Året inleddes med glädje och en förväntan tillsammans med Erik. Jag hade plussat dagen före julafton 2013 och den där tiden precis i början på året var fylld av förväntan, kärlek och planer. Vi valde att låta oss glädjas fullt ut. Visst fanns det en del oro, men inte alls så där så det påverkade oss. Vi var genuint glada och vår lilla bebis var beräknad till slutet på augusti.
Allt utvecklades normalt som det verkade och jag mådde inte särskilt dåligt mer än lite illa och huvudvärk.
10:e april slets en del av våra hjärtan ut då vi förlorade vår bebis. Efter ett par dagar inlagd med infektion så gick det inte att rädda vår lilla skatt. Den sorgen vi upplevde under stor del av året efter detta var tung och svår att hantera. Vi kämpade, pratade, grät och stöttade varandra. När jag behövde hållas under armarna så var Erik där och tvärt om. Jag tror vi blev starkare tillsammans av det vi gick igenom, iallafall känner jag så. Jag tror Erik håller med mig.
Den 31 augusti var bebisen beräknad och fram tills dess var många konfrontationer med vänner, familj och kollegor ganska tunga. Svårt att träffas utan att kommentera det som hänt och sorgen vi bar på.
Den 1:a september kändes det i hjärtat att värre kunde det inte bli iallafall, nu var det dags att ge sig iväg uppåt och försöka jobba med att komma tillbaka. Efter fyra dagar gjorde jag ett positivt graviditetstest och hela världen kändes upp och ner igen.
Inte av sorg denna gång, utan av glädje! Glädje blandat med förvirring, oro och en skarp misstro på att det skulle kunna gå vägen. Färgade av det som hänt och med den sorgen fortfarande skavande i själen var det svårt att veta hur vi skulle känna. Vågade vi vara glada på riktigt?
7:e oktober fick vi komma till sjukhuset på koll, vi skulle bara se att allt såg bra ut... Det gjorde det. På båda de små liven som hade fått fäste där inne.
Två. Det var två.
Det tog ett par dagar att smälta det. Om allt gick bra nu skulle det bli tvillingar. Helt och hållet galet!
Hösten tuffade på och nu går jag in i vecka 22 imorgon. Senaste kontrollen var helt utan anmärkning. De båda pojkarna växer som dom ska och alla värden, mätningar och tester säger att allt är helt normalt och bra. Jag får regelbundna odlingar för att hålla min oro borta så gott det går.
Jag ljuger om jag säger att jag har tagit denna graviditet på samma glädjefyllda sätt som min första. Om jag kunnat välja så hade jag gärna levt i denna graviditet som jag gjorde i den förra. Men jag har varit orolig och faktiskt inte trott att det kan gå bra.
19+4 var den 10:e april förra gången och nu denna gång var det för dryga veckan sen. Vi kom ut på andra sidan om den dagen. Och nu tar vi stapplande steg in i den del vi inte fick i våras. Det är både skrämmande och spännande. Vi börjar nu tro på att vi kommer få uppleva att bli föräldrar.
Och till två små pojkar! Det är helt underbart att tänka på det. Helt galet, konstigt... men ändå så himla rätt. Jag och Erik får tvillingpojkar. Det ska gå bra. Det kommer gå bra. Det måste gå bra.
Vi beställde barnvagn idag. Jag tror det betyder att vi nu ser vår framtid med ljusare ögon. Vi förbereder oss för att köra våra tvillingkillar i en vagn vi vågat beställa. De två tvillingkillarna som vaknade tidigt i morse och valde att börja fira in det nya året redan innan frukost.
Gott nytt år önskar jag till familj och vänner! Tack för allt stöd och all uppmuntran! Om en timme är det ett nytt år och jag hoppas, tror och önskar att det blir ett mycket bättre än det som varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar