå intill maskinerna för det fanns ingen stol där precis. Mitt upp i allt så far hon i golvet och svimmar! Otäckt! Men hon verkade inte så stressad över det, verkade som om det hade hänt förut. Hon fick lite vatten och en stol att sitta i och så fortsatte sköterskan. men mycket märkligt blev det där ett tag.

Sen blev jag väldigt förvånad också när jag fick klart för mig att ena bebben ligger precis under mina revben. Inte konstigt att det börjar kännas trångt! Och en annan sak… dom vägen ca 250 gram just nu. Magen är stor och tung. Hur kommer det kännas och vara när dom väger 2,5 kilo styck… Hej och hå! Jag försöker att inte tänka så mycket på det.

Idag blir det ett besök hos barnmorskan. Vi skulle mest stämma av inför julledigheten och sen ska vi träffas igen i januari. Just nu känns det som om jag har kontroll över känslorna och allt sånt vilket är ganska skönt.

Helgen som var åkte vi till Sthlm för att gå på hundutställning och julbord. Jag träffade även Jenny, Klas och lilla Vera en stund vilket var jättemysigt! Men med facit i hand så kanske det var lite att ta i med alla aktiviteter. Hade väldigt ont i bäcken och rygg på lördagskvällen. Och när vi ätit julbord och suttit i bilen på väg hem så hade jag väldigt ont igen på söndagskvällen. Det var värt det, men kändes rätt ynkligt där på söndagen. Det är väl bara att inse att såna där utsvävningar är mer än vad jag pallar med helt enkelt.

Imorgon är sista dagen på jobbet innan ledigheten över jul. Ska bli jätteskönt! Jobbar igen den 7:e januari. Långledigt!

Uppåttjack

Färska hallon. Det måste vara det godaste som finns i alla kategorier. Just nu finns inga svenska, men jag klarar mig gott på de holländska eller vad det är. Så gott att äta dem som dom är bara och hela asken på en gång :) Hallon är min drog!

Om två veckor så är det dagen D, den dag som det gick åt skogen sist. Jag vill förbi den dagen och jag vill komma ut på andra sidan. Nästa vecka på tisdag är nästa koll. Så jag håller andan lite grann.

Men under tiden så ger jag hän åt mina cravings. Hallon. Rå prinkorv (alltså inte RÅ rå, utan bara inte tillagad. Den är ju kokt när man köper den.). Iskall mjölk. Limpmackor med bara smör på. Allt för sött mår jag illa av men salt är gott i lagom mängd. Och så kiwi. Det äter jag för att hålla magen i trim. Ingen kiwi, ingen toalett på ett par dagar. Med kiwi, magen är glad. Det enda är att tungan blir så sträv och konstig efter ett par kiwi. Men, det är ju som det är :)

Jobbar halvtid nu, känns bra! Lite socialt umgänge och nåt att ägna mig åt ett par timmar. Men halvtid är nog lagom för jag kan inte sitta så länge i sträck. Hela dagen skulle nog inte gå tror jag.

Just nu är krämporna följande:

• Illamående efter frukost (ibland efter andra måltider eller om jag INTE äter, men oftast bara frukosten numera.)
• Karpaltunnelsyndrom. Har haft det sen vecka 11 nånting, skenor på!
• Foglossning både här och där.
• Halsbränna.
• Extrem trötthet.
• Sömnstörningar.
• Sammandragningar om jag gör för mycket eller för tungt. Vila är det enda som hjälper. Lägga mig och gärna sova.

Sen vet jag inte om det är nåt mer. Hoppas det inte blir värre och hoppas jag får må ganska ok tills dom små kluttarna kommer. Jag tror dom kommer i början på april. Det är typ vecka 34. Jag siktar på 35 full gångna veckor. Då kommer jag vara så tjock att Erik får köra mig i en kärra…

Inga riktiga sparkar än, mer som bubbel och duttar. Fått ut min journal också att ta med när vi åker bort över jul. Känns bra!

Inser när jag skrivit klart detta inlägg att en del saker skrev jag i förra inlägget… aja, skit samma. Jag har en giltig anledning till att vara lite mossig och glömsk. 

Just nu allt bra!

Ja i tisdags var vi på första kontrollen för tvillingtransfusionssyndrom. Vi fick träffa "min" läkare och det kändes lite bra. Han är så lugn och lyssnar på allt man har att säga och reflekterar tillbaka vad han tycker och tänker om saken. Ärlig, mänsklig och trygg.

Vi körde igång och han visade först att båda hjärtana slog så fint. Sen kollade han det han skulle kolla. Denna gång var det storlek, vattenmängd i fosterblåsorna och urin i deras blåsor. Allt låg inom normalvärdena och det fanns inget just nu som tydde på något som inte stämde.

SKÖNT!

Den ena var lite mindre, rörde sig mindre och hade lite mindre vatten i sin säck, men det var absolut inget att oroa sig för sa han. Så vi får ju gå på det, det är ju alltid så att man hör något annat när det skiljer sig mellan dem... Men han säger att det är normalt och då är det det som måste vara det som gäller. Hur som helst var det jättekul att se dem igen. Vi frågade om man kunde se kön, men han tyckte att om vi ville veta det så skulle dom kolla nästa gång vilket är veckan innan jul.

Det är två veckor mellan kontrollerna, så nästa är den 16:e och efter det den 30:e. Den 30:e blir det rutinultraljud, då kollar dom alla möjliga saker. Dit kom vi inte sist, så det känns som en milstolpe. Att passera nyår känns som oxå som en milstolpe för oss, att komma in i ett nytt år och ha klarat oss över den tid som det gick åt skogen sist.

Jag är fortsatt sjukskriven på halvtid tills nästa kontroll så det känns skönt. Men det är även väldigt skönt att börja jobba igen, det är rätt trist att vara hemma bara. Även om jag mår bättre när jag kan vila när jag behöver och allt sånt, så tycker jag att det ska bli kul att komma till jobbet och få lite socialt umgänge.

Sen är det ju snart jul och lite ledigt! Härligt att få träffa lite familj och vänner igen :) Vi ska upp till Dalarna över jul och det är mysigt. Det blir väl minimalt med grejande för min del, men jag får ligga på soffan och peka på vad Erik ska fixa. Jag ska verkligen inte få för mig att hålla på och greja för mycket. Lite småplock är väl en sak, men det får vara små insatser och i lagom dos.

Vi pratade julklappar här om dagen och vi kom fram till att vi båda två tänker att den bästa julklappen vi kan få är att det går bra att ta sig förbi nyår och komma in i en ny period i graviditeten.

I januari måste vi börja beställa grejer och förbereda oss på att dom kan komma när som helst. Från i början på februari ska man räkna på att dom kommer. Två måndader. Det är INTE lång tid! Men självklart hoppas vi båda att kluttarna där inne behagar stanna helst fram till vecka 36 nånting. Skulle det gå vägen så är vi framme i mitten på april. HOPPAS!

Den 27:e januari är det min födelsedag, då har bebisarna blivit 25 veckor. Jag önskar mig att dom är kvar där inne då och att det inte är några tecken på att dom vill ut.

Tror kanske att jag kan känna duon där inne

Då det blivit mycket ligga på soffan och vila nu senaste veckan så har jag oxå, tror jag, börjat känna av de två små där inne. Det är mest som mjuka strykningar eller som en fjäder som duttar lite mot insidan. tarmrörelser har jag känt av länge men det här är annorlunda. Det är ju långt kvar tills det känns och syns på utsidan, men det blir lite mer verkligt iallafall när det känns lite grann iallafall :)

Nästa vecka blir det vår första kontroll för TTS (tvillingtransfusionssyndrom), det är lite pirrigt. Eller... det är inte lite pirrigt. Det är väldigt mycket pirrigt, oroligt, jobbigt, spännande och helt otroligt overkligt att vi ska få se dem igen. Oftast utvecklas inte TTS så här pass tidigt men man gör första kollen tidigt så man ska kunna upptäcka om nån förändring sker.

Sen är det kontroll varannan vecka ett tag framöver. Självklart så är det väldigt roligt att få se dem ofta, men anledningen till att man kontrolleras känns ju inte så rolig. 1 på 10 drabbas. Så väldigt många klarar sig. Men tyvärr är väl våra erfarenheter inte helt bra när det gäller det där med liten sannolikhet för att onda saker händer.

Min strategi är ändå att försöka vara så lite orolig som jag bara kan alla dom dagar som jag inte kan påverka nånting. Vi har haft kontroller och möten med läkare, så dom dagarna tillåter jag mig att oroa mig och då ställa frågor eller bara lufta oron. På så sätt så blir dom riktigt jobbiga dagarna inte fullt så många. Jag lyckas inte alltid så bra, men det viktiga är ju att jag försöker och att jag när det blir för jobbigt pratar med Erik eller nån annan som kan vara bollplank. För det är oxå så att jag vägrar leva varje dag med ångest och oro, det mår ingen bra av. Inte jag, inte Erik, inte bebisarna, inte nån. Så jag jobbar på det och lyckas allt som oftast ganska bra.

Så smått börjar jag tänka på vad det innebär med två bebisar på samma gång. Det är lite både och med det mesta känner jag. Det finns fördelar och nackdelar med allt här i livet och det är väl lite så jag tänker nu med.

Tänk om det är två flickor? Eller två pojkar? Ja nåt av det är det ju :) Väldigt spännande och roligt att få reda på vilka de är!

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Det vänder på en femöring ibland. För att sen vara helt ok igen. Men tiden där emellan är så otroligt svår och full med ångest.

I onsdags så gick jag till jobbet som vanligt, tog bilen iofs istället för bussen. Men inget kändes annorlunda mot andra mornar. Jag mådde illa som vanligt och var så där genomtrött som vanligt numera.

På förmiddagen var jag på toa och fick lite rosa på pappret. Nu har ju det hänt förut och jag bestämde mig för att inte bli orolig. Under senaste veckan har jag haft lite sammandragningar, men det är oftast normalt så jag har inte dragit några större växlar på det. Kunde inte riktigt släppa det ändå så jag gick på toa igen och nu var det inte bara lite rosa...

Ringde med begynnande panik till min barnmorska, sån där automatsvarare gav mig tid på torsdagen, telefon tid. Ringde till mödravården och hon hörde på mig att jag verkligen var orolig. Hon skulle ringa och fixa en tid åt mig. Under tiden jag väntade ringde min BM, jag blev så förvånad att hon ringde redan där på onsdagen eftersom jag fått en tid på torsdagen. Jag förklarade med gråten i halsen om sammandragningar och blödning. Hon sa direkt att hon skulle kolla om jag kunde komma in till dem.

Tjejen från mödravården ringde upp och hade fixat tid på torsdagen till mig inne på sjukhuset. Jag tackade och vi la på. Då ringde min barnmorska upp igen och sa att jag skulle få komma till dem redan där på onsdagen, på läkarens lunch. Jag ringde Erik som gjorde sig klar att bli upphämtad och så pratade jag med min chef så hon skulle veta varför jag försvann.

Körde nog alldeles för fort, hade Erik i telefonen och när jag hämtade upp honom så sa vi båda två att vi orkar inte en gång till... inte en gång till. Väl inne på kliniken så fick vi vänta i 5 minuter och dom kändes så himla långa... Så fick vi komma in och det var direkt upp i stolen, läkaren kollade utanpå först och sa direkt att bebisarna mådde bra, inget såg onormalt ut från utsidan iallafall.

Kontroll av insidan visade inget onormalt heller. Hon kunde inte säga vad det blödde från men kunde se att allt såg ut som det skulle. Det togs ett prov som skickades direkt på odling. Svaret skulle komma idag fredag. Sen fick vi sitta ner i läkarens kontor och hon läste igenom journalen från förra gången. Hon hummade och nickade och sa sen att hon ville konferera med min läkare inne på sjukhuset om att eventuellt sätta in förebyggande antibiotikabehandling under längre tid om denna odlingen skulle säga nåt.

Han var väldigt tydlig med att jag behövde vila och ta det lugnt ett tag. 2 veckors sjukskrivning för att se till att sova, vila och gå korta promenader. Viktigt att ringa så fort nåt (om något) händer och inte tveka att ringa om det så bara var en fundering. Så det var bara hem och lägga sig på soffan och invänta odlingssvaret... Vi var helt slut när vi kom hem och jag slocknade nog en lång stund där på eftermiddagen medan Erik satt med sin dator bredvid mig och jobbade.

På torsdagen ringde först min läkare från sjukhuset för att kolla hur jag hade det. Han ville höra mina ord om hur det hade varit på onsdagen och försäkrade sig om att jag mådde bra. Han sa att han hoppades att det skulle vara falskt alarm men att jag så klart var välkommen in när som helst och att jag skulle ringa för minsta lilla som jag inte tyckte kändes som det brukar.

Sen ringde barnmorskan och frågade hur det var, hon ville höra så jag inte hade haft mer sammandragningar och det hade jag inte, ingen mer blödning heller.

Idag ringde barnmorskan igen och berättade att odlingen inte visat på nån tillväxt alls, vilket var ju så skönt att höra så jag började gråta. Det kändes som en sån otrolig lättnad. Hon frågade hur jag mådde i övrigt och jag sa som det var att jag så klart hade en del oro och så där. Hon frågade om jag haft några sammandragningar, vilket jag hade haft en på förmiddagen. Det är oftast normalt sa hon, men jag skulle ringa direkt om det började blöda eller om det blev värre och tätare med sammandragningarna. Vi pratade om sjukskrivningen och hur jag kände för den. Jag sa som det var att jag tyckte det var både och. Att det så klart är väldigt skönt att kunna lägga sig och vila när jag blir trött och att det kändes som att sammandragningarna försvunnit nu när jag sover mer och har möjlighet att vila på ett annat sätt än om jag jobbar. Men samtidigt känns det jobbigt mot jobbet att vara hemma så här.

Hon sa då: "Du vet, den här graviditeten kommer aldrig tillbaka och det enda du ska göra är försöka må så bra du bara kan och jag vill att du stannar hemma nu den här tiden och verkligen känner efter hur du mår. Och då menar jag både fysiskt och psykiskt. Du har ett bagage som du mest troligt inte är klar med än och att du får den vila som du och tvillingarna behöver är viktigt."

Jag lovade att jag skulle tänka på det och att jag skulle ta det lugnt nu den här tiden. Hon sa att korta ärenden eller promenader på stan var helt ok. Men om det blev jobbigt så skulle jag ta bussen hem och lägga mig. Jag lovade. Tydligen är det viktigt (vilket jag kanske kan räkna ut själv oxå) att röra på sig lite grann och lagom anpassat för att slippa andra komplikationer som proppar mm. Men att man måste anpassa aktiviteterna efter hur det känns så klart.

Dom här dagarna har verkligen varit tuffa. Så mycket känslor som ligger där direkt under ytan och lurar. Dom kommer fram så himla lätt! Ångesten står där i givakt och är redo att bara ta över och väcka alla känslor till liv. Vi trodde verkligen att vi var på väg in för att upprepa det som hände i våras.

ÄVEN om vi vet att blödningar kan vara helt normalt. ÄVEN om vi vet att sammandragningar oftast är normalt. Med den ryggsäcken vi har så är det här med att tänka helt klart inte det första som vi tar fasta på. Jag är så otroligt tacksam och glad för att vi fått kontakt med de allra bästa läkarna och en barnmorska som verkligen bryr sig. Dom finns där hela tiden och lyssnar, stöttar och svarar på frågor.

Just nu ser allt ut som det ska. Det är helt normalt och de två krumelurerna sprattlade på som sjutton där under undersökningen. Det var ett gott tecken. Vi längtar och hoppas så att det fortsätter att vara helt normalt och som det ska vara.

Nu ska jag vila och ta hand om mig själv, försöka att inte vara orolig. Man önskar bara att tiden går fort tills den där veckan då dom är levnadsdugliga utanför min mage kan passera. För blir nåt galet nu så är det ju kört. Kan det hålla sig i schack tills i slutet på januari finns iallafall chansen att dom klarar sig om dom måste ut.

Magen växer iallafall och min livmoder är lika stor nu i vecka 16 som den skulle vara i vecka 20-21 med en. Jag tycker den är större än då när jag var i vecka 20 sist. Men jag vet inte riktigt heller. Känns hur som helst som om den växer fort! Ett gäng nya kläder har inhandlats och tvättats upp, så det finns att "växa i" iallafall.

Tvillingar :)

Det är lite coolt ändå. Och lite skrämmande. Men mest roligt!

Min syster har ju tvillingar, dom är tvåäggs. Sen har hon en ensling med som kom innan. Så klarade hon ut tvillingar OCH en 2-åring på det så borde väl jag fixa två jag oxå. Men jag undrar ibland hur fasen det ska gå till. Men vad sjutton. Det måste ju gå bara!

Vi väntar enäggstvillingar. Det finns fyra olika slags enäggstvillingar:

1. Diamniotiska, dikoriotiska = bebisarna har varsin inner, ytterhinna och moderkaka.
2. Monokoriotiska = bebisarna delar ytterhinna, men har varsin innerhinna. Delar oftast moderkaka.
3. Monoamniotiska = bebisarna delar ytter och innerhinna. Samma moderkaka.
4. Siamesiska = delar inner och ytterhinna, sitter ihop i någon del av kroppen.

Bild lånad från www.tvillingsajten.se

Den typen jag bär på är monocoriotiska. Dom delar ytterhinna och moderkaka men har varsin innerhinna. Dom flesta enäggstvillingar är av den här typen. Det är lite skoj att tänka på att de två liven kommer vara väldigt lika. Förhoppningsvis olika också :)

Jag läser massor om tvillingar och kommer in på både roliga och mindre roliga saker. Guuuud vilken mage vissa får! Vågar knappt tänka på det! Återstår att se hur stor jag blir. 

Nu ungefär brukar en del börja känna av dem lite, men jag tror inte jag känner nåt. Det bubblar ju och kör omkring där inne, men jag tror inte det är dom jag känner utan mest gaser och tarmrörelser. Hoppas Erik kan få känna fort på utsidan med, han hann inte känna något sist även om jag hade börjat känna. 

Ja, vilken resa jag fått ge mig in på. Eller vi rättare sagt. Tur att vi har varandra och att vi är helt och hållet tillsammans i tron om att det här ska gå bra! Finaste Erik, tänk att vi väntar tvillingar… Helt galet egentligen!

Landat?

Jo vi gör väl det mer och mer för var dag som går. Men det är oxå så att vi vill gärna ta oss över på andra sidan det datumet det gick åt skogen i våras. Det kommer infalla under julledigheten så det ska bli skönt att vara lite ledig då.

Så klart är det helt fantastiskt, spännande och ofantligt roligt oxå! Självklart!

Idag var det första dagen på jobbet efter att vi blivit "offentliga" med graviditet och allt. Kändes pirrigt att komma dit. Men roligt. Känns skönt att slippa försöka dölja magen med. Under tiden ingen visste smög jag in i vilorummet 10 minuter emellanåt när det varit för tuff med illamående eller trötthet. Att bara få ligga ner och blunda en liten stund har varit guld värt.

Men peppar, peppar... jag tror kanske att det har vänt lite nu. Illamåendet är värst på morgonen, då är det fortfarande så där att jag får koncentrera mig MYCKET för att inte hänga över toaletten från det att jag går upp. Jag har märkt att om jag dricker nåt kallt så dämpar det lite. Sen äter jag "må-illa-piller" för att ta bort det värsta. Dagen idag har gått ok, tog bilen så det var iallafall en lättnad. Imorgon ska jag testa med bussen så får vi se hur det går.

För den som är road/intresserad så har Erik fixat en hemsida till mig/oss. På den finns lite blandade bilder och info om vad som hände i graviditeten. Tanken är att det ska vara lite roligt och enkelt att kolla upp hur långt det är kvar och se lite bilder på liven i magen och min mage kanske så småningom. Magen växer som värsta spärrballongen...

Här finns hemsidan: www.kattis.nu/twins

Här är profilbild på tvilling 1:

Det man ser är ju alltså huvudet och en del av bröstkorgen i profil. Sötaste näsan i stan! Huvudet är till vänster :)

Här har vi tvilling 2:

Här är huvudet till höger. Man ser bara pannan och tandanlagen :) Sen framför  munnen håller bebisen sin ena hand. Sen är det magen och ett av benen man ser till vänster om huvudet. 

Kan inte se mig mätt på bilderna... Så fina! Vi ser dem nästa gång i början på december, jag längtar redan!

Från en otroligt tung sommar till intensiv och annorlunda höst!

30/10
Det är ju ingen hemlighet att sommaren för både mig och Erik har varit rätt tuff. Vi kämpade ganska mycket med sorgen efter missfallet och semestern blev inte riktigt vad vi tänkt. Jag funderade mycket och det var hård press på mig att ta tag i min vikt, igen.

När jobbet drog igång igen så var det rätt tungt att komma igång… i augusti var ju den lilla fluppen beräknad att komma och nu skulle vi inte få nån bebis. Den 31 augusti passerade och vi startade om lite grann den där måndagen, det var den 1:a september.

Vi fik ju klartecken om att börja försöka igen så fort min kropp verkade vara tillbaka på normal cykel och så där, men vårt hopp var ganska ute. Jag vet inte varför egentligen, men vi kände att det var lite ont om tid pga min ålder. Vi hade koll på min cykel och så klart släcktes hoppet om och om igen månad efter månad.

Så kom i alla fall september och vi hade tagit oss förbi alla de jobbiga datumen. Vi planerade för en lång semester i februari, kanske ta extra långledigt och bara vara på nån varm plats och koppla av.

Ni förstår säkert vart detta kommer att leda… onsdagen den 3:e sept fick jag ett ytterst svagt positivt graviditetstest! Det var väldigt tidigt för att testa, men så klart så kunde jag inte låta bli. Klockan var före 6 och jag satt och stirrade på testet. Eftersom det var så svagt så var jag tvungen att testa igen med ett annat märke av sticka.

När man är inne i ”baka-bebis”-cirkusen fastnar man lätt i att köpa ägglossningstest och graviditetstest i överflöd… Likaså jag! Jag hade MÅNGA tester och av olika märken. Tog ett annat märke och testade med det också. Starkare streck!

Jag rusade in i sovrummet och hojtade:

”Du måste komma!” till Erik.
Han satte sig yrvaket upp och frågade: ”Vad har hänt???” jätteorolig…

”Du måsta komma… nu!”
Jag tog honom i handen och drog in honom från mörkret i sovrummet till det bländande ljuset i badrummet.

”Du måste titta, är det nåt där???” sa jag och räckte honom den första stickan. Han tittade och tittade… ”Jooo… något väldigt svagt…”
Under tiden så hade sticka nummer två blivit väldigt tydlig och så visade jag honom den med. ”Ja den är ju tydlig!”

Väldigt tidigt att testa och jag skulle inte ha nästa mens förrän om ett par dagar…. Vi vågade inte ta ut något i förskott, men den onsdagen var jag helt upp och ner på jobbet. Försökte koncentrera mig, men det var svårt! Jag beställde även två digitala test för att testa på den dagen mensen skulle komma.

Kvällen var konstig, full med funderingar och vi pratade mycket om hur vi skulle tackla allt detta. Vi var ju inte helt klara i vår sorg, men vi kände inte riktigt att vi kunde låta den ta så stor plats nu, vara ledsen när man skulle vara glad? Jättekonstigt. Och skulle vi kunna vara glada? Tveksamt. Tar nog lång tid innan vi skulle kunna vara glada.

Torsdag morgon testade jag igen (så klart, vem kunde tro annat), lite starkare test. Likaså på fredagen, ungefär lika starkt som på torsdagen ungefär. Det digitala testet låg klart för test på lördagen.

Trots sovmorgon så kunde jag ju inte sova så länge, upp och testa:

Ja svaret var ju som väntat: Gravid 2-3.

2-3 betyder att det är två till tre veckor sen befruktning. Det stämde inte riktigt då jag visste ganska säkert när jag haft ägglossning men testen är inte helt tillförlitliga på dagen så jag la inte mer energi på det. JAG VAR GRAVID IGEN! Det var svårt att fatta. Trots att vi tyckte att vi hade kämpat så länge så var det egentligen ganska snabbt efter missfallet som nästa plus kom. Det tog 5 månader, 4 riktiga cykler.

Självklart var vi jätteglada, vi hade ju lyckats. Men tyvärr hade vi allt som hänt så himla nära till hands i minnet så det var inte helt lätt att bara vara glad. SOM vi pratade och funderade, jag grät några svängar och Erik fick vågor av oro och jobbiga tankar.

På vårt återbesök efter missfallet så gjordes det upp en plan för hur en ny graviditet skulle hanteras. Framför allt för att vi skulle vara så trygga som möjligt. I den planen fanns ett ultraljud inplanerat i vecka 7-8 så nu var det bara att invänta det.

Jag ringde till kliniken där jag legat inlagd och bad att få bli uppringd av den läkaren vi ville ha, han som vi träffat på återbesöket. Det tog någon dag så ringde han upp och vi bokade in en tid. Det blev den 7:e oktober. En månads väntan.

Den månaden inleddes med många vakna timmar på nätterna och länga stunder där vi pratade och tänkte. Sen började jag må illa… SOM jag mådde illa! Värre än förra gången och verkligen så där otrevligt som man mest läser om. USCH!  Låg mest på soffan när jag inte var på jobbet, stånkade och styrde Erik till att göra saker för mig ☺

Vi hade tid kl 13 den där dagen för första ultraljudet. Åkte hem emellan jobbet och sjukhuset för att försöka äta lite, gick så där… var så himla nervös! Väl inne hos läkaren pratade vi lite och han var uppriktigt glad över att vi var tillbaka och så snabbt ändå. Sen var det upp i gynstolen och på med apparaten. Han vispade runt lite och en suddig blåsa dök upp på skärmen. Det såg inte alls ut som förra gången så jag kände att jag fick en klump i magen, stirrade upp i taket och gav upp.

Läkaren verkade lite stressad och tryckte på en massa knappar… Då säger Erik:

”Rätta mig om jag har fel… men är det inte två där!?”

”Jo, du hann före mig, jag tänkte få fram en riktigt bra bild åt er!” svarade läkaren.

Då tittade jag igen. Det oformliga var inte nåt som var fel… det var två! Två små blinkande hjärtan! Herrejösses! Det förklarade illamåendet och den extrema tröttheten. Och det förklarade att veckoindikatorn visade 2-3 trots att veckorna inte stämde. Det var ju två små pluttar som producerade hormon.

TVÅ.

Läkaren visade att dom hade samma ytterhinna, så det var alltså enäggstvillingar. Dom har varsin innersäck så dom ligger åtskilda. Det bästa av alternativen vid enäggstvillingar som delar yttersäck. Det kom så mycket info där på besöket och läkaren var positiv och glad. Tänk att det blev så här då, sa han och tyckte det skulle bli roligt att följa oss genom detta.

Han berättade att eftersom dom delar moderkaka så kommer vi få kontroller varannan vecka från vecka 16.  Man vill hålla koll så dom växer lika och att det inte blir nåt knas.

Tvillingar! Helt galet. Vi var ganska överväldigade där på eftermiddagen så vi åkte och tittade på ny bil. Hahaha! Vi måste byta bil för att få plats med två barn och en tvillingvagn. Och på en gång blev lägenheten på sikt lite för liten. Det var många praktiska saker som vi kom på… allt måste man ha två av.

Nu har det börjat landa lite grann. Jag mår fortfarande illa och magen växer rasande fort. Det är väl dels för att det är två men också för att kroppen sen förra gången kommer ihåg. Livmodern växer ganska lätt och allt sånt. Så just när jag skriver denna del av texten så har jag använt mammabyxor i tre veckor och försöker så gott jag kan dölja det på jobbet.

Chefen vet om det, kändes som om jag måste berätta för henne då jag kanske var tvungen att vara borta på en massa läkarbesök mm.  Vi har berättat för de allra närmaste i familjen och några av de vänner vi pratar mest med.

Vi kar KUB-test inbokat den 7:e november, så denna text kommer troligen publiceras efter det om allt går bra då. Vi vet ju så väl att det finns mycket som kan gå fel och det är verkligen dag för dag som vi vågar känna och tro. Vissa dagar tänker jag att det aldrig nånsin kommer att gå och andra dagar kan jag till och med börja planera lite.

Både min barnmorska och kuratorn säger att vi måste försöka glädjas och ta den här tiden för vad den är. Vi försöker, men det är svårt. Det är lite som i limbo. Vi är inte jätteoroliga, vi är inte jätteglada, vi bara väntar på att veckorna ska gå och det kan börja kännas lite mer säkert.

7/11
Idag har vi varit på KUB-test och sett de två underverken igen! Helt galet underbart att se dem sprätta runt där inne. Ganska surrealistiskt faktiskt. Men också fascinerande! Vi fick se alla ben och armar, hjärtan som slog, huvuden och deras galet söta profiler. Det är ju magiskt det där! För er som inte vet vad KUB-test är så är det ett Kombinerat Ultraljud och Blodprov. Man räknar med hjälp av olika mått på bebisarna, värden i mitt blod och måttet på nackspalten ut en risk för det tre olika trisomierna. Det är alltså en sannolikshetssiffra som tas fram för hur sannolikt det är att barnet/barnen har någon av dessa kromosomavvikelserna.

Förra gången jag var gravid gjorde vi KUB-testet i samma vecka ungefär. Då fick vi en siffra på 1/217 på trisomi 21 som är Downs syndrom. Det är över gränsen för att man ska få gå vidare och kontrollera med fostervattensprov, men gränsen är 200 så det var inte helt roligt att få en sån siffra.

Denna gång fick vi 1/2216 på den ena tvillingen och 1/2217 på den andra! Kändes verkligen superskönt att kunna släppa det!

Allt annat såg jättebra ut och vi fick jättefina bilder på de små liven. Dom bilderna kommer jag lägga upp här sen när jag fått över dem till datorn. Har fotat dem med mobilen så jag ska grejja till det där sen.

Nu är det ett par veckor kvar tills vi får se dem igen på första kontrollen, men det känns fantastiskt roligt att nu kunna berätta om det och dela vår resa med alla nära och kära. Ja även alla ni som läser här som jag kanske inte har daglig kontakt med så klart!

Och det ska bli skönt att slippa sitta och försöka dölja magen på jobbet! För den går inte att dölja nu. Jag är bara i vecka 13, snart 14 så jag antar att det lär bli värre. Strandad val om ett par månader? Jo troligtvis!

Höst och snart jul!

Ja jisses vad tiden går fort! Snart är det november redan. Helt galet. Vintertid på söndag. Funderade i morse på om det blir ljusare på morgonen eller hur är det nu? Jag får aldrig till det där i huvudet!

Jag har skickat förfrågan på julbord, det är inte bokat än men jag hoppas att det blir bekräftat att vi får plats. Det är Tyrol som gäller även i år. Hade tänkt testa Kaknästornet men det fanns inte plats. Det är samma helg som Stora Stockholm så jag hoppas det går att styra det så att vi kan gå på det med. I alla fall jag vill det :) Vet inte om Erik vill. Det är ju lägligt att shoppa lite julklappar också kanske? Ahhh… får se hur mycket man hinner! Vi har i alla fall bokat hotell nu så det är bra, skönt att det är ordnat.

Helgerna bara försvinner tycker jag. Först är det fredag och jag är hemma lite tidigare än vanligt och sen helt plötsligt är det söndag igen och jobb dagen efter. Hur lyckas man med att få dagarna att bara gå utan att man gör nåt vettigt? Vi har inte gjort så mycket de senaste helgerna. Erik har jobbat en del hemma så det har mest varit lite plock, tvätt och så.

På jobbet börjar julkorten och beställningar på julhälsningar komma, även kalendrarna för nästa år. Det är kul, men känns lite som att man hela tiden nästan är framme i december redan.

Aja, än är det bara oktober och det är långt till jul. Eller? Undrar just hur det blir med pyntandet i år… första gemensamma boendet och vi har bara en julstake som Erik gillar. Om det ska vara nåt i alla fönster behöver vi köpa lite fler. Kanske tre saker till. Hur ska vi kunna samsas om det då? Det löser sig säkert :)

Fast… nu lät det ju som att vi inte brukar samsas! Och det stämmer inte, men just heminredningen är vi inte helt på samma sida med. Jag lyckades få igenom en ny julstake förra året, men då var det en modern historia. Får se om jag kan hitta nåt sånt i år igen som kan gå hem.

Minisemestern avklarad

Helgen som var åkte vi till Gotland på minisemester. När vi bokade av resan förra gången så kändes det verkligen tråkigt. Att nu komma iväg var en lättnad och väldigt härligt! Jag och Erik åkte på onsdagskvällen. Lotta, mamma och Leif kom över på torsdagen.

Vädret på torsdagen var si så där. Regnet öste ner på morgonen och avtog fram på dagen. Jag och Erik åkte först upp till Fårö och kollade in raukarna sen ner till Herrvik och kikade på kummeln och bara njöt av formationerna på stranden. Det är så speciellt i Herrvik, klipporna och berget.

På kvällen åkte vi in till stan med Lotta och käkade lite. På natten till fredag kom mamma och Leif.

Fredag förmiddag åkte vi till Krusmyntagården, underbara ställe! Kryddor och annat, fantastisk liten butik. Dom hade byggt nytt café där med, det var lite fint. Tyvärr tyckte jag nog att det där lite charmiga  lilla kafét dom haft där tidigare var finare… men jag förstår att dom behöver möta efterfrågan. Och det har ALLTID varit fullt med folk där. Så ett större café behövdes nog.

Efter lite kryddshopping tog mamma, Leif och Lotta sina hojar och drog på en repa norröver. Jag och Erik tog bilen till Högklint och promenerade ner till stenstranden nedanför. Det var tid för Ghibli och Blessins sista vila. Vi hade med oss ett ljus och tände, spelade "Vart du än går" och grät lite. Det blev väldigt fint och det känns skönt att det nu är gjort.

Dom var så himla speciella och verkligen ett radarpar. När Ghibli fick somna in saknade Blessin honom länge. Jag med så klart… han fattas mig varje dag. Precis som prinsessan som jag fick ha kvar ett tag till. Nu har dom fått sin sista vila tillsammans och jag är glad att jag väntade med Ghiblis aska så dom kunde få vara tillsammans.

Nu kan jag återvända till Högklint och mina hjärtegryn finns där. Dom finns ju så klart i hjärtat med, för alltid.

Resterande av fredagen spenderades i Visby, vi hade lite mer shopping på agendan. Kränku tebutik och lite annat. Så käkade vi på Creperie och Logi, där har jag hittat en sån där oas som jag vill besöka igen och igen! Men denna gång blev jag lite besviken på den mat jag beställde, tyvärr! Det var nog mest jag och inte fel på maten egentligen. Hade förväntat mig nåt annat tror jag :) Strunt samma! Underbart härligt att vara tillbaka på Visbys gator vandra hur som helst.

På kvällen käkade vi thaimat hemma i stugan, pratade en massa och spelade yatzy. Mys! Alla somnade gott tror jag efter en lång dag. På lördagen drog vi till Klintehamn på marknad, jättemysigt. Vi kikade även in på Leva kungslador och fikande på vägen hem till Visby. Det var ett fantastiskt fik/restaurang! När jag var på Gotland och praktiserade på Länsstyrelsen så höll dom på att renovera där för att öppna bageri och gårdsbutik. Jättefint hade det blivit!

På kvällen blev det restaurang på stan och eftermiddagen innan spenderade vi i stugan med lite smartphones, paddor och annat.

På söndagen åkte Lotta tidigt och vi andra packade ihop oss och åkte hem vid lunch. Det blev en underbart härlig helg med fint väder i princip hela tiden och det bästa sällskapet man kan få. Tack alla ni fina för en perfekt helg med både skratt, god mat och härligt umgänge! Minisemester när det är som bäst!

Väl hemma igen så lunkar det på med jobb och vardag. Nu har det hunnit bli oktober och hösten är definitivt här. Det är mörkare på både mornar och kvällar nu. Snart kommer säkerligen den första snön och isbjörnarna.

Här kommer lite fler bilder från den finaste ön på hela jorden!

Vid söderport, ner mot havet. Synd på alla moderna stolpar och grejs… men FINT!

Strandpromenaden, från stan mot Gustafsvik där vi bodde.

Solnedgången på lördag kväll. Erik står i grindhålet och kikar på bilderna han tagit  på solen :)

Funderingar och kuratorn

Idag var jag hos kuratorn. Sommaren var ju rätt jobbig och semestern blev inte riktigt som vi hade hoppats. Härligt att ha semester men det var väldigt mycket funderingar och tankar som kom upp till ytan oxå. Det var skönt att få lufta lite hos kuratorn kände jag.

Det där datumet jag fruktat så länge har ju passerat och på måndagen efter så kändes det ju rätt tungt men ändå som om vi var på väg att lämna mycket bakom oss. Att träffa henne idag kändes bra. Som om jag är på väg att knyta ihop säcken och komma ut på andra sidan. Jag glömmer aldrig och jag kommer alltid att undra vad det var för en liten figur som jag aldrig fick lära känna. Men det känns mer och mer som om sorgen går över i någon form av efter-stadie.

Den akuta delen har jag tagit mig igenom, nu ska man lära sig vara en ny Kattis med dom erfarenheter jag nu har. För det blir ju som ett nytt sätt att förhålla sig på sätt och vis. Jag önskar ju starkt att jag sluppit ha dessa erfarenheter, men nu när jag har dem så är det ju oundvikligt att de påverkar mig.

Så som en fortsättning på att komma vidare känns det väldigt skönt att komma iväg till Gotland och ge Ghibli och Blessin sin sista vila. Lite för att lämna allt det sorgliga bakom sig och försöka se framåt. Och jag ser framåt. Det kan låta lite som om jag fastnat i det som varit, men jag tycker att vi tagit oss en bra bit framåt igen. Det är jätteskönt att nu så smått känna av det som jag ändå jobbat för rätt länge nu. Att känna att det börjar bli ljusare igen.

Val och hosta

Idag är det val och givetvis har jag varit och röstat. Nu blir det så där klyschigt att det är "var och ens plikt" att rösta, men jag tycker nog det ändå. Det är inte alltid så lätt att hitta rätt parti, ett parti som står för det man själv tycker. Men jag tror att hittar man några kärnfrågor som man tycker är viktiga och sen ställer sig bakom det parti som tycker likadant, då har man kommit ganska långt.

För mig kändes det som ett av de enklare valen faktiskt. Det kändes inte som om jag tvekade så mycket denna gång. Jag har tidigare ofta tagit det som just där och då känts rätt. Men i år har jag faktiskt funderat mer och läst på mer. Mmm... jag är nöjd med mitt val.

Vi ska ha valvaka hemma ikväll :) Äta våfflor och kolla valvaka på tv. Det blir lite mysigt!

I helgen i övrigt har det varit mycket att ligga på soffan. Jag har känt att nåt varit på gång i kroppen ett tag. Har haft en skitjobbig rethosta. Sen i torsdags så hade vi kickoff med jobbet och var ute på expedition på berget i Taberg. Någonstans där bröt nog det igenom som rethostan varit lite förvarning på. Natten till fredag var inte rolig alls... Huvva! Ont i öronen och feber. Stannade hemma fredag har mest rört mig från soffa till säng och sen tillbaka. 

Jättetråkigt att vara sjuk ju! Är inte frisk än så jag blir hemma imorgon också. Blä!

Det känns som sommar, nästan iallafall

Ja det känns som om sommaren inte riktigt vill släppa taget. Det är mysigt. Vi får väl se hur länge den stannar. Eller sommar… sensommar kanske lite mer. Mysigt iallafall.

Jag har en tid hos kuratorn nästa vecka, känns bra. Tyckte att det kändes som om jag behövde gå dit och prata lite grann. Det är ibland lite svårt att sortera alla intryck och känslor och hon kuratorn har varit bra på att hjälpa mig hitta rätt där i virrvarret. Så en sväng dit känns bra planerat just nu.

Vi har börjat nysta i det här med pappa och det han råkat ut för. Det är ett stort jobb och det tar tid att få svar från alla håll… men jag tror vi reder ut det så småningom. Jag önskar att allt faller på plats med hans husförsäljning och allt, det vore skönt att få det klart.

Vet ni en väldigt rolig sak!? Vi har bokat resa till Gotland igen! Vi hade bokat en resa dit då i samband med att jag lades in på sjukhus. Vi skulle ha åkt över påsk men det blev inställt. Nu har vi bokat det igen och ska åka en långhelg. Så mysigt! Sen var det ju tanken att jag skulle ta med urnorna till Gotland i påskas och ge Ghibli och Blessin sin sista vila där, nu blev ju inte den resan av så det blir nu istället.

Det är känslosamt att tänka på att dom äntligen ska hamna där jag velat att dom ska få vila. Gotland betyder så mycket för mig och att natts dem där känns helt rätt. Dit återvänder jag alltid! Oavsett vart jag hamnar i övrigt så kommer mitt hjärta alltid finnas på ön.

Mamma, Leif (mammas man) och Lotta (storasyster) följer med också, det blir underbart att umgås lite grann! Vi har bokat en lägenhet så alla får egna rum och vi kommer ha bil med oss eller hyra en bil. Nu hoppas vi att vädret blir bra också.

Det måste vända nu

Nu känns det som att det bara måste vända. Igår var det BF, beräknat förlossningsdatum, och en dag jag bävat för hela sommaren. Usch... ingen rolig helg alls. Har försökt att sysselsätta mig och tänka på annat men jag vet inte om det var dumt. Det blev storstädning, tvätt och sen lagade jag en massa mat till matlådor igen. Bra terapi för mig...

Men jag vet inte om det var dumt som sagt. Idag på jobbet fick jag verkligen kämpa för att styra upp tankarna och inte bryta ihop. Hur KAN det vara så himla tungt!? Nu är det ju snart 5 månader sen... Det tar sån tid att komma vidare! Jag blir ibland både frustrerad och arg för att det är så. Känns som om tiden sniglar sig fram och jag kommer aldrig loss.

Men nu hoppas jag att det kanske kan vända... att det nu börjar bli lättare att se framåt. Det har känts lättare i perioder, med nu i augusti blev det lite för mycket tror jag. Så mycket tankar och saker som hände. Sen har jag haft datumet 31:a aug som ett svart hål framför mig. Nu när jag passerat över hålet så kanske det kan bli lite bättre.

Jag gick hem tidigare från jobbet idag då jag kände att jag verkligen inte var i form att vara där... Jag kan le på utsidan och försöka hålla ihop, men det går oftast inte så bra i längden. Min chef är förstående och sa bara åt mig att gå hem och vila. Jag vet inte hur länge till det är så, att hon är förstående, men nånstans så står jag mig själv närmast och jag behöver lyssna på mig själv när det håller på att rinna över.

Jag ska ladda telefonen och sen gå ut i solen, sol är ofta bra för själen. Sen blir det lite middag, dusch och sen bums i säng. Behöver försöka få lite sömn på pluskontot känner jag... Så kanske blir lättare att orka med allt annat som jag har snurrandes i huvudet.

1:a september idag. Almanackan i min dator har en ikon som ser ut som ett kalenderblad med en etta på. Det kändes lite som om det både är 1:a dagen på en ny månad och symboliskt första dagen på det som komma skall. Idag är jag förbi den mörka dagen och förhoppningsvis blir det ljusare nu.

