Från en otroligt tung sommar till intensiv och annorlunda höst!

30/10
Det är ju ingen hemlighet att sommaren för både mig och Erik har varit rätt tuff. Vi kämpade ganska mycket med sorgen efter missfallet och semestern blev inte riktigt vad vi tänkt. Jag funderade mycket och det var hård press på mig att ta tag i min vikt, igen.

När jobbet drog igång igen så var det rätt tungt att komma igång… i augusti var ju den lilla fluppen beräknad att komma och nu skulle vi inte få nån bebis. Den 31 augusti passerade och vi startade om lite grann den där måndagen, det var den 1:a september.

Vi fik ju klartecken om att börja försöka igen så fort min kropp verkade vara tillbaka på normal cykel och så där, men vårt hopp var ganska ute. Jag vet inte varför egentligen, men vi kände att det var lite ont om tid pga min ålder. Vi hade koll på min cykel och så klart släcktes hoppet om och om igen månad efter månad.

Så kom i alla fall september och vi hade tagit oss förbi alla de jobbiga datumen. Vi planerade för en lång semester i februari, kanske ta extra långledigt och bara vara på nån varm plats och koppla av.

Ni förstår säkert vart detta kommer att leda… onsdagen den 3:e sept fick jag ett ytterst svagt positivt graviditetstest! Det var väldigt tidigt för att testa, men så klart så kunde jag inte låta bli. Klockan var före 6 och jag satt och stirrade på testet. Eftersom det var så svagt så var jag tvungen att testa igen med ett annat märke av sticka.

När man är inne i ”baka-bebis”-cirkusen fastnar man lätt i att köpa ägglossningstest och graviditetstest i överflöd… Likaså jag! Jag hade MÅNGA tester och av olika märken. Tog ett annat märke och testade med det också. Starkare streck!

Jag rusade in i sovrummet och hojtade:

”Du måste komma!” till Erik.
Han satte sig yrvaket upp och frågade: ”Vad har hänt???” jätteorolig…

”Du måsta komma… nu!”
Jag tog honom i handen och drog in honom från mörkret i sovrummet till det bländande ljuset i badrummet.

”Du måste titta, är det nåt där???” sa jag och räckte honom den första stickan. Han tittade och tittade… ”Jooo… något väldigt svagt…”
Under tiden så hade sticka nummer två blivit väldigt tydlig och så visade jag honom den med. ”Ja den är ju tydlig!”

Väldigt tidigt att testa och jag skulle inte ha nästa mens förrän om ett par dagar…. Vi vågade inte ta ut något i förskott, men den onsdagen var jag helt upp och ner på jobbet. Försökte koncentrera mig, men det var svårt! Jag beställde även två digitala test för att testa på den dagen mensen skulle komma.

Kvällen var konstig, full med funderingar och vi pratade mycket om hur vi skulle tackla allt detta. Vi var ju inte helt klara i vår sorg, men vi kände inte riktigt att vi kunde låta den ta så stor plats nu, vara ledsen när man skulle vara glad? Jättekonstigt. Och skulle vi kunna vara glada? Tveksamt. Tar nog lång tid innan vi skulle kunna vara glada.

Torsdag morgon testade jag igen (så klart, vem kunde tro annat), lite starkare test. Likaså på fredagen, ungefär lika starkt som på torsdagen ungefär. Det digitala testet låg klart för test på lördagen.

Trots sovmorgon så kunde jag ju inte sova så länge, upp och testa:

Ja svaret var ju som väntat: Gravid 2-3.

2-3 betyder att det är två till tre veckor sen befruktning. Det stämde inte riktigt då jag visste ganska säkert när jag haft ägglossning men testen är inte helt tillförlitliga på dagen så jag la inte mer energi på det. JAG VAR GRAVID IGEN! Det var svårt att fatta. Trots att vi tyckte att vi hade kämpat så länge så var det egentligen ganska snabbt efter missfallet som nästa plus kom. Det tog 5 månader, 4 riktiga cykler.

Självklart var vi jätteglada, vi hade ju lyckats. Men tyvärr hade vi allt som hänt så himla nära till hands i minnet så det var inte helt lätt att bara vara glad. SOM vi pratade och funderade, jag grät några svängar och Erik fick vågor av oro och jobbiga tankar.

På vårt återbesök efter missfallet så gjordes det upp en plan för hur en ny graviditet skulle hanteras. Framför allt för att vi skulle vara så trygga som möjligt. I den planen fanns ett ultraljud inplanerat i vecka 7-8 så nu var det bara att invänta det.

Jag ringde till kliniken där jag legat inlagd och bad att få bli uppringd av den läkaren vi ville ha, han som vi träffat på återbesöket. Det tog någon dag så ringde han upp och vi bokade in en tid. Det blev den 7:e oktober. En månads väntan.

