Höll på att gå åt skogen

Jaha, nu hände det som inte fick hända. Vi kom ifrån varann.

Så här va. Vi kom upp från Metron och skulle vidare med ett annat tåg. Men vi viste inte riktigt om vi behövde lösa en ny biljett. Så vi skulle kolla en sån där översikt. Det var knökfullt på perrongen... Jag gick fram till tavlan och kollade lite, vände mig om... Jenny var borta! Paniken kom som en ångvält. Ett tåg stod inne. "Vart tog hon vägen? På tåget? Gick hon utan mig? Har nån tagit henne??!!" Tankarna bara virvlade runt och jag fick hjärtklappning.

VI SOM INTE BESTÄMT EN MÖTESPLATS!

Så kom hon som en räddande ängel i folkmassan och säger: "Här är jag! Seså, gråt inte. Det gick bra, jag var inte långt borta!"

Herregud. Det kunde gått illa det där...

Sen när vi skulle åka tåg en annan gång så kom en värnpliktig upp på perrongen. Han hade kamouflagekläder på sig. Men dom såg ganska roliga ut. Småprickiga i grönt, svart och grått. Inte alls som våra hemma i Sverige... Men så komjag på! Annat klimat och vegetation här! Ska dom bara ligga i gräset och hasa så behövs inte kamouflage för vilda skogen som finns "up North". För att inte tala om de vitfärgade kläderna som våra kamoflerade jägare ännu mer "up North" har!

Hade dom såna här skulle det ju se ut som en Alvedon på solbränd hud. Funkar så där kanske.

Published with Blogger-droid v2.0.4