En vecka

Ja jisses, det var en vecka sen jag skrev förra gången. Jag insåg det när jag satte mig med datorn i knät nu och skulle skriva. Och vet ni, det känns bra! Det känns bra att inse att det då nånstans börjar lätta i själen. För oftast när jag mår dåligt så har jag behov av att skriva och lufta mina tankar den vägen. Jag och Erik pratar mycket, men mitt behov av att skriva finns där och det är skönt att ha den ventilen.

När jag nu inser att det var en vecka sen... så förstår jag att själen läker. Underbar känsla! Det finns ju där hela tiden, det gör det. Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt, om hur jag mår nu och på framtiden. Men det är ju faktiskt ett positivt tecken att det handlar om dagar nu och inte timmar, minuter eller sekunder. Från början var det det enda jag tänkte på varje vaken minut. Sen blev det till timmar och nu är det på dags basis. Jag tänker på det varje dag. Men under dagarna kan jag faktiskt få andrum ett par timmar i taget.

Jobbet fungerar bra nu, har jobbat heltid från i fredag. Och denna vecka blev det visserligen bara tre dagar, men det har gått bra. Har jobbat med ett väldigt roligt och stimulerande jobb så det har väl tagit min uppmärksamhet. Sen är det månadsskifte och jag har haft fakturering att varva med. Eller jag fakturerar inte utan jag gör underlag för fakturering. Så det är inte så avancerat som det låter.

Jag gillar verkligen variationen i mitt jobb! Det är alltid olika saker och olika kunder att lyssna på. Jag lär mig nya saker varje dag och får ofta inspiration av alla mina duktiga kollegor. Idag på klämdagen var jag i princip ensam där och det var lite trist. Men så kan det vara :) Fick mycket gjort iallafall.

Min kropp verkar läka bra, det är skönt! När jag pratar med andra så säger dom ofta: "Det har ju gått så kort tid sen missfallet." Men i min värld har det gått jättelång tid! Det känns jättelänge sen... och visst, det känns alldeles färskt på sätt och vis oxå. Men det är säkert för att jag räknar varje dag och då känns det som om det går långsamt. Då är det klart att det känns som om det var oändligt länge sen. Gött att kroppen iallafall verkar läka.

För ett par veckor sen trodde jag aldrig att jag skulle sitta här idag och säga att jag mår ändå ganska ok. Jag har nånstans ändå ett hopp och tro på framtiden.

Nu är det sommar och ljuset tycker jag gör underverk med humöret Jag har planterat jordgubbar på balkongen och det finns redan svenska jordgubbar att köpa. Nu hoppas jag att sommaren blir kanon och att den svarta våren så smått blir ett minne bara. Ett otäckt, sorgfull minne. Men iallafall lite mindre smärtsamt.

Spola fram i tiden

Ovissheten är otroligt jobbig. Jag vet inte vad som händer i framtiden. Vi vill lyckas igen, men kommer vi det? Lyckas vi... kommer vi kunna vara glada då? Är min kropp på väg att komma igång igen? När kan det finnas möjlighet att vi sitter med ett litet knyte? Varför finns inga svar? Vill jag veta svaren? Vill jag veta om det aldrig kommer att gå?

Ja ni ser ju att frågorna hopar sig och det finns ingen som kan svara. Dte är tungt att tänka på det och just nu är de mesta jobbiga tankarna fokuserade på framtiden. Det som hände börjar bli mer hanterbart i själen. Jag kommer aldrig glömma, men det smärtsamma och ångestfyllda blir lite lättare att ta i för varje vecka som går. Jag önskar så att man kunda spola fram i tiden och jag vet hur det blir.

Det är lätt att säga: "Du ska se att det går bra, det kommer att funka. Jag vet att ni kommer lyckas. Varför skulle ni inte det?"

Men vet ni, det finns inget som säger att det går fort, lätt eller enkelt. Och en annan sak, det här med att "det kommer gå bra"... den är förbrukad hos mig. För jag trodde förra gången att det kommer gå bra. Enligt statestiken kommer det gå bra. Men det verkligen inget vidare. Ja men, tänker säkert nån, då är det ju väldigt liten chans att det händer igen. Man kan tycka det. Men det var väldigt liten chans att nåt skulle hända där i vecka 19.

Och det gick käpprätt åt skogen. Att komma med klyschor  och käcka kommentarer biter inte på mig. Sen målar jag inte fan på väggen, för sån är jag inte. Men jag vet att det är mycket som kan hända trots att statestiken säger annat.

Ta aldrig nånting för givet, det finns många vägskäl i livet som dyker upp helt utan förvarning. Jag har önskat mig så otroligt länge att bli mamma. Den dröm jag levt för så länge gick i kras och jag vet inte om jag nånsin får min dröm uppfylld.

Jag känner mig lite starkare och lite lugnare i själen trots allt. Mycket i tankarna kretsar runt "tänk om det inte kommer gå". Jag är inte så jätteung och tiden krymper. Att vara där jag är önskar jag ingen. Men i allt detta så kanske jag lär mig nåt om mig själv, kanske att jag blir mer lyhörd för mig själv och andra? Kanske kan jag längre fram i livet se tillbaka och inse att det här har format mig till en bättre person. Kanske läser jag dessa inlägg om ett par år med en liten parvel som kladdar ner soffan med lördagsgodis... Om jag får önska mig något så är det just det. Och jag kommer vara lycklig när jag får skrubba choklad från soffkuddarna...

Frisk från förkylning, men i övrigt rätt less

Ja nu har iallafall förkylningen så gott som gett med sig. Lite snuva och hosta kvar men nästan frisk är jag nog. Det är ju bra.

Men sen är det skit. Ni vet folk som säger så där att "Ja men gravdikilona blir man lätt av med! Ingen fara, ät vad du vill så du mår bra!"... ni vet dom? Dom kan hoppa och fara! Jag tror att jag gick upp ca 9 kilo på den tiden jag var gravid. Ja jag åt säkert sånt som jag inte "borde" och ja jag drack cola. Småätandet var kanske värst där när jag var illamående... men visst åt jag mer slarvigt än vad jag brukar, det gjorde jag.

När vi kom hem från sjukhuset efter missfallet så hade jag inte gått ner ett enda gram. Inte ETT gram. Och visst, den lilla vägde ju inte så mycket. Men ändå! Sjukhusmaten var ju inte nåt man föråt sig på även om den smakade ganska bra. Och vi åt inte en massa annat där.

Nu så här ett antal veckor senare... har jag gått ner nåt? Nej jag har gått upp! Jo visst. Det är verkligen jätteroligt! Första tiden åt vi en del hämtmat och skräp, det gjorde vi. Men det är iallafall inte ett dugg jävla roligt att nu IGEN börja kämpa med att gå ner i vikt. För visst behöver jag det. Men jag kan säga att med sorgen, orken och alla tankar som hänger över mig så är det sista jag vill tänka på min vikt.

För om man vill bli gravid, då ska man inte ha för mycket övervikt. Och blir man gravid så är det mer gynsamt att inte bära på för många kilon. Jo tack så jävla mycket! JAG VET DET! Men det är inte så jävla lätt att motivera sig kan jag säga.

"Jo men det är väl bara att..." tänker säkert ett par av er nu. Men det är inte det! Det är inte BARA. För det är, och har varit en stor del hela mitt liv, inte BARA att gå ner i vikt. Jag har kämpat med min vikt av och till i princip hela livet. Haft otroliga komplex för att jag varit större än mina kompisar under uppväxten mm. Numera har jag inte så stora komplex längre, men det är fortfarande en kamp hela tiden med att hitta kläder mm.

Och nu den här skiten med att ha förlorat vår lilla bebis... för att maximera chanserna för att få möjlighet att bli föräldrar igen så krävs det att jag går ner i vikt. IGEN.

För ingenting ska ju vara enkelt eller komma "På köpet". Så alla ni som säger att det rinner av en efter att man fött barn... DET GÖR INTE DET PÅ ALLA! Sen gäller det kanske mer om man går hela vägen, vilket jag inte gkorde. Jag fick ingen bebis som ammade av mig kilona utan jag fick bara med mig ångest hem. Ångest som fick mig att tröstäta och döva sorgen med annat. Usch... nu blir jag förbannad och irriterad på att det är som det är! Inte erat fel att jag har gått up i vikt, det vet jag väl.

Men jag blir arg, ledsen och förtvivlad på att allt ska vara så himla orättvist och svårt.

Känner mig lurad

Usch idag är det söndag igen. Ni som känner mig vet att jag inte är helt förtjust i söndagar. Idag var inget undantag.

Vi hade lånat hem stolar från MIO igår och idag skulle dom lämnas tillbaka. Erik är sjuk så han hjälpte mig ner med stolarna i bilen men jag åkte själv till MIO. Där beställde jag den modell vi skulle ha och sen åkte jag vidare. Skulle kika på lampor, köpa en grej på IKEA och sen handla lite smått. Men usch vilken pärs!

Fick kämpa på ganska ordentligt för att ta mig igenom alla ärenden. När jag kom hem var jag så ledsen och låg så jag grät på Erik så hans t-shirt blev alldeles blöt. Känns jobbigt när det blir så där! Och det var inget jag såg på stan eller så... men det var tungt bara.

Vi lagade mat ihop och pratade lite om ditt och datt, jag har sån tur att Erik finns vid min sida.. han är så bra. Finaste Erik!

Jag känner mig snuvad på konfekten. Jag känner mig lurad! Vi hade bestämt vagn, vilken färg och allt. Vi hade planerat föräldraledigheten, vi hade tänkt ut vad vi skulle göra på semestern som skulle passa en stor mage, vi hade bokat hotel i Halmstad istället för stuga så komforten för en gravidtjockis skulle bli lite bättre... Vi hade skaffat gravidförsäkring och vi hade fixat en del grejer. Jag hade plockat fram en liten låda med kläder jag sparat som Cathrine haft till Julia och Simon, de skulle tvättas och läggas i lådorna i den speciella bebisgarderoben.

Allt det är ju lixom över nu. Jag fick ringa föräkringsbolaget och säga att gravidförsäkringen inte längre behövdes. Vi beställde aldrig vagnen... men ändå. Jag känner mig lurad! Det är som om det bara var på låtsas eller som om det aldrig var så att vi skulle få nån bebis.

Och att börja om... det är inte roligt! Jag hade gått halvvägs! Nej fy vad orättvist!

Tankar om andra

Jag kunde jobba igår iallafall. Det var skönt. Jobbar halvtid fram till torsdag nästa vecka, vilket är jättebra. Jag kände förra veckan, när allt verkligen bara var BOTTEN, att det kommer att vända. Det blir bättre, det måste bli bättre.

På fredagen vaknade jag med halsont och nös så gardinerna fladdrade, det blev till att stanna hemma. Kanske var det kroppen som sa ifrån, kanske var det en tillfällighet, men det låg väldigt bra i tiden att jag blev sjuk precis då på nåt vis. Det tvingade mig att stanna upp, ligga på soffan, fundera igenom varför sorgen var så oerhört tung just då och framför allt så fick jag tiden att bara vara jag. Ingen press, inget som jag måste göra och ingen som krävde nåt av mig.

Blev hemma fram till onsdag denna vecka och jobbade alltså torsdag och fredag. Funkade väldigt bra! Jobbigt att ta sig iväg på torsdag morgon, men förvånansvärt lugnt när jag kom till jobbet. Ingen ångest eller så när jag väl var på plats. SKÖNT!

Så nu känns det verkligen som om det har vänt lite, det är en lättnad. Sorgen finns ju där så klart, men den tar inte lika mycket plats riktigt vilket känns som att det är åt rätt håll.

Jag har tänkt väldigt mycket på en sak under tiden jag varit hemma och legat sjuk. Jag är ju väldigt öppen här i bloggen om hur jag mår och vad jag tycker om andra och deras magar/vagnar/bebisar. Skriver ganska egoistiskt kanske, jag vet inte. Men jag tänkte på en sak... vem är jag att sitta och vara ego, avundsjuk eller hård mot andra? Vem är jag att fräsa "Skitvagn!" på stan när en av de vagnar vi tittat på och ratat glider förbi oss? Vem är jag att fläka ur mig att ALLA ANDRA är så lyckliga?

Jag hoppas att ni som läser förstår att min mening är inte att såra!

Men vad vet jag om mina läsare? Vilka sorger dom bär på? Vad vet jag om den där FB-vännen som fick sin lilla nyss? Kanske har dom kämpat länge för att få sin lilla, kanske har dom ett eller flera missfall i bagaget, kanske är den lilla resultat av någon behandling då dom inte lyckades på egen hand? Kanske bär många på sorger som man inte ser. Kanske är det så att det finns de som inte kan få barn, som bär på den sorgen... Mest troligt är det så. Och vem är jag att fläka ut min sorg? Jag har ju iallafall blivit gravid, vi kan få barn. Iallafall kunde vi det.

Det är väl inte helt svenskt att göra som jag gör. Man ska kanske helst inte prata så mycket om missfall, sorg och allt som kommer i bakvattnet av att bära ett litet frö, sen en liten människa... för att sen förlora det. Det finns en viss skam i att må dåligt och ha ångest. Att öppet tala om att livet just nu suger. Att säga att man inte orkar göra nåt annat än att stirra på tv eller kolla på Facebook.

Och det finns alldeles säkert dom som läser här inne och tänker: Ryck upp dig för fan! Skärp till dig!

Vet ni vad? Det säger jag till mig själv varje dag. Att jag måste skärpa til mig och inte vara rädd för att åka till jobbet, inte vara rädd för att planera en rolig dag eller iallafall planera NÅGOT. Jag jobbar med det V A R J E dag. Jag har bara pratat med en enda kompis på fem veckor i telefon. Jag har ett antal som jag innan missfallet pratade med i princip varje dag. Iallafall varje vecka. Sen alla dom som jag pratade med varannan, var tredje vecka... Men ingen ringer jag.

Jo en, det är Cathrine. Vi gråter ikapp och gnäller på alla lyckliga jävlar som inte fattar nånting. Just nu är det det vi pratar om. Och givetvis är det så att vi inte menar illa eller ens det minsta egentligen tycker precis så. Men vi behöver uttrycka oss på nåt sätt och det känns just nu bra.

Så jag kämpar varje dag med att försöka komma över tröskeln till att ta tag i mina kontakter, mina vänner... för jag saknar er allihop. Det är bara det att jag tycker det är svårt att veta vad jag sa säga. Hur berör man det utan att det blir skitjobbigt? Hur pratar man med någon igen efter det som hände utan att allt är förändrat? För det är ju inte som förr...

Kuratorn sa: "Bara gör det, strunta i att tänka. Bara ring."

Där är jag inte än. Men jag jobbar på det. Och jag tror att det har vänt uppåt, jag tar mig numera uppåt istället för halkar neråt.

Och alla ni som bär på sorg som ni stängt in... försök släpp ut den, även om det är lite i taget. Men gör det, jag tror att ni kommer känna er mer hela efteråt. KRAM!

*Tillägg*
Glömde ju bort en sak som jag tänkte berätta. Jag pratade med min farmor i veckan och hon beklagade ju så klart det som hänt. Hon berättade även att hon varit med om det själv, lite senare i graviditeten. Dte var första gången hon berättade det för mig, jag visste inte om det. Men så sa hon: "Jaja... det finns ju dom som har det värre, jag ska inte gnälla, jag fick ju tre barn."

Då tände jag till, jag blev inte arg men sa till henne: "Man har all rätt att sörja oavsett. Oavsett om nån annan har det värre så har alla rätt att sörja. Alla har rätt att inte bli förminskade för att nån annan borde ha det värre." Det var vi överens om och jag sa att sorgen är aldrig värre än när den är som värst och vad man än varit med om så är det ok att ha sorg. Alla sörjer på sitt vis och måste så få göra.

Lilla farmor är gammal och sjuk, men trots det har hon mycket att säga när man ringer. Men detta fick jag sagt och hon tyckte att jag var klok.

Imorgon vill jag jobba!

Usch vad less jag är på att vara sjuk! Idag har jag ingen feber iallafall och jag tror kanske hostan börjar bli lite lättare. Öronen gör inte ont längre men jag hör knappt vad jag tänker. Det är TRÅKIGT att bara vara hemma och inte orka göra nåt. Har försökt lyssna bok, men eftersom jag inte orkat göra nåt under tiden (som diska eller städa tex) så somnar jag ju bara av boken. Idag har jag orkat plocka lite i köket och tvättat iallafall. Men i övrigt är det mest soffan som gäller.

Men om jag får sova något så när bra och slipper hosta ihjäl mig så ska jag jobba. Måste ju, annars blir jag knäpp tror jag.

Och när jag blir frisk så måste jag ut och gå. Har inte varit ute på länge och gått som jag brukar. Och lyssna mer på ljudböcker. Det måste jag. Hitta tillbaka till allt det där som jag brukar göra för att jag gillar det och mår bra av det.

Och sen min mat-terapi. Vill laga god mat, fixa matlådor och greja... det har inte blivit så mycket sånt sen sjukhuset. Har inte orkat och inte haft nån lust. Men jag måste nog börja med det snart. För när det inte är gott att köpa sushi längre och den bästa salladen i stan inte heller smakar så bra... då är det nog dags att fundera på att laga mat hemma igen. 

Sjuk :(

Ja jag är sjuk, var alldeles nysig och hade ont i halsen i fredags så jag var hemma efter att vi varit på sjukhuset. Jag hoppades att det inte skulle bli så farligt, men på lördagen vaknade jag jättetidigt av att halsen sved och gjorde ont riktigt ordentligt. Gick upp och värmde oboy (eftersom jag inte tycker om the), det brukar linda med varmt att dricka. Men det vart bara lite bättre så sen hade jag ju lyckats väcka Erik och så var vi båda vakna.

Sen dess har det mest blivit sofflocket för min del. Erik har grejat lite, lagat lite mat till mig och så. Och i morse kände jag att öronen sprängde oxå. Roligt!

Det sitter slem i hela luftsystemet och jag hostar. Det verkar sitta fast ordentligt så Erik åkte och köpte slemlösande till mig. Vet inte om det hjälper än, men kanske så släpper det snart. Blir dte inte bättre till imorgon så får jag kanske ringa till vårdcentralen.

I övrigt inte så mycket nytt. Det otroligt tunga i veckan ligger lite kvar här hemma som en våt matta, men vi pratar om det och låter det luftas. Både jag och Erik tycker det känns bra att släppa ut så mycket vi kan. Sen är det inte alltid så att man kan sätta ord på allting på en gång utan behöver lite tid att fundera på egen hand. Hur som helst så tror jag kroppen kommer igång igen som den ska. Det är väldigt skönt i allt det här.

Återbesök på sjukhuset och avundsjuka

Idag vaknade jag med ont i halsen och slem i hela systemet. Blä! Har hostat hela dagen och det svider ordentligt i halsen. Hoppas det inte drar igång för hårt bara, vill inte!

På morgonen hade vi en bokad tid till läkaren för återbesök. Det var ingen undersökning planerad utan ett möte för att prata igenom det som varit, nuet och framtiden. Läkaren var en av de vi träffade på sjukhuset och vi tycker båda att han känns väldigt bra. Redan då på sjukhuset kände vi att han var en person vi litade på.

Vi fick beskriva hur vi mår, jag både fysiskt och psyiskt. Så pratade vi lite om det som hände. Vi fick svar på obduktionen av lilla fluppen. Allt normalt och inga som helst fel på den. Det var skönt tycker jag! Även om vi förlorade den lilla så känns det bra att den var frisk.

Om vi lyckas igen och jag blir gravid så kommer vården "stå på tå" som läkaren sa. Det planeras att göra en tidig odling för att se om den bakterien som jag hade är nåt som jag bär på och riskerar samma igen. Om odlingen visar nåt behandlas det så klart och sen blir det ordentlig uppföljning. Vi får ju som vanligt möjlighet att göra KUB och så där. Sen i vecka 15-16 görs en undersökning igen för att se om allt ser bra ut och vid misstanke om minsta lilla så görs en ny odling. Om det bedöms vara nödvändigt så hamnar vi under specialistmödravården efter vecka 25.

Som läkaren sa så kommer dom finnas till hands för oss oavsett vad som händer och ska försöka hjälpa oss att känna trygghet i en ev ny graviditet. Det känns väldigt bra.

Sen har jag tänkt mycket på en sak som kuratorn frågade när jag beskrev hur det känns att " alla andras" liv verkar bara tuffa på som om inget har hänt. För det känns så, alla andra utom jag lever sina liv som om inget har hänt. Fattar inte ALLA att allt är skit lixom? Men då frågade kuratorn: "Känner du avundsjuka?" Jag blev tyst. Vad svarar man på det?

Avundsjuka är ju inte ett känsla som man är stolt över att uttrycka eller känna. Och innan jag svarade så kände jag efter ordenligt. Jo, visst fan är jag avundsjuk. Det är klart att det känns fruktansvärt orättvist att "alla andra" är så jävla lyckliga med sina bebismagar, nyfödda och små familjer.  Klart jag blir förbannad på magbilder och "gnäll" över att det är tungt att vara gravid. Jag snäser när jag läser om krämpor eller "oj, stackars mig som inte har fått min bebis än trots att den är beräknad igår!" Så klart jag blir frustrerad när jag läser i forum om tjejer som nojjar ihjäl sig för att tuttarna inte ömmar som dom gjorde igår.

JA jag är förbannat avundsjuk och stör mig på det! Så, då var det sagt. Och kuratorn sa då: "Bra, att vara avundsjuk när du själv förlorat din graviditet och din dröm, det är bra! Att erkänna det för sig själv är definitivt sunt. För det är klart att du vill ha det dom har."

Sen är det givetvis så att alla de tjejer som jag känner som är gravida eller har bebisar är så värda det. Självklart missunnar jag dem inte den lyckan. Ni är alla värda det! Men jag är avundsjuk på det ni har, jag vill oxå ha det ni har. Jag vill inte stå utan min graviditet och jag vill inte passera 31:a augusti då vår bebis var beräknad och inse att nu skulle den ha kommit... nu skulle vi blivit föräldrar. Det är självklart så att det ni har bränner i mitt hjärta. Men i allt det så är jag ju självklart glad för vänner och bekanta som får uppleva den lyckan.

Känslorna hör inte ihop och det jag känner är inte något som riktar sig mot nåt annat än den sorg jag bär. Det är ok att erkänna att jag är avundsjuk, det är just nu ok att vara där jag är. Det är inte helt lätt att tänka så, att det är ok. För det är ganska mycket tabu att inte vara glad för andras skull, att känna sig bitter och avundsjuk. Men, där jag är är det ok just nu. För det är känslor som jag inte skulle känt om jag satt med magen i vädret och väntade på min lilla. Jag känner som jag gör för att jag är trasig. När jag är lite mer hel kommer jag kunna släppa det och vara glad för andras lycka.

Nu hoppas jag att jag inte gör nån förbannad eller ledsen, för det är inte min mening! Inget av det här har nåt med nån annan än mig att göra. Och att allas vardag bara tuffar på som om inget har hänt... det är ju fullkomligt normalt. Allt är som vanligt fast inget är som vanligt. Allt är som vanligt men jag är inte som vanligt. Min vardag är sig rätt lik, men helt totalt förändrad.

Så om jag inte gillar era bilder på FB eller inte kommenterar... det beror inte på att jag inte vill det eller så. Det beror på att jag scrollar förbi det snabbt för att slippa se/läsa. Det bränner till i själen och jag har svårt att hantera det. Jag hoppas att ni förstår och inte tar illa upp.

Men jag lovar att jag ska bry mig om er när jag är klar med att bry mig om mig själv ett tag. KRAM!

Andra besöket hos kuratorn

När jag bokade tiden i måndags så var det främst för att prata om hur orken tar slut och jag får noll energi under eftermiddagarna. Nu när jag fick sån där otrolig ångest igår så kändes det som om det var det jag ville prata om.

Väl på plats i stolen hos kuratorn så hann jag inte ens säga hej nästan så grät jag... länge. Och hon lät mig. Så småningom så lyckades jag få fram nånting och hon frågade om det var jobbit att komma dit idag. Och det var det ju. Det kändes jättetungt att parkera vid sjukhuset och gå in. Det är samma huskropp som där jag låg inlagd, samma hiss... fick koncentera mig på att andas och bara ta mig upp till kuratoravdelningen.

Satte mig i väntrummet, jag var rätt tidig. När hon kom för att hämta mig så kände jag mig rätt ok, som om det skulle vara rätt lugnt att gå in och prata. Men så sängde hon dörren och det bara kom. Gråten, ångesten och sorgen.

Vi pratade om massor med saker men en sak som hon berättade gjorde mig lite lättad ändå. Det var att många som går igenom en kris, oavsett vad det handlar om, tycker att dom har ganska bra kontroll precis efter att krisen inträffat. Man känner att det finns hopp och en framtid. Man blickar framåt.

Sen får man lite distans till allt, man ser saker från lite håll... DÅ kommer sorgen. Inte förrän då kommer det på riktigt. För när man är mitt uppe i det så är man så pass avtrubbad av känslorna och kan inte sortera dem in i sina fack. Man försöker bara ta sig igenom varje dag och sen varje vecka. Men när man sen står där och inser att livet går vidare och stannar inte upp, då kommer ofta sorgen starkt och nästan chockartat för många.

Det var nog det som hände på sätt och vis igår. Och att jag använde sorgen efter hundarna till att öppna upp för den sorg jag känner nu är en ganska vanlig reaktion. Det som gör så förbannat ont orkar man inte riktigt ta i, men det som man redan bearbetat och rett ut är mer hanterbart. Likaså ilskan jag känner med jämna melanrum, det är ett sätt fär kroppen att försöka bearbeta, men det gör för ont att plocka fram sorgen så man omvandlar det till ilska. Ilskan är lättare att leva ut och få grepp om.

Jag får ofta höra att jag är så stark i allt det här. Jag känner mig allt annat än stark och det berättade jag för henne. Hon sa att det ni andra menar med stark är inte samma sak som den värderingen som jag lägger i ordet. Att vara stark i ett sorgearbete ÄR att sätta ord på känslorna, prata om dem och söka hjälp om man inte reder ut det. Det betyder inte att jag ska resa mig upp och spela hjälte eller så... och det vet jag ju. Just att höra att jag är stark känns så främmande för mig, men det är just för jag lägger en annan värdering i att vara stark.

Hon menade att resa sig och bara köra på, stänga inne allt och inte ta tag i det (vilket jag nånstans känner är det som förväntas av mig, för jag är alltid så "stark") är inte att vara stark i sin sorg utan det är mer att förneka och tränga undan sorgen. Gör man så, så stänger man inne det som gör ont... men nån gång måste det ut och när det då kommer är det oftast värre och ännu svårare att hantera.

Och nu är det så att rationellt sett så VET jag att alla som säger att jag är stark menar väl och absolut inte förväntar sig att jag bara ska resa mig. Jag vet det. Men när jag har mina mörka dagar så är det en sanning som jag sorterar bort utan att tänka på att jag gör det. Jag vet så väl att det ni menar när i säger/skriver att jag är stark är just att jag ventilerar och tar tag i sorgen. Försöker komma ur den eller framför allt hantera den.

Imorgon är det fyra veckor sen och det är egentligen ingen tid alls. För fyra veckor sen idag var jag fortfarande gravid och vår lilla flupp levde inuti mig. Men imorgon vid samma tid så var det över. Då var jag inte gravid längre. Så visst sjutton har jag rätt att vara där jag är idag. Jag tänker tyvärr ibland att jag borde orka med allt, jag borde göra si och jag borde göra så. Men just nu spelar allt annat egentligen ganska liten roll. Det jag borde göra just nu det är att ta hand om mig själv och låta sorgen ha sin gång.

För en dag så kommer det kännas bättre, en dag orkar jag planera framåt och en dag så ler jag även på insidan. Men att den dagen inte är idag, det är ok. Små steg i rätt riktning. Jag kommer troligen halka tillbaka några steg ibland, men så småning om kommer jag inse att jag kommit framåt trots allt.

Just nu är det svårt att somna, svårt att vakna, svårt att klä på sig, svårt att ta sig till jobbet, svårt att jobba och hålla fokus, svårt att handla, svårt att laga mat, svårt att diska, svårt att tvätta, svårt att göra allt som jag tidigare planerade och gjorde av mig själv varje dag. Men jag försöker och det är det som är dte viktiga. Vissa saker fungerar dåligt, andra bättre. Det är ok. Och det är nog där jag måste inse att jag måste ge mig själv det. Att det är ok. För får det inte vara ok så kommer jag aldrig framåt.

Jag känner att jag mår bra när jag är med Erik, han ger mig trygghet och lugn. Men när jag går till jobbet och lämnar honom så kryper tankarna på mig som iglar. Mörka tankar. Och då kommer ängesten. Men kuratorn sa idag att det bästa jag kan göra är att våga ta mig an det, våga låta det blåsa över. Det enda sättet att komma vidare är att ta sig igenom det.

Så jag antar att jobbet precis har börjat egentligen. För jag har nog precis nått min botten. Det som trots allt ger en del tröst är att det nu egentligen bara kan bli bättre.

Djupa dalar och ångest

Nej fy bubblan! Idag känns livet riktigt tungt och jobbigt. Sov nog ganska gott i natt tror jag, men morgonen kändes helt omöjlig att ta sig igenom. Det kändes tungt att andas och svårt att göra alla de där sakerna som jag måste innan jag gick.

Bilen skulle på service så jag körde dit den. Min buss till jobbet går precis vid verkstan så det var ju enkelt att ta det på vägen. Men varenda steg kändes nästan oövervinnerligt. På väg från verkstan till bussen gick jag förbi djursjukhuset och då brast det för mig helt. Vet inte vad som gjorde det så jobbigt, men jag kom att tänka på resan till Gotland som inte blev av pga att vi hamnade på sjukhuset. Det kändes som jag svikit hundarna då det var bestämt att jag skulle ta med urnorna dit och ge dem en sista vila där.

Och jag VET att det inte är rationellt att tänka så men jag tror att det är ett sätt för mig att släppa ut sorgen. Det är lite för tungt att helt och hållet bara tänka på allt det som finns där inne. Jag har svårt att säga: Nu är jag ledsen för just det här!

Att det kom när jag gick utanför djursjukhuset är säkert bara ett sätt för sorgen att leta vägar ut men jag var så oförberedd så jag hann inte med själv. Bussen kom och jag messade med mamma under vägen till jobbet. Åka hem eller försöka på jobbet? Jag vill ju så gärna att det ska fungera att jobba, jag vill inte att det ska bli så att jag kommer in i en ond cirkel och inte reder ut det.

Jag tog mig till Taberg och började gå mot jobbet. Men jag fick stanna om och om igen för det kändes som om jag inte kunde andas, tryck över bröstet och ångest. Supertungt verkligen. Det är som om att när jag släpper liiite på kontrollen så väller det som tunga vågor över mig som jag knappt kan hantera. Fick stå länge och bara gråta, andas och försöka samla mig.

Rätt som det är kommer en kollega gåendes och har sett mig stå där. Han frågar hur jag mår och kramar om mig. Det är svårt att prata men jag förklarar att jag har ångest. Han säger att han förstår hur det känns och att han haft det i perioder i sitt liv med. Han vet ju vad som hänt och säger att jag är stark som orkar ta mig till jobbet i alla fall. Just där och då känner jag mig allt annat än stark. Men att han tar sig tiden att prata och bry sig om kändes väldigt skönt. Efter en stund går vi mot jobbet och det känns lite bättre. Tack snälla för att du tog dig tiden, jag uppskattar det verkligen!

Det finns så mycket fina människor runt mig, en vän från hunderiet skickade ett gulligt kort här om dagen med texten att hon tänkte på oss. Omtanken jag får från olika håll är jättefin och jag tackar för dem, det känns som en ynnest att ha er alla ska ni veta.

Väl här på jobbet finns det inte så mycket energi alls. Jag kämpar mest med att bara hålla ihop. Får se om det går eller inte. Jag hoppas det släpper, men trycket över bröstet är tungt och jag vet inte alls om jag klarar ut det.

Skön helg

Jag skrev ett långt inlägg här igår från mobilen när jag satt på tåget hem. Försökte publicera det flera gånger men det fungerade inte. Så kollade jag lite i App-store och insåg att den appen jag hade för bloggen hade nog fått en efterträdare. Så mitt inlägg gick att hitta i den gamla appen med text och allt. Men texten gick inte att kopiera... så nu får jag skriva om.