Den månaden inleddes med många vakna timmar på nätterna och länga stunder där vi pratade och tänkte. Sen började jag må illa… SOM jag mådde illa! Värre än förra gången och verkligen så där otrevligt som man mest läser om. USCH!  Låg mest på soffan när jag inte var på jobbet, stånkade och styrde Erik till att göra saker för mig ☺

Vi hade tid kl 13 den där dagen för första ultraljudet. Åkte hem emellan jobbet och sjukhuset för att försöka äta lite, gick så där… var så himla nervös! Väl inne hos läkaren pratade vi lite och han var uppriktigt glad över att vi var tillbaka och så snabbt ändå. Sen var det upp i gynstolen och på med apparaten. Han vispade runt lite och en suddig blåsa dök upp på skärmen. Det såg inte alls ut som förra gången så jag kände att jag fick en klump i magen, stirrade upp i taket och gav upp.

Läkaren verkade lite stressad och tryckte på en massa knappar… Då säger Erik:

”Rätta mig om jag har fel… men är det inte två där!?”

”Jo, du hann före mig, jag tänkte få fram en riktigt bra bild åt er!” svarade läkaren.

Då tittade jag igen. Det oformliga var inte nåt som var fel… det var två! Två små blinkande hjärtan! Herrejösses! Det förklarade illamåendet och den extrema tröttheten. Och det förklarade att veckoindikatorn visade 2-3 trots att veckorna inte stämde. Det var ju två små pluttar som producerade hormon.

TVÅ.

Läkaren visade att dom hade samma ytterhinna, så det var alltså enäggstvillingar. Dom har varsin innersäck så dom ligger åtskilda. Det bästa av alternativen vid enäggstvillingar som delar yttersäck. Det kom så mycket info där på besöket och läkaren var positiv och glad. Tänk att det blev så här då, sa han och tyckte det skulle bli roligt att följa oss genom detta.

Han berättade att eftersom dom delar moderkaka så kommer vi få kontroller varannan vecka från vecka 16.  Man vill hålla koll så dom växer lika och att det inte blir nåt knas.

Tvillingar! Helt galet. Vi var ganska överväldigade där på eftermiddagen så vi åkte och tittade på ny bil. Hahaha! Vi måste byta bil för att få plats med två barn och en tvillingvagn. Och på en gång blev lägenheten på sikt lite för liten. Det var många praktiska saker som vi kom på… allt måste man ha två av.

Nu har det börjat landa lite grann. Jag mår fortfarande illa och magen växer rasande fort. Det är väl dels för att det är två men också för att kroppen sen förra gången kommer ihåg. Livmodern växer ganska lätt och allt sånt. Så just när jag skriver denna del av texten så har jag använt mammabyxor i tre veckor och försöker så gott jag kan dölja det på jobbet.

Chefen vet om det, kändes som om jag måste berätta för henne då jag kanske var tvungen att vara borta på en massa läkarbesök mm.  Vi har berättat för de allra närmaste i familjen och några av de vänner vi pratar mest med.

Vi kar KUB-test inbokat den 7:e november, så denna text kommer troligen publiceras efter det om allt går bra då. Vi vet ju så väl att det finns mycket som kan gå fel och det är verkligen dag för dag som vi vågar känna och tro. Vissa dagar tänker jag att det aldrig nånsin kommer att gå och andra dagar kan jag till och med börja planera lite.

Både min barnmorska och kuratorn säger att vi måste försöka glädjas och ta den här tiden för vad den är. Vi försöker, men det är svårt. Det är lite som i limbo. Vi är inte jätteoroliga, vi är inte jätteglada, vi bara väntar på att veckorna ska gå och det kan börja kännas lite mer säkert.

7/11
Idag har vi varit på KUB-test och sett de två underverken igen! Helt galet underbart att se dem sprätta runt där inne. Ganska surrealistiskt faktiskt. Men också fascinerande! Vi fick se alla ben och armar, hjärtan som slog, huvuden och deras galet söta profiler. Det är ju magiskt det där! För er som inte vet vad KUB-test är så är det ett Kombinerat Ultraljud och Blodprov. Man räknar med hjälp av olika mått på bebisarna, värden i mitt blod och måttet på nackspalten ut en risk för det tre olika trisomierna. Det är alltså en sannolikshetssiffra som tas fram för hur sannolikt det är att barnet/barnen har någon av dessa kromosomavvikelserna.

Förra gången jag var gravid gjorde vi KUB-testet i samma vecka ungefär. Då fick vi en siffra på 1/217 på trisomi 21 som är Downs syndrom. Det är över gränsen för att man ska få gå vidare och kontrollera med fostervattensprov, men gränsen är 200 så det var inte helt roligt att få en sån siffra.

Denna gång fick vi 1/2216 på den ena tvillingen och 1/2217 på den andra! Kändes verkligen superskönt att kunna släppa det!

Allt annat såg jättebra ut och vi fick jättefina bilder på de små liven. Dom bilderna kommer jag lägga upp här sen när jag fått över dem till datorn. Har fotat dem med mobilen så jag ska grejja till det där sen.

Nu är det ett par veckor kvar tills vi får se dem igen på första kontrollen, men det känns fantastiskt roligt att nu kunna berätta om det och dela vår resa med alla nära och kära. Ja även alla ni som läser här som jag kanske inte har daglig kontakt med så klart!

Och det ska bli skönt att slippa sitta och försöka dölja magen på jobbet! För den går inte att dölja nu. Jag är bara i vecka 13, snart 14 så jag antar att det lär bli värre. Strandad val om ett par månader? Jo troligtvis!