Blessin har blivit lite bortskämd. I sommar har hon varit ytterst lite ensam hemma. Så i fredags var jag och Erik på bio på kvällen. DET gillade hon inte alls. Jag hörde henne gråta redan utanför huset. Inte skälla, inte yla utan gråta som om livet var över. Det skääär i hjärtat kan jag säga. Så det blev till att planera in att hon måste vara ensam mer. Korta stunder till en början och så klart under kontrollerade former. Tänk vad fort dom blir vana att nästa alltid ha sällskap!
Så nu fick jag ju en bra anledning att åka iväg och träna! Idag vart det ett pass kl 18. Mycket bra och roligt! Att jag glömmer det, just att jag tycker att det är så kul! Det är motigt att ta sig iväg, men när jag är där är det ju skitkul! Så nu blir det till att planera mera ensamtid för Blessin och mer träning för mig :)
Och vet ni vad? Så här känner jag mig:
 |
| Bild lånad från http://fluugsvaamp.blogg.se/2010/october/ |
Jag bubblar! Det lixom sticks lite i kroppen och det känns som kolsyra i blodet... Inte på ett dåligt sätt alltså, utan ett bra sätt! På det där sättet det ska stickas och bubbla när man tycker om nån så där lite extra mycket så man blir lite fånig och inte kan prata eller tänka på så mycket annat. SÅ bubblig! Det var länge sen jag kände det och det är så häftigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar