Så länge sen var det jag bloggade. Men det betyder väl att jag har haft att göra antar jag. Killarna växer som ogräs och är ni 5,5 månad lite drygt. Det är ett fasligt liv på dem då dom upptäckt sin röst. Lucas rullar och ålar för fullt medan Alexander har mer talan för att snart börja sitta.
Dagarna då jag är ensam med dem är slitsamma, vi har verkligen fullt upp hela dagarna och det ska ätas, bytas, lekas, sjungas, mysas och gärna komma ut en sväng. När Erik kommer hem så är jag helt slut! Då får han umgås med dem och så kan jag varva ner.
Vid 19 ska dom sova så innan dess är det ju nattningsrutin... Hej och hå! Oftast äter vi inte förrän efter att dom lagt sig, just för att det är full rulle fram tills dess. Och trist nog lagar vi knappt mat utan det blir färdigmat eller halvfabrikat. Jättetråkigt! Men fram till för npn vecka en har vi haft så kopiöst dåligt med sömn oxå så vi är lixom bara tvungna att få i nåt utan att lägga så mycket energi på det.
Sömnen ja... fy fasen vad vi har kämpat. Delat på nätterna, tagit varannan och försökt sova när dom sover. Men det är verkligen lättare sagt än gjort. Vi har fått många råg och tips om hur vi kan få bättre nätter... men inte så mycket har fungerat. Nu har vi testat ett råd från en gammal kompis till mig, Sara. Det har tagit ett gäng nätter, men nu börjar det ge resultat och VILKEN skillnad. Två nätter i rad nu så har vi sovit i princip hela natten. Det är sån lättnad! Tack Sara för tipsen och coachningen!
Vi samlade ihop några tips som vi tyckte kunde passa oss och så bestämde vi en helg. Det blev förra helgen och ja, det har blivit mycket bättre. Så klart kommer det komma nätter då vi inte får sova, men får vi några nätter i veckan då vi får bra sömn så är det otroligt mycket vunnet.
Killarna har börjat äta lite mat oxå, det tycker jag är roligt! Jag har gjort det mesta själv (klämkäckt värre!!) men än så länge är det ju bara att koka och mixa. Snart ska vi börja med lite proteiner oxå. Kul! Då blir det ju mera kompletta måltider. Letar just nu efter bra burkar att frysa ner maten i. Jag gör ju gärna fler portioner åt gången och fryser, så jag behöver burkar till det. Får se vad jag kan hitta.
Än så länge har dom smakat:
Potatis
Majs
Pasternacka
Sötpotatis
Morot
Ärtor
Butternutpumpa
Äpple
Päron
Mango
Banan
Katrinplommon
Allt utom ärtor har dom gillat. Banan är tveksamt, men kanske att det släpper längre fram. Ärtorna har jag blandat i annat så det har slunkit ner ändå. Men dom är lite skeptiska till den smaken. Jag hatar ärtor, så jag förstår dem ;)
Dom har dessutom ätit gröt och har testat lite klämmisar. Men jag tycker egentligen att jag lika gärna kan ge vanlig frukt som jag gör puré av själv, men jag har testat lite klämmisar mest för att det är kul. Det finns en klämmis som är frukt med lite ris i, det vart poppis som sjutton! Men då tänkte jag att jag gör samma sak, men med lite gröt i. Och det gick så bra så! Så det har vi som mellis ibland. Då är det mer frukt än gröt, så det blir som ett fruktmellanmål men med lite mer substans i. Det är bra med klämmisarna som inspiration, lättare att komma på vad som kan vara gott att blanda.
För övrigt så återhämtar jag mig väldigt långsamt tycker jag, har fortfarande ont i fogar och rygg... även fötter och knän är ömma. Det är svårt att få tid till att verkligen komma igång och röra på sig mer än promenader. Förhoppningsvis nu om det blir lite bättre med sömnen så kan det kännas ok att komma iväg när dom somnat. Hoppas!
lördag 17 oktober 2015
torsdag 23 juli 2015
Plötsligt händer det!
När jag skrev sist var knoddarna nästan 6 veckor gamla. Nu har dom hunnit bli 3 månader, dom blir det på lördag iallafall. Dagarna är verkligen hektiska och det är full sjå. Galet jobbigt, roligt och spännande på samma gång.
Just att ta hand om dem är inte så jobbigt. Om man är två. Då flyter det på bra. Men det är verkligen en pärs att vara ensam med dem ibland. I perioder har dom skrikit sig igenom den vakna tiden. Att då sitta med dem båda och inte kunna trösta dem är väldigt mentalt uttröttande. Ibland har jag bara gråtit. Känt mig så totalt värdelös och otillräcklig. Det var en kort period som jag faktiskt trodde jag hade fått sån där förlossningsdepression. Hemskt! Jag mådde verkligen riktigt dåligt. Men det redde ut sig och nu känns det bättre igen.
Veckan innan Erik gick på semester, vilket var förra veckan om jag tänker efter, så hade dom tre dagar då dom bara sov och åt. Det var tre VÄLDIGT behövliga dagar. Jag hann med massor. Jag förbereder namngivning för killarna och jag hann sitta och planera det, göra en del grejer som jag ville hinna med grafiskt och dessutom äta och duscha i lugn och ro.
Jag tycker nog att efter det så har det på nåt sätt blivit lättare. Som om dom avslutade en fas och gick in i en ny. Nu är dom mer vakna igen, men är gladare och verkar mer nöjda än tidigare. Det är skönt. Men det innebär oxå att dom inte gärna vill ligga i vagnen om dom är vakna. Vakentiden spenderas just nu i babysittern, på lekfilten på golvet och i soffan. Man får variera lite.
Idag överraskade dom med att sova 2 och 3 timmar på eftermiddagen. Från 14 sov dom och Lucas vaknade 16.15, Alexander vaknade 17.00. Sista tiden har dom sovit i 30-45 minuter bara och sällan samtidigt, så att försöka hinna med nåt har varit omöjligt. Men idag hann jag till och med sova nästan en timme! Plötsligt händer det!
Sen har dom börjat sova "hela natten" oxå sen i lördags. Fast egentligen så vet jag inte om man kan kalla de hela natten. Dom somnar vid 20 och vaknar kring 2-3, vill ha nappen och somnar om till 5-snåret. Sen är det lite oroligt en stund och förhoppningsvis så vaknar dom inte igen förrän vid 7-snåret. Det gör ju min natt upphackad och med ganska dålig sömn. Men ändå! Vi slipper gå upp och göra mat :)
Erik har som sagt semester nu, SÅ HIMLA SKÖNT. 5 veckor ska han vara hemma med oss och det känns verkligen som om dagarna är så gigantiskt mycket enklare. Vi har inte så stora grejer planerat förutom att vi ska till Gotland ett par dagar. Lite nervöst att åka iväg med dem så. Vi var till Eriks familjs landställe en kort sväng och det blev väldigt jobbigt. Jag vet inte om det var en tillfällighet, men bebbarna var väldigt skrikiga och verkade inte alls vara sig själva. Det kan finnas en förklaring i att vi gav dem färdig ersättning på tetra på vägen dit och den har dom inte ätit på länge. Verkade som om dom fick ordentligt ont i magen. Så det får vi låta bli i fortsättningen.
Vi hoppas att det var det och inte den ovana miljön som gjorde dem så omöjliga. Vi åkte faktiskt hem en dag för tidigt eftersom det blev så himla jobbigt med dem. Nu ska vi försöka ha lite semester och det är iallafall väldigt skönt att vara två med dem!
Just att ta hand om dem är inte så jobbigt. Om man är två. Då flyter det på bra. Men det är verkligen en pärs att vara ensam med dem ibland. I perioder har dom skrikit sig igenom den vakna tiden. Att då sitta med dem båda och inte kunna trösta dem är väldigt mentalt uttröttande. Ibland har jag bara gråtit. Känt mig så totalt värdelös och otillräcklig. Det var en kort period som jag faktiskt trodde jag hade fått sån där förlossningsdepression. Hemskt! Jag mådde verkligen riktigt dåligt. Men det redde ut sig och nu känns det bättre igen.
Veckan innan Erik gick på semester, vilket var förra veckan om jag tänker efter, så hade dom tre dagar då dom bara sov och åt. Det var tre VÄLDIGT behövliga dagar. Jag hann med massor. Jag förbereder namngivning för killarna och jag hann sitta och planera det, göra en del grejer som jag ville hinna med grafiskt och dessutom äta och duscha i lugn och ro.
Jag tycker nog att efter det så har det på nåt sätt blivit lättare. Som om dom avslutade en fas och gick in i en ny. Nu är dom mer vakna igen, men är gladare och verkar mer nöjda än tidigare. Det är skönt. Men det innebär oxå att dom inte gärna vill ligga i vagnen om dom är vakna. Vakentiden spenderas just nu i babysittern, på lekfilten på golvet och i soffan. Man får variera lite.
Idag överraskade dom med att sova 2 och 3 timmar på eftermiddagen. Från 14 sov dom och Lucas vaknade 16.15, Alexander vaknade 17.00. Sista tiden har dom sovit i 30-45 minuter bara och sällan samtidigt, så att försöka hinna med nåt har varit omöjligt. Men idag hann jag till och med sova nästan en timme! Plötsligt händer det!
