Goa Nelson

Det är lika bra att jag berättar om det med egna ord så slipper djungeltrumman sprida felaktiga rykten om hela grejen.

Nelson kom tillbaka från familjen han var hos, dom lämnade honom på måndagen efter midsommar. Och anledningen till det var att han markerat mot husse. Han hade vaktat sin matte mot en passerande person och husse skulle ta tag i honom och lugna honom. Han var låst på den passerande mannen och fattade inte vad han gjorde. Både husse och matte sa som det var att dom förstod att det var helt fel tillfälle att ta tag i honom men vågade inte ha honom kvar iallafall.

Det vaktbeteende som han har tagit på sig efter att gammelmatte fått barn, satt kvar även hos nya familjen. Dom berättade att allt annat var underbart bra och dom var verkligen ledsna att det inte fungerade. Det finns ingen bortförklaring kring vad som hände, men det finns en förklaring.

Så klart tog jag tillbaka honom och nu har han varit här hemma en dryg vecka. Och här vaktar han inte över huvudtaget. Han fungerar hur bra som helst. Så det är när familjen blir större och han känner att han måste hålla koll på alla, då blir hans vakt framträdande. Men här fungerar han klockrent. Han är ju så väluppfostrad och duktig på alla sätt och vis. Jag och han är väldigt kompatibla! Han har haft lite lattjolajbanslåda här hemma och farit runt och spelat pajas, goa hund. Han är i mångt och mycket exakt vad jag vill ha i en hund. SÅ lik Ghibli på många sätt. Och en underbar hund. Men med lite speciella behov, han ska inte bo i en stor familj.

När han kom hem så ringde jag Emma, hans matte. Nelson har ju bara varit hos mig i ett form av jourhem, och jag har inte ägt honom. Så givetvis har hans matte fått vara med och bestämt om varje steg som vi tagit med honom. När jag berättade om att han kommit tillbaka så resonerade vi fram och tillbaka om hur vi skulle göra och Emma ville inte att han skulle "vandra" så det alternativ som återstod, var att somna in.

Det är svårt att omplacera en gammal hund med lite speciella behov. Och det är svårt att få folk att förstå att hunden inte är dum i huvudet och att man måste ta den på rätt sätt.

När Nelson kom till mig från första början så kontaktade en uppfödare i USA mig och frågade om Nelson. Jag berättade exakt som det var och alla saker han "gjort". Hon undrade då vad problemet var... jag förklarade igen om hans vaktbeteende och hon stod ändå frågande... VAD exakt var problemet? Hon menade på att pinschern är en vakthund och att detta beteende kan finnas i olika intensitet. Hon fick veta allt kring hans uppväxt och att han börjat vakta när det kommit barn in i bilden.

Hon ville ha honom, det var inga konstigheter för henne. Men jag kände väl att jag ville försöka här i Sverige. Han är kemiskt kastrerad så det var ju en grej som inte heller var en fördel för amerikanskan. Men kemisk kastrering går ju ur och hon hoppades på att han skulle bli fertil igen. Innan han placerades ut hos den här familjen så ögonlyste jag honom och han hade små prickar, främre y-söms katarakt. Veterinären sa att de var så små prickar att man lätt kunde ha missat dem. Inget hinder för avel och så ytte-pytte små, så det är inget att bry sig i.

Men jag valde att placera ut honom här först, för det kändes på nåt sätt lättare för mig. För honom? Han bryr sig nog inte i vilket :) Han är så cool och trygg så han finner sig i det mesta! Om det fungerat här i Sverige så hade det varit det ultimata för mig.

Nu när han kom tillbaka och vi hade avlivningen som det alternativet som kändes mest ok för Emma, så berättade jag om uppfödaren i USA. Vi hade visserligen pratat lite om det även innan men nu vart det mer konkret. Och Emma blev jätteglad. Hon funderade lite på det och sen sa hon att om tjejen i USA ville ha honom så fick hon ta honom.

Sagt och gjort. Det har krävts en del planering för att få det att gå att genomföra, men just nu sitter han på ett flyg till Frankfurt där han ska spendera natten. Han får komma ut och kissa, äta och dricka. Sen tidigt i morgon bitti så flyger han vidare till USA där uppfödaren hämtar honom.

Han har gjort en grundlig veterinärkontroll inför resan och allt såg väldigt bra ut. Han har fått en lugn vecka innan med mysiga promenader och gos i soffan. Han har fått det allra bästa omhändertagandet på Lufthansa och jag är väldigt trygg med hela hans flygresa. Det finns inget att anmärka på och det gick jättebra.

I USA väntar nu Kimberle på Oakwood kennels att han ska komma. Han kommer bo kvar där hela livet och Kimberle tar väldigt god hand om sina hundar. Jag litar till fullo på henne och är glad att detta alternativ fanns för Nelson.

Det är för många hundar som får flytta till himlen för att vi människor inte låter dem vara hundar. Att Nelson inte skulle bo i en barnfamilj är helt klart, men det är inte en hund som man har svårt att leva med. Han har ett hjärta av guld och att få bo med Kimberle och hans tjejmaffia kommer göra honom till en väldigt lycklig hund! 

Och anledningen till att jag vill berätta om hur detta gått till är för att det finns så många som älskar att prata skit och förvränga sanningar så det blir en snaskig historia. Om nu någon ändå har frågor eller funderar över något, så hör av er direkt till mig. Emma och jag är helt överens om att detta var en väldigt bra lösning.

Och om någon undrar. Nej jag har inte fått betalt för Nelson. Han har inte varit en vinstaffär för mig på något sätt. Det har snarare kostat mig en hel del för att detta ska gå att genomföra. Jag är glad över att jag fick en tid med honom och han kommer alltid vara ett fint minne i min minnesbank.