Det vänder på en femöring ibland. För att sen vara helt ok igen. Men tiden där emellan är så otroligt svår och full med ångest.
I onsdags så gick jag till jobbet som vanligt, tog bilen iofs istället för bussen. Men inget kändes annorlunda mot andra mornar. Jag mådde illa som vanligt och var så där genomtrött som vanligt numera.
På förmiddagen var jag på toa och fick lite rosa på pappret. Nu har ju det hänt förut och jag bestämde mig för att inte bli orolig. Under senaste veckan har jag haft lite sammandragningar, men det är oftast normalt så jag har inte dragit några större växlar på det. Kunde inte riktigt släppa det ändå så jag gick på toa igen och nu var det inte bara lite rosa...
Ringde med begynnande panik till min barnmorska, sån där automatsvarare gav mig tid på torsdagen, telefon tid. Ringde till mödravården och hon hörde på mig att jag verkligen var orolig. Hon skulle ringa och fixa en tid åt mig. Under tiden jag väntade ringde min BM, jag blev så förvånad att hon ringde redan där på onsdagen eftersom jag fått en tid på torsdagen. Jag förklarade med gråten i halsen om sammandragningar och blödning. Hon sa direkt att hon skulle kolla om jag kunde komma in till dem.
Tjejen från mödravården ringde upp och hade fixat tid på torsdagen till mig inne på sjukhuset. Jag tackade och vi la på. Då ringde min barnmorska upp igen och sa att jag skulle få komma till dem redan där på onsdagen, på läkarens lunch. Jag ringde Erik som gjorde sig klar att bli upphämtad och så pratade jag med min chef så hon skulle veta varför jag försvann.
Körde nog alldeles för fort, hade Erik i telefonen och när jag hämtade upp honom så sa vi båda två att vi orkar inte en gång till... inte en gång till. Väl inne på kliniken så fick vi vänta i 5 minuter och dom kändes så himla långa... Så fick vi komma in och det var direkt upp i stolen, läkaren kollade utanpå först och sa direkt att bebisarna mådde bra, inget såg onormalt ut från utsidan iallafall.
Kontroll av insidan visade inget onormalt heller. Hon kunde inte säga vad det blödde från men kunde se att allt såg ut som det skulle. Det togs ett prov som skickades direkt på odling. Svaret skulle komma idag fredag. Sen fick vi sitta ner i läkarens kontor och hon läste igenom journalen från förra gången. Hon hummade och nickade och sa sen att hon ville konferera med min läkare inne på sjukhuset om att eventuellt sätta in förebyggande antibiotikabehandling under längre tid om denna odlingen skulle säga nåt.
Han var väldigt tydlig med att jag behövde vila och ta det lugnt ett tag. 2 veckors sjukskrivning för att se till att sova, vila och gå korta promenader. Viktigt att ringa så fort nåt (om något) händer och inte tveka att ringa om det så bara var en fundering. Så det var bara hem och lägga sig på soffan och invänta odlingssvaret... Vi var helt slut när vi kom hem och jag slocknade nog en lång stund där på eftermiddagen medan Erik satt med sin dator bredvid mig och jobbade.
På torsdagen ringde först min läkare från sjukhuset för att kolla hur jag hade det. Han ville höra mina ord om hur det hade varit på onsdagen och försäkrade sig om att jag mådde bra. Han sa att han hoppades att det skulle vara falskt alarm men att jag så klart var välkommen in när som helst och att jag skulle ringa för minsta lilla som jag inte tyckte kändes som det brukar.
Sen ringde barnmorskan och frågade hur det var, hon ville höra så jag inte hade haft mer sammandragningar och det hade jag inte, ingen mer blödning heller.
Idag ringde barnmorskan igen och berättade att odlingen inte visat på nån tillväxt alls, vilket var ju så skönt att höra så jag började gråta. Det kändes som en sån otrolig lättnad. Hon frågade hur jag mådde i övrigt och jag sa som det var att jag så klart hade en del oro och så där. Hon frågade om jag haft några sammandragningar, vilket jag hade haft en på förmiddagen. Det är oftast normalt sa hon, men jag skulle ringa direkt om det började blöda eller om det blev värre och tätare med sammandragningarna. Vi pratade om sjukskrivningen och hur jag kände för den. Jag sa som det var att jag tyckte det var både och. Att det så klart är väldigt skönt att kunna lägga sig och vila när jag blir trött och att det kändes som att sammandragningarna försvunnit nu när jag sover mer och har möjlighet att vila på ett annat sätt än om jag jobbar. Men samtidigt känns det jobbigt mot jobbet att vara hemma så här.
Hon sa då: "Du vet, den här graviditeten kommer aldrig tillbaka och det enda du ska göra är försöka må så bra du bara kan och jag vill att du stannar hemma nu den här tiden och verkligen känner efter hur du mår. Och då menar jag både fysiskt och psykiskt. Du har ett bagage som du mest troligt inte är klar med än och att du får den vila som du och tvillingarna behöver är viktigt."
Jag lovade att jag skulle tänka på det och att jag skulle ta det lugnt nu den här tiden. Hon sa att korta ärenden eller promenader på stan var helt ok. Men om det blev jobbigt så skulle jag ta bussen hem och lägga mig. Jag lovade. Tydligen är det viktigt (vilket jag kanske kan räkna ut själv oxå) att röra på sig lite grann och lagom anpassat för att slippa andra komplikationer som proppar mm. Men att man måste anpassa aktiviteterna efter hur det känns så klart.
Dom här dagarna har verkligen varit tuffa. Så mycket känslor som ligger där direkt under ytan och lurar. Dom kommer fram så himla lätt! Ångesten står där i givakt och är redo att bara ta över och väcka alla känslor till liv. Vi trodde verkligen att vi var på väg in för att upprepa det som hände i våras.
ÄVEN om vi vet att blödningar kan vara helt normalt. ÄVEN om vi vet att sammandragningar oftast är normalt. Med den ryggsäcken vi har så är det här med att tänka helt klart inte det första som vi tar fasta på. Jag är så otroligt tacksam och glad för att vi fått kontakt med de allra bästa läkarna och en barnmorska som verkligen bryr sig. Dom finns där hela tiden och lyssnar, stöttar och svarar på frågor.
Just nu ser allt ut som det ska. Det är helt normalt och de två krumelurerna sprattlade på som sjutton där under undersökningen. Det var ett gott tecken. Vi längtar och hoppas så att det fortsätter att vara helt normalt och som det ska vara.
Nu ska jag vila och ta hand om mig själv, försöka att inte vara orolig. Man önskar bara att tiden går fort tills den där veckan då dom är levnadsdugliga utanför min mage kan passera. För blir nåt galet nu så är det ju kört. Kan det hålla sig i schack tills i slutet på januari finns iallafall chansen att dom klarar sig om dom måste ut.
Magen växer iallafall och min livmoder är lika stor nu i vecka 16 som den skulle vara i vecka 20-21 med en. Jag tycker den är större än då när jag var i vecka 20 sist. Men jag vet inte riktigt heller. Känns hur som helst som om den växer fort! Ett gäng nya kläder har inhandlats och tvättats upp, så det finns att "växa i" iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar