Det är mycket tankar

Idag skulle min älskade Ghibli fyllt 14 år. Alla hjärtans dag och allt :) Jag tänker lite extra på honom idag, han var speciell. Jag är ju kanske en anings partisk... men han var precis en sån där hund man önskar sig. Vi var ett team som kunde få månen att byta färg om vi ville. Han passade mig och jag passade honom. Livet med Ghibli var rikare än utan, helt klart.

Jag skänker mina tankar även till Ann Kristoffersson. Hon var en av mina valpköpare som köpte valp ur C-kullen. Hon hade Chili på foder och blev en god vän. En otroligt fin människa och god in i själen. Vi hade ganska mycket kontakt även om vi inte träffades så ofta.

För drygt två år sen omkom Ann i en bilolycka... en allt för ung tjej lämnade jordelivet. Du ska veta Ann, jag tänker på dig ofta och speciellt ditt fantastiska leende. Du är saknad <3

Idag är det ju Alla Hjärtans dag, en lite rolig dag på året. Mycket kärlek flödar via alla typer av kanaler. Radio, internet, tv, sms och förhoppningsvis oxå via snigelpost och blombud :) Skickar varma kramar til alla nära och kära idag! *KRAM*

En annan sak som jag igår fick bekräftat men som jag faktiskt har funderat på ett tag... det är att Blessin nog är ganska ensam. Hon är ingen ensamhund, det vet jag från början. Hon är ju uppvuxen med stor familj och många hundar i Autralien. Men hon har fixat det bra ändå tycker jag. Hon finner ju sig i det mesta. Men när Ghibli gick bort för snart två år sen så blev hon ensam. I samma veva som Ghibli lämnade oss var Blessin hemma hos Johan i två månader då jag var på Gotland på praktik... Hon och Zingo är verkligen polare och njuter av varandra, hon trivs jättebra med Zingo.

När hon sen kom hem till mig igen så var vi tillsammans mycket och hon behövde inte vara ensam så mycket, vi gjorde mycket ihop och eftersom jag pluggade så var jag mycket hemma. Hon fick även vara med på skolan en del. Sen lånade jag Zingo med jämna mellanrum så hon var väldigt lite ensam. Sen flyttade vi till Borlänge och hon fick sina två döttrar som sällskap. Dom tre är underbara med varann och trivs hur bra som helst ihop. Dora och Blessin leker tills dom stupar och Celma ligger och övervakar dem. Hon hoppar runt med dem ibland men oftast så ligger hon värdigt i soffan och ser på dem. Prinsessan!

I december flyttade vi ju då till lägenheten och jag trixade med att ha Johan och Zingo hemma lite grann... sen kom Karin in i bilden och passade henne halva dagarna. Men så här mycket som hon är ensam nu... har hon aldrig varit. Och jag har märkt att hon är ganska låg. När jag hämtat henne från hundvakten så har hon varit så där glad som bara en pinscherflicka kan vara :) Men sen när vi kommer hem så är det BARA mat, godis eller tuggis som kan få henne att vika av från min sida. Hon är intill mig, på mig och runt mig konstant. Och inte på det mysiga och goa sättet. Utan mer så där "jag kryper innanför ditt skinn och äter dig innifrån". Hon praktiskt taget klättrar på mig oavbrutet.

Jag gör givetvis vad jag kan för att aktivera henne, gosar, går långa promenader och ägnar mig åt henne. Men det är faktiskt så att det inte riktigt hjälper. Jag jobbar ju heltid oxå så det finns ju saker som jag måste göra när jag kommer hem. Det finns ingen annan än jag som kan tvätta, laga mat, handla, städa, plocka och göra alla de där sakerna som man måste. Så även om jag ägnar så mycket tid jag bara kan åt henne så räcker det inte riktigt till.

Sen i söndags är Blessin hos Johan. Dels för att min hundvakt har fått sin bebis, en liten fin Emil, och ska hitta rutiner och så där innan hon passar Blessin igen, dels för att jag insett att Blessin behöver sällskap. Karin vill gärna passa Blessin igen sen, hon tycker bara det är bra att ha en hund som behöver komma ut. Det gör att hon själv måste ut och lufta sig vilket hon gärna vill. Men fram till i början på mars så hade vi kommit överens om att jag fixar Blessin själv. Mamma var ju här i två veckor och nu i två-tre veckor är hon hos Johan.

Johan ringde igår och sa att det var nåt fel på min hund, hon sprang som en kalv på grönbete och jagade en överförtjust Zingo genom skogen. Hon busade och stojade med Zingo som njöt för fulla muggar. Zingo ÄLSKAR att Blessin tar sig tid och leka med henne, men oftast så är det mer så där bus och mys hemma... dom gnabbas och tramsar med varann medans svansarna vispar runt. Det är sällan att Blessin leker utomhus med henne, Zingo är ju så stor och blir ibland lite brysk i sina lekar. Så Blessin brukar inte vara så taggad ute att leka. Men igår var hon det och dom båda njöt av lek och stoj <3

Jag inser ju att hon saknar det jättemycket. Hon har nästan alltid haft en hundkompis och njutit av hundsällskap. Och nu när det blivit både ensam utan kompis och ensam hemma mer så ser jag på henne att det inte är roligt. Och då är hon ensam bara halva dagar. Alrig mer än en förmiddag eller en eftermiddag. Max 4 timmar blir det, så det är inte mer än hon klarar av.

"Men skaffa en hund till då?" är säkert din första tanke. Men så enkelt är det ju aldrig. Att jobba heltid, vara ensam och inte ha möjlighet att ta med hunden till jobbet är inte idealiskt när man har hund. Visst kan man lösa det med dagmatte eller dagis. Men det är både svårare och dyrare med två hundar. Och det är ju så att de två tillsammans kräver ju ännu mer av mig oxå. Så det är inte helt enkelt. Men givetvis tänker jag tanken att skaffa en hund till. Både för att det är roligt och för Blessins skull. Mest nära till hands ligger väl att spara nåt efter Lava sen när hon får en kull.

Men egentligen... så borde jag hitta en vuxen kamrat till Blessin. För hur skulle jag lösa att ha en valp när jag jobbar...? Kanske dyker det upp en hund som kan passa för mig och Blessin, som kan vara ensam hemma utan att det är problem och som inte är bebis. Rätt var det är så kanske? Men det måste ju oxå vara rätt hund och rätt förutsättningar.

Under tiden får jag väl låna Zingo ibland, Johan kanske kan ha henne ibland och jag kanske kan hitta en lösning med jobbet som gör att hon får mer av MIG. Att vi kan göra mer saker ihop så hon inte har så tråkigt. Men det är ju lite så där trist att man själv märker att man inte riktigt räcker till för sitt hjärtegull.