Värsta veckan på länge

Nej usch vilka dagar jag har haft! Jag kämpar varje minut med att inte låta ångesten ta så stor plats men det är tungt nu. Tre dagar kvar tills det datumet jag fruktat så länge. Jag måste förbi det tror jag innan det vänder.

Idag grät jag hela vägen till jobbet och fick sitta i bilen en stund för att få andas lite när jag kom fram. Hade nån frågat idag hur jag mådde så hade jag nog tappat taget helt tror jag. Fy vad tung dag!

Det är tur att jag haft mycket att göra på jobbet så jag hinner lixom inte med riktigt. Jag hinner med jobbet, men hinner inte med att tänka på mig själv. Varje morgon denna vecka har varit riktig pest, jag har fått kämpa för att inte gå och lägga mig igen och inte gå upp på hela dagen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ställa dessa krav på mig själv... men jag tror ändå att det inte blir bättre av att vara hemma.

Nu är det bara en dag kvar sen är det helg. En av de tyngsta helgerna... Men jag får bara lov att ta mig igenom den. Vi har sagt att vi ska försöka sysselsätta oss lite, får se hur det går.

Känslosamt och chockartat

Nu har det gått ett par dagar sen vi kom hem från Dalarna och dopet för Jennys och Klas lilla Vera. Vi åkte upp på fredagskvällen och stannade tills dopet var färdigt. Att hinna med att umgås lite med Eriks pappa stod på schemat då vi inte träffat honom på ganska länge. Han var nog glad att se oss :)

Under lördagen så kikade vi in hos Eriks mamma och särbo som bjöd på älgkalvsstek och hemodlad potatis... Jättegott var det! Kvällen spenderades med Erik pappa som lagade pepparstek med bakpotatis. Det är hans paradrätt så det var ett måste när vi var på besök.

På söndagen var det dags för dop. Jag har haft det jobbigt med att åka på det, det medger jag. Men jag insåg ju också att för det första så ville jag vara där för Jennys skull. Även om man inte hinner prata och umgås så värst mycket så var det en viktig dag för henne, jag ville därför dela den med henne. För det andra så vet jag ju att nån gång måste bli första gången som jag träffar henne och även de kompisar som finns där uppe.

Det gick ok. Det var väldigt jobbigt att krama om alla fina kompisar som jag fått genom Jenny. Det är just första mötet som är det jobbiga... sen släpper det lite och man kan gå vidare. Det tar tid med att gå igenom allt, men nån gång måste jag ju komma ut på andra sidan. Och nu efter att ha träffat dem igen så känns det lite lättare. Jag grät mig igenom dopet och höll hårt i Eriks hand. Vi båda var väldigt påverkade av ceremonin och orkade sen inte åka med på fikat efteråt. Men jag hann krama om henne och klämma Vera lite i de underbart goa små fötterna.

Mycket känslor och tårar var det, men jag är glad att jag åkte och jag tror att Jenny blev glad att jag var där trots allt.

En sak som jag inte skrivit så mycket om är en sak som kommit upp inom familjen. Jag och mina syskon har fått reda på att vår pappa har Alzheimers. Vi har tänkt att nåt är galet då pappa har varit lite virrig och så där, men att få reda på att har Alzheimers var lite av en chock. Inte för att det kanske var helt otänkbart utan mer att vår älskade pappa har blivit sjuk... Ingen av oss var nog beredda på att det skulle vara så illa som det var.

Han blev sjuk för ett tag sen och har inte delat det med oss, oavsett vad det beror på så är vi nu väldigt tacksamma för att vi fått ta del av det och kan hjälpa honom. Vår pappa är bara 65 år och det känns så himla orättvist att han nu när han gått i pension och skulle leva det goda livet har drabbats av en sån hemsk sjukdom. Just nu mår han ganska bra, han är lite virrigt och glömmer saker men är i grund och botten ganska glad tror jag.

En sak som dock är mycket bekymmersamt mitt i allt detta är att han har blivit lurad av en person som kapat hans identitet. Denne person har satt pappa i skuld på över en miljon. Eftersom pappa är sjuk så har han inte riktigt kunnat reda ut allt. Vi har nu tagit över det arbetet med att reda ut det och det är väldigt mycket. Man kan inte tro det innan man råkar ut för nåt sånt här, men att bevisa sin oskuld är inte det enklaste och att dessutom är dom som lurar folk på det här sättet så himla fula så dom gör det på ett sätt som är noga genomtänkt.

Vi är fyra syskon och vi delar på bördan, jag är glad att vi har varann i det, men det är tungt att veta att pappa i framtiden nog inte kommer känna igen oss. Han är ju så ung! Det är ofta man hör om folk som väntar på sin pension och när den väl faller in så blir dom sjuka. Otroligt tragiskt!

Han måste flytta från sitt hus och komma till en mindre bostad någonstans där vi kan hälsa på lätt och där han så småningom kan få hjälp när han behöver det. Han mår nog som sagt i grunden bra men det finns nog mycket oro kring bedrägerierna och även att han vill flytta men inte får huset sålt. Det är väldigt många praktiska saker som måste fixas så pappa fortsätter ha det bra. Men vart börjar man? Hur gör man? Vi kämpar på och vi kommer hitta upp till ytan där också.

Men ett tips till alla er som inte har lås på era brevlådor, skaffa det. Det vanligaste sättet att kapa en persons identitet är att vittja dennes brevlåda på lånehandlingar mm.

2014 skulle ju bli ett fantastiskt år, det födelseåret vårt barn skulle ha. Nu är 2014 fullt med ångest och tunga känslor. Men visst är det så att efter regn kommer solsken?

Det värsta är väl att olyckor kommer ofta om tre... Nu har jag två, vilket blir den tredje?

Sista dagen på semestern

Jag har inte haft nån ork att blogga alls på sista tiden. Dels för att vi varit iväg lite på semestern och dels för att det känns som om jag skriver endast när jag är nere. Finns inga roliga inlägg, inget tok som förr. Så ett tag funderade jag på att radera bloggen.

Men det är ju som en dagbok och ett sätt att ventilera när det rinner över. Så nu sitter jag här igen.

Jag visste att det skulle vara en jobbig tid nu ett tag. Både för att vi fick lite semester och kanske då tid att hinna ikapp allt som hänt. Erik är den mest fantastiska som finns så vi har pratat mycket och varit ledsna olika dagar. När den ena haft en bra dag har den andra en dålig... och sen byter vi. Det är bra att vi har varann!

Den 31:a augusti var det beräknat att bebisen skulle komma. Jag visste att augusti skulle bli en jobbig månad... och det har det hittills blivit oxå. Jag räknar dagarna tills dess att den 31:a är här. Det är som att uppleva allt om och om igen. Det är så FEL att vi inte kommer få vårt barn om ett par veckor. Jag tänker på hur jobbigt gravid jag skulle ha varit och hur gnälligt det skulle varit här hemma. Svullet och jobbigt i värmen. Men SOM jag önskar att det var så!

En annan del som är svår just nu är att de man känner som varit gravida i ungefär samma vecka som jag har alla utom en fått sina små. Det gör ont och svider så i hjärtat.

En av mina bästa vänner Jennys lilla tjej Vera ska döpas nästa helg. Det borde ha varit så att jag knappt orkat ta mig dit pga av att jag hade en stor mage att kånka på. Det borde varit så att jag såg fram emot att pina mig iväg till Dalarna. Och visst ser jag fram emot att åka, men det känns också jättejobbigt. Självklart vill jag träffa Jenny och lilla Vera, vi har ju inte setts alls sen Vera föddes. Jenny fick henne ett par dagar innan jag blev inlagd. Så vi hann knappt glädjas åt att Vera kommit innan jag fick missfallet.

Det är så orättvist att det ska vara så! Jag vill ju dela Jennys glädje över sin lilla tjej och så klart är jag glad för hennes skull! Men pga vad som hänt så är det otroligt jobbigt också... Det är ju ingens fel eller så och jag vet att Jenny förstår mig. Men det är så himla ledsamt att jag inte orkat vara där för henne nu när hon upplever allt som man gör när man får barn. Vi skulle ju vara hemma en del tillsammans och prata om blöjor och brist på sömn...

Sen hade jag på känn att det skulle bli en jobbig period nu och det är klart att det späs ju på med alla nyfödda bebisar som skulle varit ungefär lika gamla som vår... Alla saker som jag ställs inför för första gången är jobbiga... att träffa de man inte träffat sen missfallet... att göra saker som man inte gjort sen dess... Svårt att förklara, men det är som att ramla ner på botten om och om igen. Så småningom blir ju allt det bättre, för man tar sig igenom det.

För drygt en vecka sen hände dessutom något inom familjen som är väldigt tråkigt och tar energi, det är klart att även det gör att min ork får svårt att räcka till. Det blev många saker på en gång och jag är nog inte riktigt redo för det än. Jag känner mig så tacksam för att vi har varan i familjen och att jag har Erik. Det är mycket jobb och så där för att reda ut det som hänt, så hösten är säkerligen en period då det kommer vara många helger då jag stänger in mig hemma och bara är.

Nej hörrni, livet är bra grymt ibland och samtidigt finns det dom som har det värre :( Imorgon börjar jobbet igen och jag känner att jag egentligen skulle vilja åka bort en månad till. Eller stänga in mig en månad hemma och bara vara ensam. Hjärtat värker och själen är så himla ledsen. Det skulle behövas något glatt besked av något slag, något positivt.

Erik sa för nån vecka sen att vi går igenom ett ordentligt test av vår relation... och det är nog sant. Ingen av oss orkar hitta på så mycket utan vill mest bara sitta med våra datorer. Vi kom fram till att vi inte under några omständigheter vill vara utan den andre, så vi ska klara oss ur det här. Han är den bästa som finns i hela världen. Och jag har sån tur att jag träffat honom!

5 arbetsdagar kvar

Sen är det semester! Jag lovar att denna semester är väldigt efterlängtad!

Vi behöver vara med varann och göra roliga saker tillsammans, vi behöver koppla av och rå om varann. Det ska bli så himla skönt! Just i år är semestern väldigt efterlängtad av mer än ett skäl. Så nu är nedräkningen igång iallafall... FREDAG! Då ska vi fira med tapas!

Jag hoppas att vi får lite fint väder iallafall, vi ska till Norge och vandra. Vi kommer bo på ett hotell och utgå därifrån. Kommer bli så galet mysigt! Här ska vi bo:

Kviknes hotell, Balestrand

Vi ska gå långa dagsturer och sen ha det bra på hotellet, äta gott (och troligen dyrt eftersom det är i Norge) och kanske klämma lite serier på kvällarna. Om vi inte somnar helt ovaggade bara när vi kommer tillbaka :)

I övrigt känner jag mig maktlös och ganska less. Jag har kommit till den punkten att jag lixom inte riktigt orkar känna så mycket. Jag försöker stänga ute dom känslor som är för jobbiga. Just nu är det mest tankar om dagarna på sjukhuset som spelas upp på repeat. Inge roliga dagar kan jag säga, men jag försöker att ta dem när dom kommer och stänga av däremellan.

Det mesta känns väldigt orättvist och det gör jävligt ont att läsa om andras lycka. Eftersom jag inte vill vara missunnsam så försöker jag bara att låtsas som ingenting. Som att andras lycka inte finns och att livet är rättvist. Jag vet att det är rätt dumt, men jag orkar inte känna så mycket längre. Behöver en paus från allt det tunga. Nån gång måste det ju gå över och just nu försöker jag ta mig över den tröskeln.

Eller, gå över gör det ju aldrig. Men bleknar och har bearbetats färdigt. Fram tills dess att jag är gravid igen och vi får vår lilla bebis kommer nog känslorna svaja upp och ner väldigt mycket. Och händer det aldrig så måste jag klara av att gå vidare ändå. Jag jobbar på det iallafall.

Sommaren som inte blev vad det var tänkt

På fredag skulle jag gått på semester i 4 veckor. Det skulle ha varit sista dagen jag jobbade på ganska länge. Först 4 veckors semester och sen gå direkt på mammaledighet för att invänta förlossningen. Jag skulle ha gnällt över min tunga mage och jag skulle ha svullna fötter...

Inget är som det ska vara. Iallafall inte på den fronten. Nu jobbar jag en vecka extra, sparar lite semester till senare. Jag går tillbaka till jobbet igen i augusti. Jag tänker varje dag på att inget är som det ska vara. Och hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte se nån mening med hur det blev. Det finns inget positivt med att inte vara gravid nu.

Jag ältar en del just nu. Funderar fram och tillbaka. Jag vet att det inte är konstruktivt alls, men just nu vandrar tankarna fram och tillbaka över hur det skulle ha varit. Och helt ärligt, det suger!

Vi har bokat semester efter att jag måste gå ner i vikt, vi styr hela vår vardag nu just det fenomenet att jag behöver gå ner dom kilon jag lagt på mig av graviditeten och tiden efter. Ni som kämpat med vikt av och till i era liv vet hur det är. Jag börjar bli redigt less på det faktiskt. Men det är inget alternativ för mig att ta till operation, även om det känns som en enkel lösning. Jag har ett antal i min omgivning som gjort det och mår jättebra idag. Men vill man bära ett barn bör man vänta ett tag efter operationen och den tiden har inte jag.

Sen vet jag inte heller om det är en bra lösning för mig över lag. Så jag fortsätter kämpa. Att erkänna att man väger för mycket är någonstans en del av resan känner jag så därför är jag öppen med det på jobbet, att jag försöker gå ner i vikt. Grejen är ju att jag mår egentligen inte dåligt av min vikt, jag trivs ganska bra med mig själv. Jag har nästan alltid varit rund och egentligen aldrig stört mig på det. Det är faktiskt mer så att andra verkar göra det. Även när jag var barn så tyckte jag själv inte att jag var tjock, men jag förstod ju att andra tyckte det. Jag var visserligen längre och större än mina jämnåriga väldigt länge, men jag tyckte nog aldrig att jag var tjock. Men det fick man ju erfara ganska ordentligt att andra tyckte.

Nu som vuxen struntar jag friskt i vad andra tycker om mig, nu är det viktigast att JAG mår bra. Jag mår bra i det bemärkelsen att jag inte lider av att vara stor, men det finns så många andra aspekter i varför jag behöver gå ner i vikt. För att lättare bli gravid igen, för att minska risken för missfall, för att orka bära, leka och ta hand om en liten om vi lyckas med att få en. Det är inte enbart för min egen skull utan även för en eventuell liten familjemedlems skull.

Bättre motivation kan man ju knappast få, eller hur? Det som folk inte tänker på är att för alla människor är det inte enkelt att "bara" sluta äta snask och börja röra på sig. För en del hjälper inte bara det. Och för en del är det inte så "bara". I mitt fall så vet jag att vissa saker fungerar och vissa inte. Det som är svårt för mig är att hålla i det så pass länge att jag tar mig till mitt mål. Och det handlar mycket om karaktär och ett beteende som man måste få kontroll på.

I det känslomässiga kaos som jag är i så är den kontrollen ganska svår. Jag VET vad jag borde görs, vill göra och måste göra. Men vissa dagar känns det stört omöjligt. Och jag tror det är svårt för andra att förstå det. Det är inte alltid enkelt att säga åt sig själv att skärpa till sig. Eller det är lätt att säga det, men inte att efterleva det.

Jag önskar att det vore enkelt, att jag var lite mer som dom jag möter på morgonpromenaden, dom som går upp innan jobbet och går ut och springer/joggar/går. Inte för att dom behöver det utan för att dom tycker det är skönt. Jag går upp kl 6, är oftast så trött att jag mår illa eftersom jag sover så dåligt. Jag tejpar fötterna så jag inte ska få skavsår. Sen tar jag med mig Erik och så går vi. Eller stavgår. Ca 1,5 timme blir det. Målet är 1h45min egentligen men det är svårt att få ihop det när jag tar sån tid på mig att vakna till. Efter det åker jag till jobbet. DÅ är jag pigg för att vi varit ute på morgonen. Men om jag hade haft ett val, så hade jag gärna sluppit det. Jag hade gärna tränat 3-4 gånger i veckan och så hade det fungerat. Men det går inte det.

Gnäll, gnäll, gnäll... så kanske det låter. Det skiter jag blankt i. För oavsett vad andra tycker, tänker och tror så är varje dag en kamp för mig mot tiden, vikten och tankarna.

Jag har ju så klart massor med positiva saker i mitt liv oxå! Jag är ju en glad skit i grunden, jag tycker om att göra andra glada och inser hur tacksam jag är för många saker i livet. Så det är inte alls så att jag lever i ett mörker och trevar mig fram. Jag har otroligt fina människor i min närhet och önskar jag kunde få alla dom att förstå och vet att jag är så tacksam över att ni finns, ni är bäst!

Att drabbas av sorg, oavsett vad den handlar om, är inget roligt för någon av oss. Man tar sig ur den och det blir bättre. Jag vet det och jag känner så smått att jag är på väg dit. Jag försöker ta hand om mig under transportsträckan dit. Det är en vinst i sig :)

Att vara ensam

Ensamhet är ju något som aldrig skrämt mig eller som gjort mig ledsen. Jag gillar ensamhet och har varit ganska mycket ensam under tiden som singel. Jag har njutit av att göra saker precis som jag vill och ha ordningen precis som jag vill ha den. Det finns fördelar med att vara ensam! Jag kände mig fri av att vara ensam.

Men efter den 10:e april så kommer nog aldrig mer se på ensamhet som jag gjorde innan. För det första så har jag insett att Erik betyder så otroligt mycket för mig och utan honom vill jag aldrig nånsin vara. Sen finns det en tomhet i själen som nog kommer finnas där resten av livet på sätt och vis. Vilken liten person var det som vi förlorade där den 10:e april? Vem skulle det ha blivit?

Just i den känslan så känner jag en ensamhet som är oändlig och smärtsam. För det känslan har nog bara jag. Just det jag tänker på och det som finns i mitt hjärta är det bara jag som upplever och känner. Alla som varit med om nåt liknande förstår säkert vad jag menar och ni andra kan säkert tänka er in i det. Även om jag delar det mer Erik så känner vi olika kring det, vilket är helt naturligt.

Smärtan kring det som hänt är mindre idag, det är den. Så visst läker jag. Och visst kan jag känna att det finns hopp. Vissa dagar är det till och med ganska bra och jag tror på framtiden. Så att tiden läker sår, det stämmer. Kruxet är väl bara att man inte under tiden kan veta hur stort ärret blir. Även ärr bleknar ju med tiden men det känns än så länge som om det är långt kvar tills jag kan se just den läkningen. Jag önskar att jag kunde veta när det slutar göra ont och dra i såret.

En annan sak som skaver i mig kring just ensamhet är att jag är ensam kvar att inte ha barn. Det känns så iallafall. Det har fötts och kommer födas bebisar i hela min omgivning. Det är som om ALLA utom jag. Och bara under augusti vet jag tre stycken som ska ha sina små. Att bli påmind om att vi hade vår beräknade dag i augusti är otroligt tungt. Vetskapen om att vi skulle fått vår lilla då och att vi nu är helt utan... det är en känsla som är svår att beskriva.

Jag vet att det finns kvinnor i min bekantskapskrets som lever med sorgen att aldrig kunna få barn. Givetvis är den sorgen säkerligen otroligt smärtsam och svår. Jag önskar jag kunde göra det lättare för er på nåt sätt. Jag vet ju inte hur den känslan och sorgen är. Det sista jag vill är att vara den gnälliga personen som folk stör sig på... "Hon fick ju iallafall vara gravid!" Och jo, det fick jag ju.

Innan jag blev gravid så pratade vi en del om just det, tänk om det aldrig går. Och då, innan, så kände vi att ok... jaaa... då är det ju så. Då får man bearbeta den sorgen och ta den smärtan då.

Idag, när jag vet att jag kan få barn så är det nog mer så att oron ligger kring att tidsfönstret stängs. Eller att nåt gått snett då när infektionen förstörde vår lycka. Jag tror, hoppas och önskar mer än någonsin att vi lyckas igen. Nån gång. Och jag hoppas att jag då är så pass ödmjuk att jag kan vara glad och lycklig under graviditeten. Att jag kan våga leva och njuta.

Idag känns det helt och hållet omöjligt. Idag känns det som om jag då skulle vilja pausa livet och sova bort 30 veckor. Men, samtidigt... Varför ska inte jag kunna vara glad som alla andra? Varför ska just mitt liv vara fyllt av oro och rädsla? Jag är inte lagd åt det hållet alls och jag har alltid sagt att det är som det är med saker som händer.

Men där inte bara som det är. Att mista ett barn är som att mista en del av sig själv. En del tycker säkert att det var så tidigt i graviditeten att det inte var ett barn... Men för mig var det mitt barn. Ett barn som jag inte får lära känna eller träffa igen. Ett barn som jag längtat efter och önskade mer än något annat. Barnet hade inget namn och vi vet inte vilket kön det var. Men det spelar ingen roll för mig. Jag miste mitt barn.

Tunga dagar

Varje gång jag känner att det vänder och blir bättre så kommer det ett par dagar som verkligen är skit. Nu har jag försökt hålla ihop medans Erik varit borta och det har gått ganska bra. Var ju och hälsade på i Trollhättan där han var, men åkte hem efter bara en natt. Kände både att det är skönt att få lite helg hemma och hinna fixa lite, dels att jag inte ville störa Erik. Han satt mycket och pluggade så jag tyckte att han skulle få vara ifred.

Men usch, det var inget roligt. Sen när han kom hem så bröt jag ihop lite grann... av lättnad och av anspänning att ha behövt "skärpa till mig". Så igår när han då äntligen kommit hem så var jag verkligen inget roligt sällskap.

Sen skulle han iväg igen idag på konferans med jobbet, bli borta över helgen. Shit vad jobbigt att gå till jobbet! Har suttit och kämpat hela dagen med gråten. Fixade det ganska ok ändå. Ja till råga på allt så går bussarna på sommarschema så det funkade inte alls att ta sig till jobbet! Tog 1 tim och 20 minuter. KUL! Likadant när jag skulle hem så passade inte bytet av buss så jag fick åka hela vägen in till stan och byta... Inte riktigt rätt dag för att tramsa. Bläää!

Väl hemma så känner jag nu att jag bara vill sova. Är totalt slut och känner mig totalt omotiverad till att gå ut och gå, som jag måste. Kanske blir det en kortare prommis idag... eller så biter jag ihop bara. Det är skönt att sova sen när man är duschad och så. Dessutom så går morgonrutinen lite snabbare om jag har duschat ikväll. Och jag orkar inte duscha om jag inte har svettat ner mig på prommis.

Ja ja ja... jag går väl då! Men bara för att jag måste och inte för att jag vill! Skitdag!

Mitt i veckan och så långt till helgen

Onsdag. Så långt till helgen. Men det är ju torsdag imorgon. Ja det är det men det känns ändå oändligt långt tills fredag. Anledningen är att Erik åkte på kurs idag. Han har pluggat och läst på inför denna kurs i två-tre veckor nu så det är kanon att han kom iväg och får göra tester och labba.

Det är bara det att jag saknade honom redan igår kväll :(

Jag mår bättre och bättre, det går oftast bra att hantera sorgen och minnena. Men jag har märkt att jag får en stor oro i kroppen när Erik inte finns nära till hands. Han är min trygghet och den jag har allra störst behov av.

När jag kom hem från jobbet idag så la jag mig på hans säng och snosade på hans kudde en stund. Förra veckan kom mamma hit och vi åkte upp till Stockholm för att fira min systersons student. Vi åkte på torsdagen, sen på fredagen åkte vi neråt igen får att fira lite nationaldag hos mamma med grillning. Redan då på vägen hem till mamma kom det lite ångest och panik. Jag ville bara hem till Erik.

Jag inser ju att jag måste utsätta mig för det. Och det är väldigt bra att börja med att vara med syster och mamma, mina allra finaste nära! Och det är ju inte det att jag inte mår bra med andra än med Erik, men han är den som är med mig i sorgen och i allt som hänt. Sen på morgonen när jag skulle hem så insåg jag att det skulle bli en skit-dag. Kände ångest på morgonen direkt och det var väldigt skönt att komma hem igen sen. Vi kramades och det blev lugnare i själen igen.

Nu ska han vara borta till måndag kväll. MEN jag ska dit på fredag efter jobbet och pussa på honom lite. Blir kvar över natten och åker hem sen kanske på lördagen. Känns mysigt! Lite långt tills dess... men det är ju som det är. Får stå ut. Har en del att göra på jobbet denna vecka så det är kanske bra.

Imorgon är det 8 veckor sen

Jag undrar när jag kommer sluta räkna? Imorgon är det 8 veckor sen. Jag tänker på detaljerna kring det som ändå får kallas förlossning. Jag säger oftast missfall om det som hände och det är ju så det rubriceras tror jag. Eller kanske så kan det vara så att dom säger att jag aborterade. Minns inte riktigt vad dom sa. Sak samma, utgången är ju densamma.

Men när man är så långt gången så är det ju inte som att få en vanlig mens. Det blir värkar och allt sånt. Värkarna känns på samma sätt som vid en förlossning har jag fått höra. Jag vet ju inte eftersom jag inte varit med om det förut alls. Men om jag ska gå igenom det igen så vet jag ju. Fluppen som skulle ut var ju väldigt liten, men helt utan att det kändes var det ju inte. Rörelserna kände jag...

Minnena kring det är otroligt starka och just nu är det just dom minnena som är jobbigast. Sorgen att vi förlorade den lilla känns som om jag kan hantera ganska bra. Jag lär mig varje dag att prata om den även på jobbet. Nu svarar jag inte undflyende på hur jag mår eller så utan nu kan jag säga varför och hur det känns. Men minnena kring precis det där jobbiga, förlossningen... dom är svåra. Dom kommer svepande in när som helst... i bilen, på jobbet eller var som helst.

Då är det ändå så att jag har förstått att det mitt i allt gick väldigt bra för mig. Jag slapp ha ont länge, jag svarade på smärtlindring och allt sånt. Det finns ju dom som får vänta länge efter att man fått medicinen som ska dra igång det och de som får kämpa väldigt för att komma i mål med utdrivningen. Jag slapp det och det är jag oerhört tacksam över.

Precis just i stunden så var jag ganska fokuserad på vad som komma skulle... men de få stunderna som jag tänkte efter så fick jag för första gången känna på riktig ångest. När allt var klart var det så otroligt tungt att andas och jag fick förklarat för mig att det var ångest... Hade väl aldrig egentligen känt av just den typ av känsla innan. I alla fall inte så stark. Som ett tryck över bröstet och som om hjärtat få kämpa så hårt för att slå. Andningen blir tung och svår. Det är en mycket obehaglig känsla!

Just den där svåra ångesten upplever jag inte så ofta nu. Den kan komma smygande men nu vet jag lite mer hur jag ska hantera den och framförallt känner jag igen den. I början kom den ofta så snabbt och ganska våldsamt, jag var inte beredd och visste inte hur jag skulle göra för att ta mig igenom den. Nu går det bättre och jag hinner oftast resonera mig igenom det. Jag går oftast undan om det händer på jobbet, sätter mig någonstans där jag kan vara ifred och bara funderar kring vad som utlöste det och varför. Då ger det med sig ganska bra och jag kan bryta de där djupa ångestkänslorna.

8 veckor är kort tid egentligen. Men det känns oändligt länge. Och ändå, nu när man står här och det har gått den tiden så känns det som att tiden trots allt har gått fort. Märkligt det hur det är.  

En vecka

Ja jisses, det var en vecka sen jag skrev förra gången. Jag insåg det när jag satte mig med datorn i knät nu och skulle skriva. Och vet ni, det känns bra! Det känns bra att inse att det då nånstans börjar lätta i själen. För oftast när jag mår dåligt så har jag behov av att skriva och lufta mina tankar den vägen. Jag och Erik pratar mycket, men mitt behov av att skriva finns där och det är skönt att ha den ventilen.

När jag nu inser att det var en vecka sen... så förstår jag att själen läker. Underbar känsla! Det finns ju där hela tiden, det gör det. Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt, om hur jag mår nu och på framtiden. Men det är ju faktiskt ett positivt tecken att det handlar om dagar nu och inte timmar, minuter eller sekunder. Från början var det det enda jag tänkte på varje vaken minut. Sen blev det till timmar och nu är det på dags basis. Jag tänker på det varje dag. Men under dagarna kan jag faktiskt få andrum ett par timmar i taget.

Jobbet fungerar bra nu, har jobbat heltid från i fredag. Och denna vecka blev det visserligen bara tre dagar, men det har gått bra. Har jobbat med ett väldigt roligt och stimulerande jobb så det har väl tagit min uppmärksamhet. Sen är det månadsskifte och jag har haft fakturering att varva med. Eller jag fakturerar inte utan jag gör underlag för fakturering. Så det är inte så avancerat som det låter.

Jag gillar verkligen variationen i mitt jobb! Det är alltid olika saker och olika kunder att lyssna på. Jag lär mig nya saker varje dag och får ofta inspiration av alla mina duktiga kollegor. Idag på klämdagen var jag i princip ensam där och det var lite trist. Men så kan det vara :) Fick mycket gjort iallafall.

Min kropp verkar läka bra, det är skönt! När jag pratar med andra så säger dom ofta: "Det har ju gått så kort tid sen missfallet." Men i min värld har det gått jättelång tid! Det känns jättelänge sen... och visst, det känns alldeles färskt på sätt och vis oxå. Men det är säkert för att jag räknar varje dag och då känns det som om det går långsamt. Då är det klart att det känns som om det var oändligt länge sen. Gött att kroppen iallafall verkar läka.

För ett par veckor sen trodde jag aldrig att jag skulle sitta här idag och säga att jag mår ändå ganska ok. Jag har nånstans ändå ett hopp och tro på framtiden.

Nu är det sommar och ljuset tycker jag gör underverk med humöret Jag har planterat jordgubbar på balkongen och det finns redan svenska jordgubbar att köpa. Nu hoppas jag att sommaren blir kanon och att den svarta våren så smått blir ett minne bara. Ett otäckt, sorgfull minne. Men iallafall lite mindre smärtsamt.

Spola fram i tiden

Ovissheten är otroligt jobbig. Jag vet inte vad som händer i framtiden. Vi vill lyckas igen, men kommer vi det? Lyckas vi... kommer vi kunna vara glada då? Är min kropp på väg att komma igång igen? När kan det finnas möjlighet att vi sitter med ett litet knyte? Varför finns inga svar? Vill jag veta svaren? Vill jag veta om det aldrig kommer att gå?

Ja ni ser ju att frågorna hopar sig och det finns ingen som kan svara. Dte är tungt att tänka på det och just nu är de mesta jobbiga tankarna fokuserade på framtiden. Det som hände börjar bli mer hanterbart i själen. Jag kommer aldrig glömma, men det smärtsamma och ångestfyllda blir lite lättare att ta i för varje vecka som går. Jag önskar så att man kunda spola fram i tiden och jag vet hur det blir.

Det är lätt att säga: "Du ska se att det går bra, det kommer att funka. Jag vet att ni kommer lyckas. Varför skulle ni inte det?"

Men vet ni, det finns inget som säger att det går fort, lätt eller enkelt. Och en annan sak, det här med att "det kommer gå bra"... den är förbrukad hos mig. För jag trodde förra gången att det kommer gå bra. Enligt statestiken kommer det gå bra. Men det verkligen inget vidare. Ja men, tänker säkert nån, då är det ju väldigt liten chans att det händer igen. Man kan tycka det. Men det var väldigt liten chans att nåt skulle hända där i vecka 19.

Och det gick käpprätt åt skogen. Att komma med klyschor  och käcka kommentarer biter inte på mig. Sen målar jag inte fan på väggen, för sån är jag inte. Men jag vet att det är mycket som kan hända trots att statestiken säger annat.

Ta aldrig nånting för givet, det finns många vägskäl i livet som dyker upp helt utan förvarning. Jag har önskat mig så otroligt länge att bli mamma. Den dröm jag levt för så länge gick i kras och jag vet inte om jag nånsin får min dröm uppfylld.

Jag känner mig lite starkare och lite lugnare i själen trots allt. Mycket i tankarna kretsar runt "tänk om det inte kommer gå". Jag är inte så jätteung och tiden krymper. Att vara där jag är önskar jag ingen. Men i allt detta så kanske jag lär mig nåt om mig själv, kanske att jag blir mer lyhörd för mig själv och andra? Kanske kan jag längre fram i livet se tillbaka och inse att det här har format mig till en bättre person. Kanske läser jag dessa inlägg om ett par år med en liten parvel som kladdar ner soffan med lördagsgodis... Om jag får önska mig något så är det just det. Och jag kommer vara lycklig när jag får skrubba choklad från soffkuddarna...

Frisk från förkylning, men i övrigt rätt less

Ja nu har iallafall förkylningen så gott som gett med sig. Lite snuva och hosta kvar men nästan frisk är jag nog. Det är ju bra.

Men sen är det skit. Ni vet folk som säger så där att "Ja men gravdikilona blir man lätt av med! Ingen fara, ät vad du vill så du mår bra!"... ni vet dom? Dom kan hoppa och fara! Jag tror att jag gick upp ca 9 kilo på den tiden jag var gravid. Ja jag åt säkert sånt som jag inte "borde" och ja jag drack cola. Småätandet var kanske värst där när jag var illamående... men visst åt jag mer slarvigt än vad jag brukar, det gjorde jag.

När vi kom hem från sjukhuset efter missfallet så hade jag inte gått ner ett enda gram. Inte ETT gram. Och visst, den lilla vägde ju inte så mycket. Men ändå! Sjukhusmaten var ju inte nåt man föråt sig på även om den smakade ganska bra. Och vi åt inte en massa annat där.

Nu så här ett antal veckor senare... har jag gått ner nåt? Nej jag har gått upp! Jo visst. Det är verkligen jätteroligt! Första tiden åt vi en del hämtmat och skräp, det gjorde vi. Men det är iallafall inte ett dugg jävla roligt att nu IGEN börja kämpa med att gå ner i vikt. För visst behöver jag det. Men jag kan säga att med sorgen, orken och alla tankar som hänger över mig så är det sista jag vill tänka på min vikt.

För om man vill bli gravid, då ska man inte ha för mycket övervikt. Och blir man gravid så är det mer gynsamt att inte bära på för många kilon. Jo tack så jävla mycket! JAG VET DET! Men det är inte så jävla lätt att motivera sig kan jag säga.

"Jo men det är väl bara att..." tänker säkert ett par av er nu. Men det är inte det! Det är inte BARA. För det är, och har varit en stor del hela mitt liv, inte BARA att gå ner i vikt. Jag har kämpat med min vikt av och till i princip hela livet. Haft otroliga komplex för att jag varit större än mina kompisar under uppväxten mm. Numera har jag inte så stora komplex längre, men det är fortfarande en kamp hela tiden med att hitta kläder mm.

Och nu den här skiten med att ha förlorat vår lilla bebis... för att maximera chanserna för att få möjlighet att bli föräldrar igen så krävs det att jag går ner i vikt. IGEN.

För ingenting ska ju vara enkelt eller komma "På köpet". Så alla ni som säger att det rinner av en efter att man fött barn... DET GÖR INTE DET PÅ ALLA! Sen gäller det kanske mer om man går hela vägen, vilket jag inte gkorde. Jag fick ingen bebis som ammade av mig kilona utan jag fick bara med mig ångest hem. Ångest som fick mig att tröstäta och döva sorgen med annat. Usch... nu blir jag förbannad och irriterad på att det är som det är! Inte erat fel att jag har gått up i vikt, det vet jag väl.

Men jag blir arg, ledsen och förtvivlad på att allt ska vara så himla orättvist och svårt.

Känner mig lurad

Usch idag är det söndag igen. Ni som känner mig vet att jag inte är helt förtjust i söndagar. Idag var inget undantag.

Vi hade lånat hem stolar från MIO igår och idag skulle dom lämnas tillbaka. Erik är sjuk så han hjälpte mig ner med stolarna i bilen men jag åkte själv till MIO. Där beställde jag den modell vi skulle ha och sen åkte jag vidare. Skulle kika på lampor, köpa en grej på IKEA och sen handla lite smått. Men usch vilken pärs!

Fick kämpa på ganska ordentligt för att ta mig igenom alla ärenden. När jag kom hem var jag så ledsen och låg så jag grät på Erik så hans t-shirt blev alldeles blöt. Känns jobbigt när det blir så där! Och det var inget jag såg på stan eller så... men det var tungt bara.

Vi lagade mat ihop och pratade lite om ditt och datt, jag har sån tur att Erik finns vid min sida.. han är så bra. Finaste Erik!

Jag känner mig snuvad på konfekten. Jag känner mig lurad! Vi hade bestämt vagn, vilken färg och allt. Vi hade planerat föräldraledigheten, vi hade tänkt ut vad vi skulle göra på semestern som skulle passa en stor mage, vi hade bokat hotel i Halmstad istället för stuga så komforten för en gravidtjockis skulle bli lite bättre... Vi hade skaffat gravidförsäkring och vi hade fixat en del grejer. Jag hade plockat fram en liten låda med kläder jag sparat som Cathrine haft till Julia och Simon, de skulle tvättas och läggas i lådorna i den speciella bebisgarderoben.

Allt det är ju lixom över nu. Jag fick ringa föräkringsbolaget och säga att gravidförsäkringen inte längre behövdes. Vi beställde aldrig vagnen... men ändå. Jag känner mig lurad! Det är som om det bara var på låtsas eller som om det aldrig var så att vi skulle få nån bebis.

Och att börja om... det är inte roligt! Jag hade gått halvvägs! Nej fy vad orättvist!

Tankar om andra

Jag kunde jobba igår iallafall. Det var skönt. Jobbar halvtid fram till torsdag nästa vecka, vilket är jättebra. Jag kände förra veckan, när allt verkligen bara var BOTTEN, att det kommer att vända. Det blir bättre, det måste bli bättre.

På fredagen vaknade jag med halsont och nös så gardinerna fladdrade, det blev till att stanna hemma. Kanske var det kroppen som sa ifrån, kanske var det en tillfällighet, men det låg väldigt bra i tiden att jag blev sjuk precis då på nåt vis. Det tvingade mig att stanna upp, ligga på soffan, fundera igenom varför sorgen var så oerhört tung just då och framför allt så fick jag tiden att bara vara jag. Ingen press, inget som jag måste göra och ingen som krävde nåt av mig.

Blev hemma fram till onsdag denna vecka och jobbade alltså torsdag och fredag. Funkade väldigt bra! Jobbigt att ta sig iväg på torsdag morgon, men förvånansvärt lugnt när jag kom till jobbet. Ingen ångest eller så när jag väl var på plats. SKÖNT!

Så nu känns det verkligen som om det har vänt lite, det är en lättnad. Sorgen finns ju där så klart, men den tar inte lika mycket plats riktigt vilket känns som att det är åt rätt håll.

Jag har tänkt väldigt mycket på en sak under tiden jag varit hemma och legat sjuk. Jag är ju väldigt öppen här i bloggen om hur jag mår och vad jag tycker om andra och deras magar/vagnar/bebisar. Skriver ganska egoistiskt kanske, jag vet inte. Men jag tänkte på en sak... vem är jag att sitta och vara ego, avundsjuk eller hård mot andra? Vem är jag att fräsa "Skitvagn!" på stan när en av de vagnar vi tittat på och ratat glider förbi oss? Vem är jag att fläka ur mig att ALLA ANDRA är så lyckliga?

Jag hoppas att ni som läser förstår att min mening är inte att såra!

Men vad vet jag om mina läsare? Vilka sorger dom bär på? Vad vet jag om den där FB-vännen som fick sin lilla nyss? Kanske har dom kämpat länge för att få sin lilla, kanske har dom ett eller flera missfall i bagaget, kanske är den lilla resultat av någon behandling då dom inte lyckades på egen hand? Kanske bär många på sorger som man inte ser. Kanske är det så att det finns de som inte kan få barn, som bär på den sorgen... Mest troligt är det så. Och vem är jag att fläka ut min sorg? Jag har ju iallafall blivit gravid, vi kan få barn. Iallafall kunde vi det.

Det är väl inte helt svenskt att göra som jag gör. Man ska kanske helst inte prata så mycket om missfall, sorg och allt som kommer i bakvattnet av att bära ett litet frö, sen en liten människa... för att sen förlora det. Det finns en viss skam i att må dåligt och ha ångest. Att öppet tala om att livet just nu suger. Att säga att man inte orkar göra nåt annat än att stirra på tv eller kolla på Facebook.

Och det finns alldeles säkert dom som läser här inne och tänker: Ryck upp dig för fan! Skärp till dig!

Vet ni vad? Det säger jag till mig själv varje dag. Att jag måste skärpa til mig och inte vara rädd för att åka till jobbet, inte vara rädd för att planera en rolig dag eller iallafall planera NÅGOT. Jag jobbar med det V A R J E dag. Jag har bara pratat med en enda kompis på fem veckor i telefon. Jag har ett antal som jag innan missfallet pratade med i princip varje dag. Iallafall varje vecka. Sen alla dom som jag pratade med varannan, var tredje vecka... Men ingen ringer jag.

Jo en, det är Cathrine. Vi gråter ikapp och gnäller på alla lyckliga jävlar som inte fattar nånting. Just nu är det det vi pratar om. Och givetvis är det så att vi inte menar illa eller ens det minsta egentligen tycker precis så. Men vi behöver uttrycka oss på nåt sätt och det känns just nu bra.

Så jag kämpar varje dag med att försöka komma över tröskeln till att ta tag i mina kontakter, mina vänner... för jag saknar er allihop. Det är bara det att jag tycker det är svårt att veta vad jag sa säga. Hur berör man det utan att det blir skitjobbigt? Hur pratar man med någon igen efter det som hände utan att allt är förändrat? För det är ju inte som förr...

Kuratorn sa: "Bara gör det, strunta i att tänka. Bara ring."

Där är jag inte än. Men jag jobbar på det. Och jag tror att det har vänt uppåt, jag tar mig numera uppåt istället för halkar neråt.

Och alla ni som bär på sorg som ni stängt in... försök släpp ut den, även om det är lite i taget. Men gör det, jag tror att ni kommer känna er mer hela efteråt. KRAM!

*Tillägg*
Glömde ju bort en sak som jag tänkte berätta. Jag pratade med min farmor i veckan och hon beklagade ju så klart det som hänt. Hon berättade även att hon varit med om det själv, lite senare i graviditeten. Dte var första gången hon berättade det för mig, jag visste inte om det. Men så sa hon: "Jaja... det finns ju dom som har det värre, jag ska inte gnälla, jag fick ju tre barn."

Då tände jag till, jag blev inte arg men sa till henne: "Man har all rätt att sörja oavsett. Oavsett om nån annan har det värre så har alla rätt att sörja. Alla har rätt att inte bli förminskade för att nån annan borde ha det värre." Det var vi överens om och jag sa att sorgen är aldrig värre än när den är som värst och vad man än varit med om så är det ok att ha sorg. Alla sörjer på sitt vis och måste så få göra.

Lilla farmor är gammal och sjuk, men trots det har hon mycket att säga när man ringer. Men detta fick jag sagt och hon tyckte att jag var klok.