Vi har haft en fin helg, vi behövde nog komma iväg lite grann. På fredagen hade jag en tid bokad på gyn. Det gick bra. Inget knas och allt såg helt normalt ut. Jag hade en känsla av att nåt inte stod rätt till men det var ingen fara alls. Väldigt skönt.

Vid 17 åkte vi upp mot Sthlm, första klass hade Erik bokat. Det blev räkmacka att äta och så pratade/surfade vi hela vägen upp. Hotellet låg inte jättecentralt så vi hittade en buss att åka dit ut. Perfekt! På hotellet blev det mest att boa in sig lite, vi tog även en sväng upp i deras Skybar och drack en cider.

Jag somnade ganska ovaggad och sov nog rätt gott. På lördagen var vi glada för att vi skulle få hotellfrukost, men det var faktiskt ingen vidare bra sådan på hotellet. Det var urplockat och ganska grisigt. Det mesta fanns, men det var inget som helst "lite extra". Ingen frukt eller nåt extra att ha i yoghurten. Så nej, frukosten var trist. Synd, det var ändå ett Scandichotell och dom brukar ju ha bra frukost.

Sen bar det av in till stan och vidare till Naturhistoriska för att gå på Cosmonova. Vi mötte upp Eriks bror, Peter, där. Det blev filmen "En resa bland korallreven", fin film. Kanske lite väl så där skapad för barn men det var ju många barn där så det var väl bra.

Vi hade innan vi åkte pratat om att det skulle vara roligt att äta på Flippin' Burgers men tvekat inför att det står att det är sån väntetid. Susanne, en kompis som flyttat upp från Jönköping med sin man, hade kollat när det var minst kö till att få bord och nu passade det bra in i planeringen så vi körde på det. Susanne och Rikard mötte oss där och även  Peters fru Maria kom dit, trevligt! Det stod att det var ca en timmes väntetid, men jag tror vi väntade ca 45-50 minuter. Ingen av oss tyckte väl att det var så farligt att vänta heller, det fanns sittplatser för de som väntade dessutom.

Och burgarna då? Ja det fanns nåra olika, sen kunde man välja till pommes. Alla utom jag tog en klassisk dubbelburgare med os och nåt mer. Jag tog en med sallad, tomat och dressing på. Jag tyckte det var gott, de andra sa att deras var god med. Men så himla hippt och fräsigt som det låter när man läser om det.... njae... det vet jag inte. En god burgare till ett ok pris. Men att vänta flera timmar för att komma in och få ett bord, det skulle jag inte göra. Nu fick vi maten ganska snabbt när vi satt oss, men det överväger ju inte om man har fått vänta 2-3 timmar för att få ett bord.

Så mitt tips är att om man gärna vill prova så gå dit mellan 14-17 och ha inte bråttom. Man kan vänta nån timme om man inte har en tid att passa kanske, men det är inte värt att vänta 2-3 timmar för hamburgare som är goda men inget mer. Inte alls dåligt på nåt vis, men inget speciellt så där tycker jag inte. Kul att ha varit där men kommer nog inte gå dit igen.

När vi var nöjda så knallade vi vidare till Monks, en ölbar som tydligen ska ha över 2500 sorters öl. Eftersom jag inte dricker öl så frågade Erik om det fanns nåt annat än öl och vin... då fick han tipset om ett körsbärsöl som jag kunde testa. Och faktiskt, det var gott! Så jag lyckades få i mig tre stycken och sen var jag mätt :)

Min syster Lotta kom dit efter en stund och det var trevligt! Skönt att få krama om henne lite. När vi var nöjda på Monks tog vi oss vidare till Götgatan och hittade ett bord på Mest. Klockan var inte så mycket så det var fortfarande ganska lugnt ute på stan. Efter en stund dök en kompis till rikard och Susanne upp. Både jag och Erik tappade lite orken där på Mest så det blev inga mer öl utan vi gick hemåt efter en stund. Lotta åkte också hem och väl tillbaka på hotellet slocknade Erik helt. Han var så himla trött stackarn! Han var inte alls full utan bara väldigt trött.

Jag fastnade i en film först och sen en massa grubblerier. Det är lätt att man dra på och gör en massa saker för att det känns roligt och sen tar orken bara helt slut. Och nu var det lite så där på natten. Men jag fastnade i tankar och funderingar där på natten så det blev inte mycket sömn trots att jag var jättetrött jag med.

Vi hade tänkt att äta brunch på söndagen, men skippade det och åt den tråkiga frukosten på hotellet istället. Det var inte lika illa när man inte förväntade sig så mycket heller. Efter en stunds slappande innan vi checkade ut så åkte vi till Abba-museet, det tyckte jag var ett bra museum. Intressant och roligt att se alla kostymer och läsa om deras resa. Det kan jag varmt rekommendera däremot, till skillnad då från Flippin Burgers ;)

En trip till Medborgarplatsen och English store blev nästa anhalt. Jag ville köpa Jelly beans vilket jag gillar MYCKET. Nåra av sorterna är så grymt goda och det finns ju inte att köpa överallt. Lunch och så vidare tillbaka till Sergels torg för att skumma i lite affärer. Där mötte vi upp Rikard och Susanne igen och fikade lite. Peter kom även han en sväng och sen bar det av hemåt med tåget. Det var direkttåg denna gång, vilket var kanonskönt. Erik satt med sin dator mest hela vägen och jag med min telefon.

