Idag började jag prata med en bekant på FB. Ingen jag har nån sån där nära kontakt med. Vi började bara prata och så gled vi in på kärlek. Och han börjar berätta...
Han har börjat träffa en tjej. Hon är rätt mycket yngre än honom men ingen av dem ser det som ett problem. Han berättar att det finns andra saker som gör honom tveksam. Hon är kristet ortodox i son tro. Och i hennes familj så är det pappan som sätter kraven på döttrarnas män. Han känner att det kan vara rätt tjej och är på väg att trilla dit...
Det som komplicerar det hela är ju att hennes tro och hans går ju lite i sär... Han berättar om den här tjejens syster. Hon har skaffat sig en kille som pappan uppenbarligen godkänt. Dom har träffats 5 gånger. Och nu är dom förlovade. Killen bor på Irland... Pappan åkte till Irland för att kolla upp killen innan förlovningen hölls i en kyrka med hela familjen närvarande... 50 gäster allt som allt.
Nu när han berättar det för mig så frågar jag om han skämtar med mig... Nej, det gör han inte. Han säger att han verkligen vill lära känna tjejen och att hon verkar intresserad. Men att sitta och mysa i soffan och kolla film... eller sova över... inte att tänka på. Enligt hennes traditioner ska han be pappa om lov för att få vara ihop med henne... Och helst, kan jag tänka mig förlova sig ganska omgående.
Sex, inte ens att tänka på... tror han iallafall... inte före äktenskapet. Och att skilja sig, inte på kartan.
Då han själv är ganska vanlig svensk... alltså gärna dejtar, kramas, myser och sover tillsammans för att lära känna varann... han känner att hela den här grejen gör honom hämmad. Han vill så gärna... men vet inte om han kan ställa upp på hela den här grejen.
För mig är det så otänkbart... om jag träffar nån och det skulle vara så att det handlar om inget mys... inget sova över... inget sex... Inte få möjlighet att testa allt det där tillsammans... Uppleva livet. Nej, det skulle jag nog aldrig klara, det är ju genom det man ser om man funkar ihop. Det är ju på ett sätt totalt otänkbart för mig att förlova mig innan jag är bergsäker på att det är Han lixom. Efter fem dejter... aldrig i livet och inte då heller.
Så jag förstår att han tvekar! Jisses... vilket dilemma. Jag unnar honom all kärlek! Det vore ju underbart att han får möjlighet till att ta reda på om det är nåt för honom... Men jag undrar lite... kommer han få den möjligheten? Kanske kan dom möta upp honom i hans tro? Att släppa lite på sina regler och möta upp hans behov i det? Det vore ju så himla tråkigt att han inte kan utforska den här underbara känslan som det är att vara kär och nyfiken!
Tveksamt om jag hade fixat det där. Men kanske, är kärleken så pass stark så gör man kanske det? Jag menar, det krävs ju mer än ett par dejter för att man ska vet hur man känner. Intresse kan ju väckas och man kan bli i nyfiken på mer. Men det är ju aldrig så, iallafall inte för mig, att jag bara faller så där pladask. Allra helst nu när man inte är så där ung och full med hormoner. Jag skojar inte, jag menar det faktiskt. Det krävs ju mer nu. Både för att man vet mer om vad man vill ha och för att man har så mycket mer erfarenhet med sig i bagaget. Sen är man nog lite mer försiktig med att bara kasta iväg sitt hjärta hur som helst.
Det där pirret som man upplever när man är yngre, det är tveksamt om man upplever det nu? Man kanske kan göra det, men inte alls på samma sätt tror jag. Inte de där drogpåverkade fjärilarna som far runt och gör en lite illamående och speedad på samma sätt. Dom kommer nog senare när man trillar dit... iallafall tror jag det.
Så nu hoppas jag verkligen att han får möjlighet att utforska det där härliga. Det känns ju skittrist om det ska falla på att dom inte kan hitta ett sätt att verkligen lära känna varann. Jag håller tummarna!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar