Fortsatta funderingar

Nu när jag läser mitt förra inlägg så inser jag att det inte är helt komplett... Jag pratade massor med mina närmaste om vad jag skulle göra, hur jag skulle tänka. Dte var oerhört svåra veckor och det var väldigt tungt att gå till skolan under den perioden.

Jag missade en de i skolan och jag kommer få läsa igen det sen.

Alla ni som stöttade och hjälpte mig igenom allt: Tack!

Känns ibland fånigt att sörja en hund... ni som har hund förstår att jag sörjde, men ibland känns det som om ni andra inte förstår. Jag kände mig fånig och blödig när jag var tvungen att ringa till skolan och säga att jag skulle till vetten. Men det är ju hos mig det ligger, inte hos er. Jag förstår ju att det kan vara lite oförståeligt...

Jag reagerade nämligen väldigt starkt på en av klasskompisarna som sa: "Jag förstår hur du känner, min katt dog i höstas". Jag tyckte det var ett hån... för en katt lixom... hur kan det vara samma sak som min Ghibli? Men så klart är det ju så för de flesta djurägare.

Man är inte alltid så rationell... och det kan jag tänka mig är samma sak för andra som inte har djur. Att dom inte riktigt kan förstå. Och det är ok.

Igår satt jag och funderade på hur jag nånsin kan skaffa mig en hund som passar mig så bra som Ghibli gjorde. Han hade allt. Jag struntade blankt i att han inte kunde vara lös och inte gillade andra hanhundar. Det var inget jag tyckte var nåt problem alls.

Blessin är min prinsessa, men hon kommer aldrig att ha samma plats i mitt hjärta som Ghibli. Hon har en helt annan typ av personlighet än Ghibli. Så klart att det är så, tänker ni. Och det är klart att det är så. Men han var speciell och han går inte att toppa. Nånsin.