Jag hade köpt med mig mat från Coop på centralen, vilken var väldigt god! Det var bulgursallad, rödbetssallad, köttförsbiffar med god kryddning och så falafel. Så tog jag nån stark sås/kladd till. Det var nog kanske libanesinspirerat eller så... tokmumsigt. Varm rekommendation! Det fanns olika saker att välja mellan och allt såg jättegott ut. Så efter maten och mina Jelly Beans så var jag väldigt nöjd.

Vi var hemma igen vid niosnåret och då var energin slut. Det blev lite tv och sen nattis.

I efterhand så kan man väl säga att jag borde tänkt på att inte hålla igång så himla länge i lördags, man tror att man orkar mer än man gör. Och kanske att vi borde tänkt på att komma hem lite tidigare för att hinna ladda om lite inför veckan. Men nu blev det som det blev och överlag var det en jättebra helg! Jag kan bara känna att jag tror att jag hade behövt komma hem lite tidigare igår för att hinna varva ner och somna i god tid. Det finns inte direkt obegränsat med energi just nu så när sömnen blir dålig så blir även resten mer lidande.

Har i alla fall fått en tid till kuratorn på onsdag. Det känns bra, tror jag behöver hitta verktyg för att orka med att komma vidare. Det måste få ta sin tid att bearbeta men just nu så känns det som om jag tappar totalt orken på eftermiddagarna på jobbet så jag vill prata lite om hur jag kan hantera det bättre. När det blir så där så finns det lixom noll energi kvar på kvällen att göra nånting alls. Laga mat blir som den där grejen som får min bägare att rinna över. Eller om jag "måste" göra nåt annat... nej det fungerar så himla dåligt. Så det blir nog bra att prata lite med kuratorn igen och se om hon har några tips.

Katastrofnatt

Natten till igår var det katastrof med sömnen. Jag började grubbla och när man väl börjar så är det ju hopplöst att somna. Tror att jag kollade på klockan sista gången strax innan halv tre. Vid kvart över tre vaknade Erik och gick upp på toa. Efter det somnade han inte om utan gick upp sen vid fyra. Då somnade jag nog om lite hjälpligt tror jag och vaknade sen igen vid sju.

När jag gick upp hittade jag Erik sovandes på soffan och fick med honom in i sängen, tänkte att vi måste sova mer. Han hade fått så ont i huvudet av att sitta vid datorn så han la sig på soffan. Vi slumrade lite till men sen gick vi upp.

Vi hade satt upp lite gardiner på onsdagskvällen, men inte köpt tillräckligt med grejer till alla fönster så vi drog iväg till Ikea för att köpa mer. Hem igen och så började vi fixa. Det tog tid alltså! Det är inte bara såna där krokar som ska upp och att man lägger en stång i... nej då. Vi skulle ju ha fina skenor och grejer. FINT! Men vilket meck. Nu är iallafall 2 av tre på plats och det ser väldigt bra ut. Är mycket nöjd!

Jag tog tag i att plantera om lite blommor efter gardinuppsättningen. Det var två som helt vuxit ur sina krukor så dom fick sig varsin lite större och sen en sväng i duschen. Vet inte om det är rätt, men alltid när jag planterar om så kör jag dem en sväng i duschen. Dom blir så fina och glada då.

När vi plockar reda på alla verktyg och fixat undan allt skräp efter gardinmeckandet så fick Erik ett ryck och började plocka ordning i klädkammaren. Det var en del saker som skulle ner i källaren och en del grejer skulle slängas. Vi hjälptes åt att bära ner och nu är det kanonfint inne i klädkammaren. Så pass att källsorteringen får plats där! Lycka i stor skala då jag irriterat mig på påsarna som stått i köket och varit fula. Nu är det verkligen ett fint hem vi har. Gillar ordning och reda och gillar att det är lättstädat och fint.

På kvällen kom Jocke och vi kollade på en del av den faktikst väldigt tråkiga Humorgalan. Det brukar vara bra tycker jag! Men inte i år. Tyckte det mesta var riktigt dåligt faktiskt.

Vi somnade iallafall ovaggade på kvällen igår, det var skönt. Har sovit ok. Drömmer mycket konstigt och kan vakna av att jag andas häftigt och känner stor oro. Erik skulle jobba idag, så klockan ringde sju. Sen dess har jag varit igång och städat köket, lyssnat ljudbok, gjort en egen variant av "Sheperds pie", städat upp efter mig igen och sen packat väskan inför vår lilla trip till Sthlm i helgen. Vi ska åka dit en kort sväng mest för att komma bort lite. Har inga planer alls mer än att äta god hotellfrukost och ha det bra.

I eftermiddag innan vi åker så ska jag på undersökning på sjukhuset. Har känt att det kanske inte står rätt till efter infektionen och ringde dem ang det. Dom ville att jag skulle komma in så jag fick en tid idag. Oavsett om det bara är hjärnspöken eller om det verklgen är nåt så vill jag att det kollas upp.  Jag har tid 2 timmar innan tåget går... så jag hoppas att det slipper bli stress. Men det var enda tiden dom hade, så jag ville iallafall ha den.

För övrigt så tror jag att blödningen efter missfallet har gett med sig nu, det är skönt. Det blir som ett första delmål i en lång rad av mål. Det är fysiskt skönt att slippa det så klart, men det är oxå psykiskt väldgt skönt då det känns som ett tecken på att jag läker. Och att det tar tid att läka är ialla fall ingen överdrift. Usch vilken tuff vecka det har varit. Men nu börjar det lätta lite och att hålla sig lite sysselsatt med saker som gör mig glad känns bra.

Nu ska jag se till att min sambo äter lite lunch så han kan åka iväg till jobbet sen. Han kom hem en stund för att sen åka igen efter lunch.

Maj, det är helt galet. Redan maj.