Jag har inte barn

Nej, jag har inte fått möjlighet att bli mamma, även om jag under de senaste åren längtat väldigt starkt. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att ha barn, det kan jag inte. Min systers barn är jag väldigt nära och även Cathrines barn har jag varit väldigt nära. Tyvärr har avståndet gjort att jag inte träffat dem på länge.

Så jag kan inte veta hur det känns att ha barn, leva med barn och förlora ett barn. Men när jag läser om den här flickan som försvann igår och hittades tidigt i morse... så gråter jag. Dels för det fruktansvärda som föräldrar och andra anhöriga måste gå igenom, dels för flickans skull... vilken rädsla och ångest hon måste upplevt. Men även för alla barnföräldrars skull. Hur klarar man av att släppa iväg sitt barn till skolan efter detta?

Inte ens när det är morgon, ljus och rörelse ute så ska man kunna känna sig trygg med att ens barn kan gå till skolan. Det är debatter och diskussioner om curlingföräldrar... ja, jag kan förstå att man som förälder inte kan släppa oron att det ska hända ens barn något.

När jag var barn så gick jag ca 900 meter till min skola. Jag minns det som längre, men nu när jag mäter så är det 900 meter. Jag kunde hitta på en massa roligt på den vägen, det fanns massor med ställen att gömma sig på och hitta på bus. Och det fanns massor med ställen där nån skulle kunnat bara ta mig. Men på riktigt så tror jag inte att min mamma kände den oron som föräldrarna gör idag. Inte för att hon inte brydde sig så klart, utan för att det hände inte så mycket "på den tiden". Jag gick i lågstadiet på mitten av 80-talet och det känns inte som att vi behövde vara oroliga för att det skulle hända så mycket på väg till skolan.

Om jag någonsin blir mamma så hoppas jag att jag kan bo så att barnet har nära till skolan. Jag tror inte på curlandet med barn, men jag är rädd att den dagen jag har en liten flicka eller pojke så kommer jag inte våga låta barnet gå nån längre bit på egen hand. Jag har alltid sagt att man måste ge barn frihet och förtroende för att dom ska bli självständiga och klara av saker på egen hand. Men vågar man det numera?

Usch jag gråter av sorg när jag läser om hur rädd flickan var... och jag gråter av glädje när jag läser att hon är hemma igen. Även om jag inte har barn, så kan jag föreställa mig hur tacksamheten inte har några gränser gentemot Missing people och deras volontärer. Självklart har polisen gjort sitt, men om inte alla dessa människor varit ute kanske den här mannen som hade flickan hade sluppit genom nätet och tagit med henne från Göteborg.

Så hatten av för alla ni som var ute och deltog i sökandet efter Anna igår och inatt, ni är fantastiska!