Sen har dom börjat sova "hela natten" oxå sen i lördags. Fast egentligen så vet jag inte om man kan kalla de hela natten. Dom somnar vid 20 och vaknar kring 2-3, vill ha nappen och somnar om till 5-snåret. Sen är det lite oroligt en stund och förhoppningsvis så vaknar dom inte igen förrän vid 7-snåret. Det gör ju min natt upphackad och med ganska dålig sömn. Men ändå! Vi slipper gå upp och göra mat :)
Erik har som sagt semester nu, SÅ HIMLA SKÖNT. 5 veckor ska han vara hemma med oss och det känns verkligen som om dagarna är så gigantiskt mycket enklare. Vi har inte så stora grejer planerat förutom att vi ska till Gotland ett par dagar. Lite nervöst att åka iväg med dem så. Vi var till Eriks familjs landställe en kort sväng och det blev väldigt jobbigt. Jag vet inte om det var en tillfällighet, men bebbarna var väldigt skrikiga och verkade inte alls vara sig själva. Det kan finnas en förklaring i att vi gav dem färdig ersättning på tetra på vägen dit och den har dom inte ätit på länge. Verkade som om dom fick ordentligt ont i magen. Så det får vi låta bli i fortsättningen.
Vi hoppas att det var det och inte den ovana miljön som gjorde dem så omöjliga. Vi åkte faktiskt hem en dag för tidigt eftersom det blev så himla jobbigt med dem. Nu ska vi försöka ha lite semester och det är iallafall väldigt skönt att vara två med dem!
torsdag 4 juni 2015
6 veckor på lördag
Det är ju helt galet att dom är 6 veckor (snart). Alltså det var ju helt nyss som jag var gravid känns det som. Men samtidigt så är det länge sen vi kom hem. Aja, dagarna lär ju gå fort även framöver.
Just nu sitter jag med Alexander i bärselen och Lucas sover i en babysitter. Jag ljuger om jag säger att det inte är körigt att ha två bebisar samtidigt. Ibland tänker jag att de som bara har en bebbe verkligen har det enkelt. Men så inser jag ju att jag har väldigt snälla barn och det finns dom som har ett barn som har det jobbigt med kolik eller andra saker som gör det körigt.
Nu ska jag erkänna en sak som säkert nån kommer göra nån upprörd eller illa berörd. Men jag känner inte den där djupa kärleken till killarna... Det där underbara och fantastiska som man läser om har inte riktigt infunnit sig här än. Självklart är jag stolt över dem och dom är ju den största gåvan man kan få! Jag vet inte om det är allt som hände med förra graviditeten, den här graviditeten, den hemska förlossningen och att jag blev så sjuk efteråt spelar in... Men jag är så himla trött i själen.
Jag vet ju att det kommer, jag vet att Lucas och Alexander kommer vara de mest fantastiska jag kan tänka mig. Men kanske tar det lite tid att komma på det, att kunna känna dom känslorna. Nu är grabbarna fortfarande ganska snälla, jag tror att vi har det ganska enkelt med dem mot vad andra har med sina barn. Klart dom har ont i magen ibland och är gnälliga. Och visst är vissa nätter upp och ner när dom inte sover så bra. Men på det stora hela så är dom snälla bebisar.
Jag skäms ibland för att jag inte känner mer, att jag borde vara mer hänförd av hela mamma-grejen, men jag är inte det. Vi gör det vi ska... jag gosar, tröstar, nattar och donar med dem... men än så länge så är det mycket för att det är så man gör. Jag försöker verkligen att göra lite skojiga saker som blir nåt att göra varje dag, som att komma ut lite på promenad, klä dem i lika kläder och annat som man kan göra med såna här små.
Aja, det reder sig så småningom. Alldeles säkert. Jag har ju fått världens finaste ungar och är lyckligt lottad att dela dem med Erik. Vi blir ju en liten familj, vi fyra. Det är verkligen nåt att ta vara på varje dag! Och jag tror att mina små apungar kommer bli allt det där jag vill att dom ska bli, finaste fina apungar :)
Just nu sitter jag med Alexander i bärselen och Lucas sover i en babysitter. Jag ljuger om jag säger att det inte är körigt att ha två bebisar samtidigt. Ibland tänker jag att de som bara har en bebbe verkligen har det enkelt. Men så inser jag ju att jag har väldigt snälla barn och det finns dom som har ett barn som har det jobbigt med kolik eller andra saker som gör det körigt.
Nu ska jag erkänna en sak som säkert nån kommer göra nån upprörd eller illa berörd. Men jag känner inte den där djupa kärleken till killarna... Det där underbara och fantastiska som man läser om har inte riktigt infunnit sig här än. Självklart är jag stolt över dem och dom är ju den största gåvan man kan få! Jag vet inte om det är allt som hände med förra graviditeten, den här graviditeten, den hemska förlossningen och att jag blev så sjuk efteråt spelar in... Men jag är så himla trött i själen.
Jag vet ju att det kommer, jag vet att Lucas och Alexander kommer vara de mest fantastiska jag kan tänka mig. Men kanske tar det lite tid att komma på det, att kunna känna dom känslorna. Nu är grabbarna fortfarande ganska snälla, jag tror att vi har det ganska enkelt med dem mot vad andra har med sina barn. Klart dom har ont i magen ibland och är gnälliga. Och visst är vissa nätter upp och ner när dom inte sover så bra. Men på det stora hela så är dom snälla bebisar.
Jag skäms ibland för att jag inte känner mer, att jag borde vara mer hänförd av hela mamma-grejen, men jag är inte det. Vi gör det vi ska... jag gosar, tröstar, nattar och donar med dem... men än så länge så är det mycket för att det är så man gör. Jag försöker verkligen att göra lite skojiga saker som blir nåt att göra varje dag, som att komma ut lite på promenad, klä dem i lika kläder och annat som man kan göra med såna här små.
Aja, det reder sig så småningom. Alldeles säkert. Jag har ju fått världens finaste ungar och är lyckligt lottad att dela dem med Erik. Vi blir ju en liten familj, vi fyra. Det är verkligen nåt att ta vara på varje dag! Och jag tror att mina små apungar kommer bli allt det där jag vill att dom ska bli, finaste fina apungar :)
lördag 23 maj 2015
Shit, dagarna bara går
På måndag har killarna funnits hos oss i en hel månad. Vad fort tiden går! Helt galet! Och som dom vuxit på den här tiden... GOSH! Vi var på BVC i veckan och Lucas har gått upp 1,2 kilo på 4 veckor. Alexander har gått upp 1 kilo. Sen har dom växt från 49 cm och 51 cm till 55 cm båda två.
Den minsta storleken på kläder användes aldrig, den näst minsta har dom vuxit ur för två veckor sen och nu kämpar vi för att hinna använda alla fina kläder storlek 56. Nästa storlek är 62 och det finns lite grann i den storleken, tur det för snart är vi där! När jag shoppade på Tradera så körde jag på 56 i mångt och mycket. Trodde ju inte att vi skulle få normalstora bebbar på en gång lixom.
Dom som fått sina tvillingar och som hade mer koll på kläder och sånt, dom sa att 56 använde dom längst. Lite stort i början efter att dom använt klart 44 och 50 och sen kunde dom använda det rätt länge. Vi kunde använda 50 nån vecka hemma, men sen har det varit 56. Nu börjar en del av de 56:or som är lite i mindre variant vara för små eller iallafall på gränsen.
Aja, det är ju som det är :)
Första två veckorna hemma var väldigt lugna och enkla. Killarna sov mest och sov gott på natten. Visst, dom åt var tredje timme dygnet runt. Men dom var nöjda däremellan. Nu sista veckan så har dom börjat knorra och ha lite jobbigt med magarna. Sen är dom vakna mer, vilket är mysigt! Men dom är även mer svårsövda mellan matningarna på natten. Både för att dom har lite ont i magen tror vi och sen för att dom nog stör varann lite grann i sängen.
Natten som var la vi dem skavfötters istället för bredvid varann och då vart det lite lugnare. Men dom har lite svårt att somna om så vi får väl se hur länge vi kan ha dem i samma säng.
Hur som helst så är dom riktigt goa och fina, våra bebbar. Så klart. Det tycker nog alla om sina små!
På tisdag börjar Erik jobba... känns lite läskigt! Men det måste ju gå hur som helst. Vi har en plan för hur vi ska underlätta för mig på dagarna och även att få lite mer sammanhängande sömn på nätterna. Nu har vi gått upp båda två varje matning. Men det är egentligen så att man fixar ju att mata ensam, så vi ska testa att ta varannan matning. Erik tar den första och jag tar den som är vid typ 2-3 nånstans. Då får han sova mer sammanhängande innan han går till jobbet och jag får sova lite mer sammanhängande i början på natten. Får se hur det går.
Jag kan ju gå och lägga mig och bebbarna igen när han gått till jobbet om jag vill. Vi kan ju sova på förmiddagen. Men jag erkänner att det känns lite läskigt att inte ha honom hemma på dagarna alls. Hoppas att det inte blir för stökigt bara. men man får väl ta det som det är och skita i att man inte kommer ur morgonrocken ibland.
Men på det stora hela så har vi fått snälla barn iallafall. Än så länge :)
fredag 1 maj 2015
Nu är dom här!
Ja jisses... Nu är dom verkligen här! Och tänk att det var just Lucas och Alexander som kom till oss, helt fantastiskt!
Det blev inte helt okomplicerat när det väl var dags att åka in. Dels så åkte vi inte in för att förlossningen startat utan mer för att jag inte mådde bra. Dom sa åt oss att ta med lite övernattningssaker så vi tog en plastpåse med lite tandborste och så där. Detta var natten mot torsdag förra veckan.
När vi kom in var det kontroller på mig och bebisar, allt såg bra ut med bebisarna iallafall. Men jag hade tecken begynnande havandeskapsförgiftning. Påverkade njurvärden och högt blodtryck. Vi blev inlagda och på morgonen var det tester och mer tester. Dom sa ganska tidigt på dagen att det var dags att sätta igång mig. Så Erik fick åka hem och packa ihop BB-väskan och komma tillbaka.
Under dagen på fredagen så hände inte så mycket. Vid fem på kvällen kom en läkare in och kollade på mig, det tog kanske två minuter så hade hon bestämt att hinnorna skulle tas. Sen tog det lite fart, det blev värkstimulerande dropp och det drog igång ganska bra först. Men så stannade det upp lite och jag kom ingen vart. Kl fyra på natten till lördag så kom läkaren in igen och sa att det här går inte, det blir snitt.
Lite snuvad på konfekten så bokades iallafall ett akutsnitt in kl 8 på morgonen på lördagen. Fram tills dess var lustgasen min bästa vän. Men väl vid snittet så var det inte mycket jag hade att tillföra situationen... Usch vilken otrevlig upplevelse!
Väl efter snittet så skickade dom upp mig på IVA för att jag hade så dåliga värden och inte producerade nåt urin nästan. Erik fick ta hand om killarna och jag låg på IVA under övervakning. Till slut fick jag komma ner till vårt rum igen men jag mådde så långt från bra som det går att må.
Vi fick komma från förlossningen till BB på söndag förmiddag och det var bra för det var sån full rulle på förlossningen så vi fick ingen riktigt backup där och jag var i princip helt bänkad i min säng. På BB började jag landa lite grann i att det nu var över, att våra fina pojkar hade kommit. Men vilken fruktansvärd pärs att föda barn! På riktigt så fattar jag inte att folk väljer att göra om det. Alltså PÅ RIKTIGT. Jag tyckte inte alls att det var så fantastiskt och en upplevelse. Visst kan det ha att göra med att det blev som det blev, men jag är verkligen färdig med att föda barn!
Väl på BB så började jag så smått komma igång med amningen, det blev mer och mer uthärdligt med smärtor och vi fick jättefin uppbackning av all personal. Natten till tisdag så vaknade jag och mådde verkligen helt sjukt dåligt. Huvudet sprängde och hela jag kändes sjuk. Det blev full rulle inne på rummet med en massa tester och grejer. Mina värden var helt åt skogen och dom började ana oråd. Jag fick blod och vätska, det blev ultraljud och undersökningar. Det verkade som om jag hade koagler kvar i livmodern. Den hade ju varit så gigantiskt stor så det verkade som om den inte orkat dra ihop sig ordentligt. Jag hade jättedåliga blodvärden och blödde jättemycket.
När det framåt kvällen stod klart att jag nog inte skulle kunna få ut koaglerna med medicin så vart det operation inbokad. Dom ville helst inte göra det på kvällen eller natten så jag fick sova till onsdag innan det blev fasta och sen operation strax efter lunch på onsdagen. Efter lunch så drog dom iväg mig och det kändes inget vidare faktiskt... Både lite rädd och lite ensam kände jag mig.
Det gick bra, men dom hittade inte den mängd dom trodde dom skulle hitta... så teorin kring vad det var som orsakade att jag blev så sjuk är att jag hade samlat på mig så mycket vätska att när det började frigöras för att jag skulle kissa ut det så späddes blodet ut så mycket att jag fick väldigt lågt blodvärde. Jag har dessutom för högt blodtryck och får medicin mot det. Så dom sista dagarna här har varit väldigt tunga fysiskt och psykiskt. Vi hade börjat få lite kläm på amningen, iallafall lite grann. Men det fick jag lägga åt sidan ett par dagar och bara pumpa istället. Jag orkade helt enkelt inte. Vi får se om jag försöker få igång det sen, men just nu pumpar jag och så ger vi ersättning för att fylla upp.
Vi är inte hemma än, men vi får troligen åka hem imorgon om mina värden säger att det är ok. Dom vill inte riktigt släppa hem mig utan att veta att det börjar se bättre ut. Idag var den opererande läkaren, hon som snittade mig, inne och pratade lite. Tydligen, vilket jag inte riktigt har förstått under vägens gång så var jag på väg att bli riktigt sjuk av havandeskapsförgiftning. Det har varit så där att dom har sagt att det varit på gång men inte fullt ut så där. Men läkaren idag sa att det var på väg att gå illa på riktigt. Tur att det inte gjorde det!
Efter operationen i onsdags så har jag fått lite extra blod och så där, men jag mår sååååå mycket bättre! Det är hemskt att må så där dåligt så man inte riktigt orkar tänka eller nånting. Erik har tagit en stor del av matningen och så när jag var sjuk. Han är helt fantastisk. Vi har dessutom fått jättefin uppbackning av barnmorskorna här på BB. Dom har hjälp oss jättemycket och är jätteförtjusta i pluttarna.
Här kommer lite bilder på Lucas och Alexander :)
Imorgon åker vi troligen hem så får vi se hur vi klara oss tillsammans ute i det riktiga livet :)
Det blev inte helt okomplicerat när det väl var dags att åka in. Dels så åkte vi inte in för att förlossningen startat utan mer för att jag inte mådde bra. Dom sa åt oss att ta med lite övernattningssaker så vi tog en plastpåse med lite tandborste och så där. Detta var natten mot torsdag förra veckan.
När vi kom in var det kontroller på mig och bebisar, allt såg bra ut med bebisarna iallafall. Men jag hade tecken begynnande havandeskapsförgiftning. Påverkade njurvärden och högt blodtryck. Vi blev inlagda och på morgonen var det tester och mer tester. Dom sa ganska tidigt på dagen att det var dags att sätta igång mig. Så Erik fick åka hem och packa ihop BB-väskan och komma tillbaka.
Under dagen på fredagen så hände inte så mycket. Vid fem på kvällen kom en läkare in och kollade på mig, det tog kanske två minuter så hade hon bestämt att hinnorna skulle tas. Sen tog det lite fart, det blev värkstimulerande dropp och det drog igång ganska bra först. Men så stannade det upp lite och jag kom ingen vart. Kl fyra på natten till lördag så kom läkaren in igen och sa att det här går inte, det blir snitt.
Lite snuvad på konfekten så bokades iallafall ett akutsnitt in kl 8 på morgonen på lördagen. Fram tills dess var lustgasen min bästa vän. Men väl vid snittet så var det inte mycket jag hade att tillföra situationen... Usch vilken otrevlig upplevelse!
Väl efter snittet så skickade dom upp mig på IVA för att jag hade så dåliga värden och inte producerade nåt urin nästan. Erik fick ta hand om killarna och jag låg på IVA under övervakning. Till slut fick jag komma ner till vårt rum igen men jag mådde så långt från bra som det går att må.
Vi fick komma från förlossningen till BB på söndag förmiddag och det var bra för det var sån full rulle på förlossningen så vi fick ingen riktigt backup där och jag var i princip helt bänkad i min säng. På BB började jag landa lite grann i att det nu var över, att våra fina pojkar hade kommit. Men vilken fruktansvärd pärs att föda barn! På riktigt så fattar jag inte att folk väljer att göra om det. Alltså PÅ RIKTIGT. Jag tyckte inte alls att det var så fantastiskt och en upplevelse. Visst kan det ha att göra med att det blev som det blev, men jag är verkligen färdig med att föda barn!
Väl på BB så började jag så smått komma igång med amningen, det blev mer och mer uthärdligt med smärtor och vi fick jättefin uppbackning av all personal. Natten till tisdag så vaknade jag och mådde verkligen helt sjukt dåligt. Huvudet sprängde och hela jag kändes sjuk. Det blev full rulle inne på rummet med en massa tester och grejer. Mina värden var helt åt skogen och dom började ana oråd. Jag fick blod och vätska, det blev ultraljud och undersökningar. Det verkade som om jag hade koagler kvar i livmodern. Den hade ju varit så gigantiskt stor så det verkade som om den inte orkat dra ihop sig ordentligt. Jag hade jättedåliga blodvärden och blödde jättemycket.
När det framåt kvällen stod klart att jag nog inte skulle kunna få ut koaglerna med medicin så vart det operation inbokad. Dom ville helst inte göra det på kvällen eller natten så jag fick sova till onsdag innan det blev fasta och sen operation strax efter lunch på onsdagen. Efter lunch så drog dom iväg mig och det kändes inget vidare faktiskt... Både lite rädd och lite ensam kände jag mig.
Det gick bra, men dom hittade inte den mängd dom trodde dom skulle hitta... så teorin kring vad det var som orsakade att jag blev så sjuk är att jag hade samlat på mig så mycket vätska att när det började frigöras för att jag skulle kissa ut det så späddes blodet ut så mycket att jag fick väldigt lågt blodvärde. Jag har dessutom för högt blodtryck och får medicin mot det. Så dom sista dagarna här har varit väldigt tunga fysiskt och psykiskt. Vi hade börjat få lite kläm på amningen, iallafall lite grann. Men det fick jag lägga åt sidan ett par dagar och bara pumpa istället. Jag orkade helt enkelt inte. Vi får se om jag försöker få igång det sen, men just nu pumpar jag och så ger vi ersättning för att fylla upp.
Vi är inte hemma än, men vi får troligen åka hem imorgon om mina värden säger att det är ok. Dom vill inte riktigt släppa hem mig utan att veta att det börjar se bättre ut. Idag var den opererande läkaren, hon som snittade mig, inne och pratade lite. Tydligen, vilket jag inte riktigt har förstått under vägens gång så var jag på väg att bli riktigt sjuk av havandeskapsförgiftning. Det har varit så där att dom har sagt att det varit på gång men inte fullt ut så där. Men läkaren idag sa att det var på väg att gå illa på riktigt. Tur att det inte gjorde det!
Efter operationen i onsdags så har jag fått lite extra blod och så där, men jag mår sååååå mycket bättre! Det är hemskt att må så där dåligt så man inte riktigt orkar tänka eller nånting. Erik har tagit en stor del av matningen och så när jag var sjuk. Han är helt fantastisk. Vi har dessutom fått jättefin uppbackning av barnmorskorna här på BB. Dom har hjälp oss jättemycket och är jätteförtjusta i pluttarna.
Här kommer lite bilder på Lucas och Alexander :)
 |
| Alexander |
 |
| Lucas |
 |
| Första bilden på de små klimparna! |
 |
| Busungar! |
torsdag 16 april 2015
På bebisfronten intet nytt
Nej här händer inte mycket alls. Jag går från säng till fåtölj till toaletten till fåtöljen till sängen... Runt runt. Nån gång då och då passerar jag köket och drar i kylskåpsdörren en sväng, fyller på mitt vattenglas och spolar tillbaka i min ljudbok som jag somnat ifrån. Jag sover inte så gott längre, har väl inte gjort på ett tag, men jag kompenserar med att sova lite när det faller mig på istället då.
Nu längtar jag ofantligt mycket till att det här är över och vi har våra guldklimpar hos oss. Både för att jag tycker att det verkligen är dags för oss att träffas och för att min kropp behöver befrielse. Jag tycker inte att magen växer så mycket nu... jag nästan hoppas att det är så. Att bebbarna har planat ut liiite grann och inte växer så våldsamt. Men vätskan i kroppen gör att vikten skenar rejält nu. Men det är som det "ska" eller "kan" vara säger dom på sjukhuset.
Vi var inne en sväng på kontroll och lite genrep i lördags. Jag kände mig sjuk, kunde inte riktigt säga på vilket sätt och så, men så där sjuk i kroppen. Hade haft lite flimmer för ögonen och svullnade så fort så jag ville kolla lite hur det stod till.
Vi blev ombedda att inte stressa in då det var mycket ett göra för dem på förlossningen, så vi duschade och fixade innan vi åkte in. Stannade på Statoil och köpte dricka och macka. Jag tänkte sen när vi väl satt på förlossningen och stängt av telefonerna att vi kanske borde meddelat dom som brukar ha koll på oss... min mamma och Eriks mamma tex. Men det gjorde vi inte.
Iallafall så togs det CTG på bebbarna, blodtryck och urinprover på mig. Inget fel. Liiite förhöjt blodtryck och lite förhöjt protein i urinen. Men inget alarmerande så det blev till att åka hem igen efter tre timmar.
När vi kom ut från förlossningen så satte vi på telefonerna igen och mycket riktigt hade min mamma och Jenny uppmärksammat att vi inte var nåbara under rätt lång tid, hehehe...
Så nu vet vi vart det ligger, vart vi ska gå och hur det ser ut. Vi träffade på en av tjejerna som hållit föräldrautbildningen med, hon undrade lite försynt om jag inte fött än, men det hade jag ju inte då tydligen :)
Pga lite högt blodtryck och så där då så ska jag gå på tätare kontroller nu, så det inte drar iväg och blir illa utan att man märker det. Men ingen vi träffat än så länge tror att jag kommer gå 38 fulla veckor som jag får lov att göra innan dom sätter igång mig. Dom tror att bebbarna kommer innan dess. Men det tror inte jag! Det känns som om dom parkerat inne där och inte tänker flytta innan vi vräker dem. Dom verkar trivas med att rumla runt och bete sig. Barnmorskan var helt förundrad sist när jag sa att dom far runt där inne, HUR fick dom plats att göra det??? Ja inte vet jag, men magen står åt alla möjliga håll och kan inta de mest intressanta former iallafall.
Så jaaa... här händer inte mycket. Sover, äter och kollar tv/film/lyssnar på bok. Återkommer när det finns nåt annat spännande att berätta. Over and out.
Nu längtar jag ofantligt mycket till att det här är över och vi har våra guldklimpar hos oss. Både för att jag tycker att det verkligen är dags för oss att träffas och för att min kropp behöver befrielse. Jag tycker inte att magen växer så mycket nu... jag nästan hoppas att det är så. Att bebbarna har planat ut liiite grann och inte växer så våldsamt. Men vätskan i kroppen gör att vikten skenar rejält nu. Men det är som det "ska" eller "kan" vara säger dom på sjukhuset.
Vi var inne en sväng på kontroll och lite genrep i lördags. Jag kände mig sjuk, kunde inte riktigt säga på vilket sätt och så, men så där sjuk i kroppen. Hade haft lite flimmer för ögonen och svullnade så fort så jag ville kolla lite hur det stod till.
Vi blev ombedda att inte stressa in då det var mycket ett göra för dem på förlossningen, så vi duschade och fixade innan vi åkte in. Stannade på Statoil och köpte dricka och macka. Jag tänkte sen när vi väl satt på förlossningen och stängt av telefonerna att vi kanske borde meddelat dom som brukar ha koll på oss... min mamma och Eriks mamma tex. Men det gjorde vi inte.
Iallafall så togs det CTG på bebbarna, blodtryck och urinprover på mig. Inget fel. Liiite förhöjt blodtryck och lite förhöjt protein i urinen. Men inget alarmerande så det blev till att åka hem igen efter tre timmar.
När vi kom ut från förlossningen så satte vi på telefonerna igen och mycket riktigt hade min mamma och Jenny uppmärksammat att vi inte var nåbara under rätt lång tid, hehehe...
Så nu vet vi vart det ligger, vart vi ska gå och hur det ser ut. Vi träffade på en av tjejerna som hållit föräldrautbildningen med, hon undrade lite försynt om jag inte fött än, men det hade jag ju inte då tydligen :)
Pga lite högt blodtryck och så där då så ska jag gå på tätare kontroller nu, så det inte drar iväg och blir illa utan att man märker det. Men ingen vi träffat än så länge tror att jag kommer gå 38 fulla veckor som jag får lov att göra innan dom sätter igång mig. Dom tror att bebbarna kommer innan dess. Men det tror inte jag! Det känns som om dom parkerat inne där och inte tänker flytta innan vi vräker dem. Dom verkar trivas med att rumla runt och bete sig. Barnmorskan var helt förundrad sist när jag sa att dom far runt där inne, HUR fick dom plats att göra det??? Ja inte vet jag, men magen står åt alla möjliga håll och kan inta de mest intressanta former iallafall.
Så jaaa... här händer inte mycket. Sover, äter och kollar tv/film/lyssnar på bok. Återkommer när det finns nåt annat spännande att berätta. Over and out.
fredag 10 april 2015
Idag är det ett år sen
Känns som igår lika mycket som det är en evighet sedan. För ett år sen förlorade vi vår bebis. Det var i vecka 20, i princip halva graviditeten hade gått och vi skulle göra RUL precis. Att gå tillbaka till dagarna på sjukhuset gör ont i själen, första inlägget finns det lite hopp i... men det andra smärtar och jag minns att det gjorde fruktansvärt ont att skriva det.
Men jag visste då att det är bra för mig att skriva, få ur det ur kroppen. Fy vad vi kämpade med sorgen och känslorna. Det var otroligt tunga dagar, veckor och månader. Att våga börja hoppas, tro och andas igen låg långt bort för oss. Vi kom så nära varann och att det var Erik som jag hade vid min sida kändes som räddningen. Han är den mest fantastiska person som jag kunnat önska mig att träffa!
Att förlora en graviditet, ett barn, så sent som vi gjorde önskar jag ingen. Att gå igenom det vi gått igenom är fruktansvärt. Vi pratar om det ibland och önskar så klart att vi aldrig fått den erfarenheten. Sorgen kan komma lite när som helst och det märks att den finns där trots att det gått sån lång tid.
Idag är det ett år sen vi gick igenom det mest smärtsamma jag upplevt. Att föda ut en liten kropp som jag visste hade liv... att föda ut den och lämna den... att en infektion gjorde så vi förlorade våran lilla bebis... Det finns inte ord för hur ont det gjorde och vilken ångest jag kände då. Det kan fortfarande kännas som om vi lämnade vårt barn i sticket.
Så stor sorg, ångest och enorma känslor. Vi som längtade så och hade bestämt att inte hela graviditeten skulle kantas av oro utan att vi skulle glädjas åt det liv jag bar. Glädjen byttes till sorg på ett par dagar och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen. Någonsin.
Ett år efter sitter jag med två liv i magen. Två pojkar. Miraklet i det känns helt ofattbart... Det finns dom dagar då jag kan känna att det inte är rättvist mot barnet vi förlorade. Att vi lämnade det och gick vidare... Men lyckan vi båda känner i att det är just så här i vårt liv nu är samtidigt överväldigande och så stor att det är svårt att ta på.
Vi ska bli en familj och det ganska snart. För ett år sen tror jag inte att någon av oss trodde att det nånsin skulle ske. Vi kunde inte se att vi skulle lyckas igen. En sak är säker, vi kunde inte i vår vildaste fantasi tro att redan idag, ett år senare så skulle vi vara så nära att bli den familj som vi önskade så högt... och dessutom med två små mirakel.
Men jag visste då att det är bra för mig att skriva, få ur det ur kroppen. Fy vad vi kämpade med sorgen och känslorna. Det var otroligt tunga dagar, veckor och månader. Att våga börja hoppas, tro och andas igen låg långt bort för oss. Vi kom så nära varann och att det var Erik som jag hade vid min sida kändes som räddningen. Han är den mest fantastiska person som jag kunnat önska mig att träffa!
Att förlora en graviditet, ett barn, så sent som vi gjorde önskar jag ingen. Att gå igenom det vi gått igenom är fruktansvärt. Vi pratar om det ibland och önskar så klart att vi aldrig fått den erfarenheten. Sorgen kan komma lite när som helst och det märks att den finns där trots att det gått sån lång tid.
Idag är det ett år sen vi gick igenom det mest smärtsamma jag upplevt. Att föda ut en liten kropp som jag visste hade liv... att föda ut den och lämna den... att en infektion gjorde så vi förlorade våran lilla bebis... Det finns inte ord för hur ont det gjorde och vilken ångest jag kände då. Det kan fortfarande kännas som om vi lämnade vårt barn i sticket.
Så stor sorg, ångest och enorma känslor. Vi som längtade så och hade bestämt att inte hela graviditeten skulle kantas av oro utan att vi skulle glädjas åt det liv jag bar. Glädjen byttes till sorg på ett par dagar och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen. Någonsin.
Ett år efter sitter jag med två liv i magen. Två pojkar. Miraklet i det känns helt ofattbart... Det finns dom dagar då jag kan känna att det inte är rättvist mot barnet vi förlorade. Att vi lämnade det och gick vidare... Men lyckan vi båda känner i att det är just så här i vårt liv nu är samtidigt överväldigande och så stor att det är svårt att ta på.
Vi ska bli en familj och det ganska snart. För ett år sen tror jag inte att någon av oss trodde att det nånsin skulle ske. Vi kunde inte se att vi skulle lyckas igen. En sak är säker, vi kunde inte i vår vildaste fantasi tro att redan idag, ett år senare så skulle vi vara så nära att bli den familj som vi önskade så högt... och dessutom med två små mirakel.
onsdag 1 april 2015
Är rätt less faktiskt
Det kan jag ha dåligt samvete över. Hela graviditeten har nog kantats lite av känslan av att jag ska vara tacksam. Självklart ÄR jag tacksam och väldigt glad över att vi lyckades igen efter missfallet! Men det kan kännas ibland som om jag inte har rätt att vara annat än just tacksam.
Nu sista tiden har kroppen verkligen "förfallit". Jag får ont av minsta lilla. Jag kan sitta i fåtöljen, lätt tillbakalutad. Det är den enda positionen som känns ok för kroppen. Men jag måste upp och gå lite för att inte benen ska svullna upp fullständigt och för att inte min hjärna ska bli alldeles knäpp.
Men att sitta vid matbordet, vilket jag numera måste göra om jag vill greja med datorn, går bara ett tag. Jag måste sitta väldigt bredbent så att magen kan få plats mellan, men det gör att fogen fram belastas hårt och det gör vansinnigt ont. Och då magen är tung så måste jag ju väga emot med ryggen och det gör att till och med korta promenader typ till soprummet blir extremt påfrestande.
Men smärtorna i fog och rygg kommer sammandragningarna. Troligen spänner jag mig på nåt vis och retar muskulaturen runt livmodern. Och ibland kommer sammandragningarna ändå, utan att jag gör nåt speciellt.
Kroppen är oerhört tung, jag har vätska i benen, händerna och ansiktet. Allt jag gör, gör ont. Nånstans. Att duscha måste gå fort, jag orkar inte stå så länge och ryggen värker konstant. Sen blir jag oftast illamående av värmen där inne och av att inte känna att jag får frisk luft.
Igår hade jag ett sånt där AHA-moment. Jag skulle bara ner till tvättstugan och kolla om det fanns nån tvättid och sen ner på hörnet till lilla butiken och köpa en mjölk till middagen. På väg hem från butiken, det handlar alltså om kanske 60-70 meters gångväg, så känner jag att det går verkligen inte längre. Jag ORKAR inte gå den biten. Det gör så ONT och jag får starka sammandragningar.
Väl hemma dunsar jag ner i fåtöljen och är så arg! Jag kände mig så låst, så begränsad och fången! Sitter där ett långt tag tills det lugnar sig i magen och ska sen gå och hämta lite vatten att dricka. Kommer knappt upp ur fåtöljen alls. Det smärtar och skjuter som knivar i ryggen. Där sitter jag då ensam och kommer inte upp. Då blir jag ju så klar ännu argare!
Känner mig utsatt och så galet trött på att vara gravid! Självklart vill jag att bebbarna ska stanna där dom är åtminstone 2 veckor till. Så vi kommer närmare dom veckorna som gör att dom mest troligt slipper neo. Men känslan av att vara så beroende, utsatt, helt slut i kropp och själ... det är ingen angenäm känsla! Och jag känner mig elak, ego och hemsk. Erik säger att jag inte är det. Han tycker synd om mig och förstår att jag har det otroligt tungt, men han tycker inte alls att jag är gnällig eller jobbig. Säger han iallafall.
Nej just nu är det hemskt att bara sitta av tiden. Och sen ligger det nog lite och gror oxå att vi närmar oss årsdagen av missfallet. jag tror ändå att det kommer gå bra... men jag känner att det ligger lite där och gör mig ledsen. Den 9:e blev jag inlagd och den 11:e sattes missfallet igång. Det är inte helt lätt att, med alla dessa hormoner och känslor som bubblar runt just nu, låta dom andra känslorna få plats. Det är mycket som far runt i huvudet.
Till helgen blir det lite familjemys och jag hoppas att jag inte blir alltför tråkigt sällskap!
Nu sista tiden har kroppen verkligen "förfallit". Jag får ont av minsta lilla. Jag kan sitta i fåtöljen, lätt tillbakalutad. Det är den enda positionen som känns ok för kroppen. Men jag måste upp och gå lite för att inte benen ska svullna upp fullständigt och för att inte min hjärna ska bli alldeles knäpp.
Men att sitta vid matbordet, vilket jag numera måste göra om jag vill greja med datorn, går bara ett tag. Jag måste sitta väldigt bredbent så att magen kan få plats mellan, men det gör att fogen fram belastas hårt och det gör vansinnigt ont. Och då magen är tung så måste jag ju väga emot med ryggen och det gör att till och med korta promenader typ till soprummet blir extremt påfrestande.
Men smärtorna i fog och rygg kommer sammandragningarna. Troligen spänner jag mig på nåt vis och retar muskulaturen runt livmodern. Och ibland kommer sammandragningarna ändå, utan att jag gör nåt speciellt.
Kroppen är oerhört tung, jag har vätska i benen, händerna och ansiktet. Allt jag gör, gör ont. Nånstans. Att duscha måste gå fort, jag orkar inte stå så länge och ryggen värker konstant. Sen blir jag oftast illamående av värmen där inne och av att inte känna att jag får frisk luft.
Igår hade jag ett sånt där AHA-moment. Jag skulle bara ner till tvättstugan och kolla om det fanns nån tvättid och sen ner på hörnet till lilla butiken och köpa en mjölk till middagen. På väg hem från butiken, det handlar alltså om kanske 60-70 meters gångväg, så känner jag att det går verkligen inte längre. Jag ORKAR inte gå den biten. Det gör så ONT och jag får starka sammandragningar.
Väl hemma dunsar jag ner i fåtöljen och är så arg! Jag kände mig så låst, så begränsad och fången! Sitter där ett långt tag tills det lugnar sig i magen och ska sen gå och hämta lite vatten att dricka. Kommer knappt upp ur fåtöljen alls. Det smärtar och skjuter som knivar i ryggen. Där sitter jag då ensam och kommer inte upp. Då blir jag ju så klar ännu argare!
Känner mig utsatt och så galet trött på att vara gravid! Självklart vill jag att bebbarna ska stanna där dom är åtminstone 2 veckor till. Så vi kommer närmare dom veckorna som gör att dom mest troligt slipper neo. Men känslan av att vara så beroende, utsatt, helt slut i kropp och själ... det är ingen angenäm känsla! Och jag känner mig elak, ego och hemsk. Erik säger att jag inte är det. Han tycker synd om mig och förstår att jag har det otroligt tungt, men han tycker inte alls att jag är gnällig eller jobbig. Säger han iallafall.
Nej just nu är det hemskt att bara sitta av tiden. Och sen ligger det nog lite och gror oxå att vi närmar oss årsdagen av missfallet. jag tror ändå att det kommer gå bra... men jag känner att det ligger lite där och gör mig ledsen. Den 9:e blev jag inlagd och den 11:e sattes missfallet igång. Det är inte helt lätt att, med alla dessa hormoner och känslor som bubblar runt just nu, låta dom andra känslorna få plats. Det är mycket som far runt i huvudet.
Till helgen blir det lite familjemys och jag hoppas att jag inte blir alltför tråkigt sällskap!
fredag 20 mars 2015
Börjar bli nervös!
Ja faktiskt! Det känns väldigt nära nu! Igår när vi skulle sova så pratade vi lite om när vi trodde dom kommer göra entré, dom små sprattelkillarna i magen. Eriks gissning är 20:e april. Det är exakt en månad. Min systers gissning är den 15:e april. Det blir närmare 4 veckor...
I vecka 37 föds genomsnittet av alla tvillingar. Och det är ungefär där min syster och Erik gissat. Så alltså ca 4-5 veckor bort. GAHHHHH!
Min första reaktion blev: Vi måste skruva upp skåpen i helgen! Erik skrattade och sa att det skulle vi göra. Vi har ett skåp som ska upp i lilla badrummet och ett i stora. Det är tanken att det ska bli lite ordning där inne, egentligen rätt ok ordning redan nu, men vi kommer behöva någonstans att pula in lite prylar. För av nån anledning så blir det en del små pryttlar när man ska ha barn...
Byråarna för alla bebiskläder är iallafall på plats och det känns bra. Nu håller jag på att tvätta upp kläderna. Det tar bara sån plats att hänga... Kikade ner i tvättstugan och insåg att det finns gott om tider, så jag bokade en tid imorgon kl 10. Tre maskiner (om det inte rent av var fyra...?) och två tumlare. Kollade inte om det fanns torkrum eller torkskåp... men det gör det nog. Då kör jag igenom allt, även våra egna kläder som nu har fått stå undan nån vecka, nu behövs det verkligen tvättas.
Jag vet ju att om det är 4-5 veckor kvar, kanske mer till och med, så har jag väldigt mycket tid att tvätta och vika bebiskläder. Jag vet det. Men som kroppen känns just nu så kommer jag inte orka med att hålla på så mycket. Att plocka upp något ur botten på tvättmaskinen känns som ett redigt projekt nu. Och sammandragningarna blir ganska täta och onda av att böja sig ner gång på gång. Så det går snart inte längre. Igår skulle jag "bara" fixa köket innan jag tog tag i lite syprojekt. Men efter att ha tömt maskinen och fyllt på den igen var magen stenhård och det ville inte ge med sig. Det var bara att gå och sätta sig vid tv:n och lägga upp benen. Tog rätt lång stund innan magen tyckte att vi vilat tillräckligt.
Men sen är det ju dessutom så att dom kan få för sig att komma vilken dag som helst egentligen. Så jag tycker ändå att lite så där ordning och reda vill jag ha. Det är inte mycket plock kvar att ordna med egentligen, men som sagt så känns det rätt outhärdligt att försöka fixa så mycket just nu.
En sak är ju säker iallafall, det mesta skulle ordna sig ändå :) Om jag inte hinner, så finns det ju webbbutiker, Erik och mammor som kan ordna lite om det skulle vara så. Och så länge bebbarna har mat, kärlek och blöjor när dom kommer så tror jag det löser sig ändå! Mest troligt så löser det ju sig utan alla bra-att-ha-grejer.
En annan sak är namn, vad svårt det är med namn! Vi har en liten lista nu med namn som vi kan tänka oss. Men vi behåller dem just på listan och bestämmer inget, för vem vet vad det är för små filurer som kikar ut sen. Vi vet ju inte om namnen vi tycker vi vill ha passar dem. Känns lite som om vi vill träffa dem för att veta vilket som passar. Det finns favoriter men det visar sig väl vad det blir till slut. Erik och jag har inte riktigt samma smak... men det löser sig oxå :)
I vecka 37 föds genomsnittet av alla tvillingar. Och det är ungefär där min syster och Erik gissat. Så alltså ca 4-5 veckor bort. GAHHHHH!
Min första reaktion blev: Vi måste skruva upp skåpen i helgen! Erik skrattade och sa att det skulle vi göra. Vi har ett skåp som ska upp i lilla badrummet och ett i stora. Det är tanken att det ska bli lite ordning där inne, egentligen rätt ok ordning redan nu, men vi kommer behöva någonstans att pula in lite prylar. För av nån anledning så blir det en del små pryttlar när man ska ha barn...
Byråarna för alla bebiskläder är iallafall på plats och det känns bra. Nu håller jag på att tvätta upp kläderna. Det tar bara sån plats att hänga... Kikade ner i tvättstugan och insåg att det finns gott om tider, så jag bokade en tid imorgon kl 10. Tre maskiner (om det inte rent av var fyra...?) och två tumlare. Kollade inte om det fanns torkrum eller torkskåp... men det gör det nog. Då kör jag igenom allt, även våra egna kläder som nu har fått stå undan nån vecka, nu behövs det verkligen tvättas.
Jag vet ju att om det är 4-5 veckor kvar, kanske mer till och med, så har jag väldigt mycket tid att tvätta och vika bebiskläder. Jag vet det. Men som kroppen känns just nu så kommer jag inte orka med att hålla på så mycket. Att plocka upp något ur botten på tvättmaskinen känns som ett redigt projekt nu. Och sammandragningarna blir ganska täta och onda av att böja sig ner gång på gång. Så det går snart inte längre. Igår skulle jag "bara" fixa köket innan jag tog tag i lite syprojekt. Men efter att ha tömt maskinen och fyllt på den igen var magen stenhård och det ville inte ge med sig. Det var bara att gå och sätta sig vid tv:n och lägga upp benen. Tog rätt lång stund innan magen tyckte att vi vilat tillräckligt.
Men sen är det ju dessutom så att dom kan få för sig att komma vilken dag som helst egentligen. Så jag tycker ändå att lite så där ordning och reda vill jag ha. Det är inte mycket plock kvar att ordna med egentligen, men som sagt så känns det rätt outhärdligt att försöka fixa så mycket just nu.
En sak är ju säker iallafall, det mesta skulle ordna sig ändå :) Om jag inte hinner, så finns det ju webbbutiker, Erik och mammor som kan ordna lite om det skulle vara så. Och så länge bebbarna har mat, kärlek och blöjor när dom kommer så tror jag det löser sig ändå! Mest troligt så löser det ju sig utan alla bra-att-ha-grejer.
En annan sak är namn, vad svårt det är med namn! Vi har en liten lista nu med namn som vi kan tänka oss. Men vi behåller dem just på listan och bestämmer inget, för vem vet vad det är för små filurer som kikar ut sen. Vi vet ju inte om namnen vi tycker vi vill ha passar dem. Känns lite som om vi vill träffa dem för att veta vilket som passar. Det finns favoriter men det visar sig väl vad det blir till slut. Erik och jag har inte riktigt samma smak... men det löser sig oxå :)
måndag 9 mars 2015
Vecka 31, 30 fulla veckor har gått!
Det tuffar på. Iallafall dagarna. Det är väldigt tungt och känns som om kroppen kommer gå sönder snart. Sammandragningarna är rätt jobbiga numera. Dom kommer oftare och i princip i samband med vad jag än gör. Än så länge är det inte så onda sammandragningar, mest övning av livmodern. Men vissa kvällar om jag varit igång för mycket så kan jag få rätt onda. Så jag får helt enkelt ge fan i att vara igång för mycket.
Men just det känns rätt påfrestande, att vara på i huvudet men väldigt av i kroppen. Jag vill ju boa och fixa så bebbarna har det jag vill att dom ska ha när dom kommer. Dom skiter nog i vilket, men inte deras mamma :)
Förra veckan var det koll hos barnmorskan, det gick fint. Alla värden var fortfarande bra, sockret var lite högre än vad det varit men inget alarmerande alls. Hon lyssnade på hjärtljuden och ena bebben som ligger på tvärsen hade helt normala hjärtljud. Den andra var lite upprörd och vevade runt som sjutton. Hon undrade om den brukade röra sig mest och det är "lilleman", ja han brukar sparka mest och leva om mest. Men så lugnade även han ner sig och visade att hans hjärta kunde slå precis lika lugnt och städat som brorsans. Men ett par gånger kickade han till apparaten i protest! Spännande att se om humöret håller i sig.
Jag är jättespänd på en sak som jag beställt... Två klädset som fantastiska Karin Reijmar ska sy till killarna. Hon är så himla talangfull och gör så otroligt fina grejer! Först beställde jag tossor och vantar av henne... sen gjorde hon "misstaget" att visa ett set med body och byxa som hon sytt till en annan kompis. Jag högg ju direkt och frågade om jag fick beställa två set. Superfint! Ska bli kul att se vad det blir, har gett henne fria händer att sy i vilket tyg hon vill. Och så råkade jag visst beställa två mössor med *ooops*
Sen mitt uppe i allt så frågade hon om hon fick sy ett tvillingnest till oss med, som present... Blev alldeles rörd! Hon är så go Karin, tack snälla du för att du tänker på oss! Fick se tyget hon tänkt och det var tokfint, så jag kommer nog gråta lite när jag får se det... Gulle Karin!
Nu syr Karin mest som hobby vad jag förstår... men hon är ibland på marknader och så där. Antar att det är mest i Uppsalatrakten där dom bor med sin man och två barn. Stöter ni på henne så kika på hennes fina alster, hon är så himla duktig! Deras barn har ofta hennes kreationer och jag bara ler när jag ser bild på dem, underbart söta barn i urhäftiga kläder!
Förra veckan hann jag även med ett läkarbesök, det var främst för att ordna med sjukskrivningen och även för att få en kontakt med en läkare här. Det var en lite speciell läkare, men allt gick bra iallafall. Vi var på föräldrautbildning enkom för tvillingföräldrar med, då var Erik med. Bra info och lite kul att se om det fanns några fler mammor i ungefär samma tid som jag. Två av mammorna kan säkert vara nåt att träffa igen. Resten sa inte så mycket och jag fick ingen direkt känsla för dem heller. Dom var ganska långt efter i tid oxå. Så vi får väl se, kanske att man kan gå lite promenader och så småningom ha lite playdates :)
Denna vecka är det vanlig föräldrautbildning, den som alla par går. Erik kunde inte följa med denna gång då han åkt till Sthlm på jobb. Dessutom så har vi gått just denna del i Jönköping innan så det var mest att jag ville ha en plats för oss här, vi ska gå på nästa del nästa vecka. Vi har även ultraljud denna vecka och får troligen veta hur mycket dom väger nu, busarna där inne. Spännande!
Jag har även fått en tid till fotvård. Ska bli SÅ skönt. Eftersom jag numera knappt får på mig strumporna så lider mina stackar fötter... Torra och med små sprickor. Erik får smörja dem nu och dra på strumporna. Fick tipset att stoppa fötterna i påsar med olja ett par gånger i veckan och smörja varje dag med kräm. Så efter att jag fått bort de stackars hårda partierna ska jag göra precis så. Ner med fötterna i olja en stund ett par gånger per vecka och så smörja varje dag. Hoppas det gör susen.
Skulle behöva klippa mig oxå... men det vet jag inte om jag ids... Vart då lixom? I en ny stad och allt... Skulle behöva toppa lite och fräscha till. Får se om jag kan få till det innan bebbarna gör entré.
Men just det känns rätt påfrestande, att vara på i huvudet men väldigt av i kroppen. Jag vill ju boa och fixa så bebbarna har det jag vill att dom ska ha när dom kommer. Dom skiter nog i vilket, men inte deras mamma :)
Förra veckan var det koll hos barnmorskan, det gick fint. Alla värden var fortfarande bra, sockret var lite högre än vad det varit men inget alarmerande alls. Hon lyssnade på hjärtljuden och ena bebben som ligger på tvärsen hade helt normala hjärtljud. Den andra var lite upprörd och vevade runt som sjutton. Hon undrade om den brukade röra sig mest och det är "lilleman", ja han brukar sparka mest och leva om mest. Men så lugnade även han ner sig och visade att hans hjärta kunde slå precis lika lugnt och städat som brorsans. Men ett par gånger kickade han till apparaten i protest! Spännande att se om humöret håller i sig.
Jag är jättespänd på en sak som jag beställt... Två klädset som fantastiska Karin Reijmar ska sy till killarna. Hon är så himla talangfull och gör så otroligt fina grejer! Först beställde jag tossor och vantar av henne... sen gjorde hon "misstaget" att visa ett set med body och byxa som hon sytt till en annan kompis. Jag högg ju direkt och frågade om jag fick beställa två set. Superfint! Ska bli kul att se vad det blir, har gett henne fria händer att sy i vilket tyg hon vill. Och så råkade jag visst beställa två mössor med *ooops*
Sen mitt uppe i allt så frågade hon om hon fick sy ett tvillingnest till oss med, som present... Blev alldeles rörd! Hon är så go Karin, tack snälla du för att du tänker på oss! Fick se tyget hon tänkt och det var tokfint, så jag kommer nog gråta lite när jag får se det... Gulle Karin!
Nu syr Karin mest som hobby vad jag förstår... men hon är ibland på marknader och så där. Antar att det är mest i Uppsalatrakten där dom bor med sin man och två barn. Stöter ni på henne så kika på hennes fina alster, hon är så himla duktig! Deras barn har ofta hennes kreationer och jag bara ler när jag ser bild på dem, underbart söta barn i urhäftiga kläder!
Förra veckan hann jag även med ett läkarbesök, det var främst för att ordna med sjukskrivningen och även för att få en kontakt med en läkare här. Det var en lite speciell läkare, men allt gick bra iallafall. Vi var på föräldrautbildning enkom för tvillingföräldrar med, då var Erik med. Bra info och lite kul att se om det fanns några fler mammor i ungefär samma tid som jag. Två av mammorna kan säkert vara nåt att träffa igen. Resten sa inte så mycket och jag fick ingen direkt känsla för dem heller. Dom var ganska långt efter i tid oxå. Så vi får väl se, kanske att man kan gå lite promenader och så småningom ha lite playdates :)
Denna vecka är det vanlig föräldrautbildning, den som alla par går. Erik kunde inte följa med denna gång då han åkt till Sthlm på jobb. Dessutom så har vi gått just denna del i Jönköping innan så det var mest att jag ville ha en plats för oss här, vi ska gå på nästa del nästa vecka. Vi har även ultraljud denna vecka och får troligen veta hur mycket dom väger nu, busarna där inne. Spännande!
Jag har även fått en tid till fotvård. Ska bli SÅ skönt. Eftersom jag numera knappt får på mig strumporna så lider mina stackar fötter... Torra och med små sprickor. Erik får smörja dem nu och dra på strumporna. Fick tipset att stoppa fötterna i påsar med olja ett par gånger i veckan och smörja varje dag med kräm. Så efter att jag fått bort de stackars hårda partierna ska jag göra precis så. Ner med fötterna i olja en stund ett par gånger per vecka och så smörja varje dag. Hoppas det gör susen.
Skulle behöva klippa mig oxå... men det vet jag inte om jag ids... Vart då lixom? I en ny stad och allt... Skulle behöva toppa lite och fräscha till. Får se om jag kan få till det innan bebbarna gör entré.
lördag 28 februari 2015
Flyttat och börjar så smått komma i ordning
Ja nu har vi flyttat. Känns både bra att ha det gjort och lite så där jobbigt att lämna... men det kommer bli bättre när vi kommer i ordning. Mamma kom hit i veckan och hjälpte oss att packa upp och göra en massa matlådor tills bebbarna kommer, fina mamsen! Tack, du är bäst!
Själv börjar jag bli väldigt begränsad i hur jag kan ta mig för saker nu. Magen är stor och tung, det märks att det växer fort där inne. Ryggen värker konstant och fogarna bränner så fort jag gör nåt mer än sitter i fåtöljen... Men lite grann måste jag ju ta mig för varje dag, i den takt jag kan iallafall. Man måste få lite ruljans på blodet i kroppen annars kan man få blodpropp. Så jag försöker tänka på att inte bli för stillasittande bara.
Jag hoppas ju att bebbarna stannar där dom är i minst 6 veckor till, gärna 8. Det som skrämmer mig är ju att jag kommer få må så här lika länge... DET är lite jobbigt. Sömnen har ju varit bajs länge men sista veckan har det blivit värre. Svårt att somna om när jag vaknat. Det är ett helt företag att gå på toaletten så jag vaknar ju för mycket helt enkelt. Och så är jag varmare än en kamin! Jisses så jag svettas och har mig. Usch!
Ska snart börja tvätta upp de minsta kläderna tänkte jag. Sen måste jag fixa lakanen till sängen... och så måste jag fixa det sista som jag tänkt köpa i prylväg. Vi har en sväng till Ikea att göra, får se om jag kan delta i den eller om Erik får åka själv. Jag har beställt en del grejer via deras webbshop, så de där småplocket kommer med posten. Nu är det två byråar som behövs och sen nån förvaring till badrummet. Om jag försöker beställa det så blir det leveransdatum i början på april och tills dess vill jag inte vänta. Det som kommer på posten kommer om en vecka, det känns mer lagom.
Så vi får se hur vi löser byråarna. men det löser sig säkert.
Idag är det uppesittarnatt igen, efter första toabesöket så kunde jag inte somna om. Vaknade halv tre och försökte sen somna om till strax innan fyra, men det kändes hopplöst så jag gick upp istället. Nu börjar jag känna att jag kanske kan sova igen... men det blir ju så himla knäppt. Då vaknar ju Erik snart och vill gå upp :) Men men, det är väl bara att ta sig en liten tupplur på dagen sen om jag blir trött. Men det är rätt tråkigt att sitta uppe och bara surfa runt. Kanske får ta tag i att börja med nån serie och kika på den med hörlurar kanske. Är bara inte så motiverad till det... men bättre kanske än att bara klicka runt och läsa en massa tråkigt på nätet iofs.
Imorgon/idag (beror på hur man ser det) tänkte vi ta bilen runt i stan lite. Dels för att jag ska komma ut NÅNTING och se annat och dels för att kika runt lite så vi lär oss hitta. Erik vill testa vägen till sjukhuset så han vet hur han ska köra sen när det blir dags. Det är ju bra! Sen funderar jag på om vi kan få till ett besök i en galleria där jag skulle vilja köpa ett par brallor... men vi får se hur det hinns med och hur vi får ihop det.
Till veckan är det besök hos BM igen, lite föräldrautbildning och även ett läkarbesök. Så jag har nåt litet varje dag nästan, men det är väl bra. Då måste jag duscha och klä på mig iallafall :)
Själv börjar jag bli väldigt begränsad i hur jag kan ta mig för saker nu. Magen är stor och tung, det märks att det växer fort där inne. Ryggen värker konstant och fogarna bränner så fort jag gör nåt mer än sitter i fåtöljen... Men lite grann måste jag ju ta mig för varje dag, i den takt jag kan iallafall. Man måste få lite ruljans på blodet i kroppen annars kan man få blodpropp. Så jag försöker tänka på att inte bli för stillasittande bara.
Jag hoppas ju att bebbarna stannar där dom är i minst 6 veckor till, gärna 8. Det som skrämmer mig är ju att jag kommer få må så här lika länge... DET är lite jobbigt. Sömnen har ju varit bajs länge men sista veckan har det blivit värre. Svårt att somna om när jag vaknat. Det är ett helt företag att gå på toaletten så jag vaknar ju för mycket helt enkelt. Och så är jag varmare än en kamin! Jisses så jag svettas och har mig. Usch!
Ska snart börja tvätta upp de minsta kläderna tänkte jag. Sen måste jag fixa lakanen till sängen... och så måste jag fixa det sista som jag tänkt köpa i prylväg. Vi har en sväng till Ikea att göra, får se om jag kan delta i den eller om Erik får åka själv. Jag har beställt en del grejer via deras webbshop, så de där småplocket kommer med posten. Nu är det två byråar som behövs och sen nån förvaring till badrummet. Om jag försöker beställa det så blir det leveransdatum i början på april och tills dess vill jag inte vänta. Det som kommer på posten kommer om en vecka, det känns mer lagom.
Så vi får se hur vi löser byråarna. men det löser sig säkert.
Idag är det uppesittarnatt igen, efter första toabesöket så kunde jag inte somna om. Vaknade halv tre och försökte sen somna om till strax innan fyra, men det kändes hopplöst så jag gick upp istället. Nu börjar jag känna att jag kanske kan sova igen... men det blir ju så himla knäppt. Då vaknar ju Erik snart och vill gå upp :) Men men, det är väl bara att ta sig en liten tupplur på dagen sen om jag blir trött. Men det är rätt tråkigt att sitta uppe och bara surfa runt. Kanske får ta tag i att börja med nån serie och kika på den med hörlurar kanske. Är bara inte så motiverad till det... men bättre kanske än att bara klicka runt och läsa en massa tråkigt på nätet iofs.
Imorgon/idag (beror på hur man ser det) tänkte vi ta bilen runt i stan lite. Dels för att jag ska komma ut NÅNTING och se annat och dels för att kika runt lite så vi lär oss hitta. Erik vill testa vägen till sjukhuset så han vet hur han ska köra sen när det blir dags. Det är ju bra! Sen funderar jag på om vi kan få till ett besök i en galleria där jag skulle vilja köpa ett par brallor... men vi får se hur det hinns med och hur vi får ihop det.
Till veckan är det besök hos BM igen, lite föräldrautbildning och även ett läkarbesök. Så jag har nåt litet varje dag nästan, men det är väl bra. Då måste jag duscha och klä på mig iallafall :)
söndag 15 februari 2015
Ett par dagar kvar bara
Ja nu börjar det närma sig flytt. Eriks mamma har varit här i helgen och hjälpt oss packa. Det är i princip klart så på onsdag är det flyttfirmans huvudbry att bära. Vi har inte så många kartonger alls, så det känns lugnt. Det är lite sånt där plocka ner lampor och sånt, men det gör vi på tisdag kväll.
Vi har lite sopor att köra men det fixar Erik imorgon. Så vi är lixom på banan. lite jobbigt känns det att flytta från vår fantastiskt fina lägenhet... för hur det än är så får vi inget lika fint i Norrköping. Den lägenheten var ju bara VÅR första gången vi gick in i den. Men men, vi hade ju behövt flytta så småningom ändå eftersom vi nu får två bebbar istället för en.
I nya lyan så finns det gott om plats för både bebbar och gäster. Att gäster kan sova över känns rätt viktigt tycker jag. Dels för att man alltid kan erbjuda plats om nån hälsar på och dels för att vi kanske kommer behöva fråga om hjälp framöver och att det då finns ett bra rum att sova över i och stänga om sig i, det känns bra.
Lägenheten har dessutom både badrum och duschrum. Så två toaletter och två möjligheter att duscha, sånt underlättar ju mycket. Men lika fint får vi det aldrig... Man får försöka med att göra det så fint man kan och se det för vad det är. Det blir nog bra det med bara man landar lite grann.
Bebbarna lever iallafall loppan i magen och hela magen hoppar till när dom röjer där inne. Om jag håller tätt tills mitten på april så är det tidigt, men inte FÖR tidigt. Gärna undviker jag den 10:e april... men alla andra dagar går så bra så. Ja jisses... vad har man gett sig in i?
lördag 7 februari 2015
Snitt vs andra vägen
När jag träffar folk i olika situationer som konstaterar att jag är gravid och får reda på att det är två så kommer reaktionen: "Men då blir det väl snitt när det är dags?"
Jag vet när min syster väntade tvillingar var det nåt jag tänkte på oxå, att då måste hon ju snittas. Men när det blev eld i berget för henne så var det den "vanliga" vägen som gällde. Som jag minns det så var det nog aldrig riktigt tal om något snitt där.
Så som vården säger är att ligger ettan, den som är närmast utgången, med huvudet neråt så blir det en vanlig förlossning. Lite beroende på hur tvåan ligger, men oftast fungerar det på vanligt sätt då. Och då är förarbetet exakt samma, det skiljer sig inte nämnvärt från en enlingfödsel. Så klart måste man hålla koll på båda två och allt sånt där. Händer det nåt med tvåan som ligger och väntar så kan det ju hända att man skickas på snitt illa kvickt ändå mm. Men i stort så går det till på samma sätt.
Det är "bara" själva utdrivningen som blir dubbel. Det måste man ju göra två gånger. Oftast går det lite lättare, men det är inte direkt som tvålen i tvålkoppen... man måste arbeta för tvåan med ;) För min syster var det så att tvilling nummer ett som kom föst, var ett kilo lättare än tvilling två som kom sist. Hon fick ju kämpa på lite extra förstås, det var ju inte så att ettan banade väg direkt för tvåan.
Jag har ju hela livet sagt att aldrig i livet att jag trycker ut en vattenmelon genom muttan! Det är nog så att den förlossningsfilmen vi såg i skolan satte en del spår hos mig. Usch! Men efter det vi gick igenom i april förra året så känner jag att det kommer nog gå bra. Kroppen lixom förstår ju vad som är på gång och det är mest att åka med.
Så klart förstår jag jag skillnaden mellan en fullgången bebis och vår lilla flupp som det handlade om då. Men jag kände efteråt att trots att det var fullt med ångest och sorg så gick det rent kroppsligt rätt bra. Jag kunde mest följa med och barnmorskorna sa hela tiden hur jag skulle göra. Så jag känner mig inte längre så rädd eller maniskt negativ till att föda den vägen.
Sen läser jag mycket om snitt oxå. Vid tvillinggraviditet föds hälften vaginalt och hälften via snitt. Så jag tänker att det är bra att vara lite påläst om både och. Förut var det ju som sagt det enda jag kunde tänka mig. Men samtidigt nu när det är skarpt läge så känns det annorlunda. Att ta hand om en eller som i mitt fall två bebisar med ett stort sår i en massa lager av kroppen känns si så där. Även om det tar tid att läka efter en vanlig förlossning med så känner jag ändå att det är en mer naturlig läkning.
Får jag välja och om bebbarna ligger som dom "ska" så vill jag nog föda vanligt. Men sen är det ju så att funkar inte det så är jag inte negativ till snitt heller, det blir vad det blir. Det stämmer nog faktiskt en del det som "folk" säger: "När man är gravid så förbereder kroppen sig med hjälp av hormoner för att föda. Man kommer allt som oftast över de värsta rädslorna för vad det nu kan vara man är rädd för."
Så är det väl inte för alla så klart. Men för mig känns det just nu iallafall som att det blir bra vilket det än blir. Tror ju att både och kan bli bra. Får jag välja så kör jag gärna den vanliga vägen, men går inte det så är det ok med snitt oxå. Det kan bli så att första kommer den vanliga vägen medans den andra aldrig kommer i position, då blir det snitt på nummer två. Den varianten avstår jag gärna, men det är så ovanligt så det ska nog mycket till för att det blir så.
En sak är ju däremot säker: Ut ska dom ju på ett eller annat sätt!
Jag vet när min syster väntade tvillingar var det nåt jag tänkte på oxå, att då måste hon ju snittas. Men när det blev eld i berget för henne så var det den "vanliga" vägen som gällde. Som jag minns det så var det nog aldrig riktigt tal om något snitt där.
Så som vården säger är att ligger ettan, den som är närmast utgången, med huvudet neråt så blir det en vanlig förlossning. Lite beroende på hur tvåan ligger, men oftast fungerar det på vanligt sätt då. Och då är förarbetet exakt samma, det skiljer sig inte nämnvärt från en enlingfödsel. Så klart måste man hålla koll på båda två och allt sånt där. Händer det nåt med tvåan som ligger och väntar så kan det ju hända att man skickas på snitt illa kvickt ändå mm. Men i stort så går det till på samma sätt.
Det är "bara" själva utdrivningen som blir dubbel. Det måste man ju göra två gånger. Oftast går det lite lättare, men det är inte direkt som tvålen i tvålkoppen... man måste arbeta för tvåan med ;) För min syster var det så att tvilling nummer ett som kom föst, var ett kilo lättare än tvilling två som kom sist. Hon fick ju kämpa på lite extra förstås, det var ju inte så att ettan banade väg direkt för tvåan.
Jag har ju hela livet sagt att aldrig i livet att jag trycker ut en vattenmelon genom muttan! Det är nog så att den förlossningsfilmen vi såg i skolan satte en del spår hos mig. Usch! Men efter det vi gick igenom i april förra året så känner jag att det kommer nog gå bra. Kroppen lixom förstår ju vad som är på gång och det är mest att åka med.
Så klart förstår jag jag skillnaden mellan en fullgången bebis och vår lilla flupp som det handlade om då. Men jag kände efteråt att trots att det var fullt med ångest och sorg så gick det rent kroppsligt rätt bra. Jag kunde mest följa med och barnmorskorna sa hela tiden hur jag skulle göra. Så jag känner mig inte längre så rädd eller maniskt negativ till att föda den vägen.
Sen läser jag mycket om snitt oxå. Vid tvillinggraviditet föds hälften vaginalt och hälften via snitt. Så jag tänker att det är bra att vara lite påläst om både och. Förut var det ju som sagt det enda jag kunde tänka mig. Men samtidigt nu när det är skarpt läge så känns det annorlunda. Att ta hand om en eller som i mitt fall två bebisar med ett stort sår i en massa lager av kroppen känns si så där. Även om det tar tid att läka efter en vanlig förlossning med så känner jag ändå att det är en mer naturlig läkning.
Får jag välja och om bebbarna ligger som dom "ska" så vill jag nog föda vanligt. Men sen är det ju så att funkar inte det så är jag inte negativ till snitt heller, det blir vad det blir. Det stämmer nog faktiskt en del det som "folk" säger: "När man är gravid så förbereder kroppen sig med hjälp av hormoner för att föda. Man kommer allt som oftast över de värsta rädslorna för vad det nu kan vara man är rädd för."
Så är det väl inte för alla så klart. Men för mig känns det just nu iallafall som att det blir bra vilket det än blir. Tror ju att både och kan bli bra. Får jag välja så kör jag gärna den vanliga vägen, men går inte det så är det ok med snitt oxå. Det kan bli så att första kommer den vanliga vägen medans den andra aldrig kommer i position, då blir det snitt på nummer två. Den varianten avstår jag gärna, men det är så ovanligt så det ska nog mycket till för att det blir så.
En sak är ju däremot säker: Ut ska dom ju på ett eller annat sätt!
onsdag 4 februari 2015
Tiden bara går
Jag insåg igår att tiden går fort nu! Erik sa att han tyckte att det går så långsamt, men jag tycker att tiden bara flyger fram. Det är nåt litet varje dag, varje vecka som gör att det bara pockar på med veckorna.
Sista kontrollen på fantastiska Ryhov är avklarat. Jag har fått träffa min läkare och han är supernöjd med hur det utvecklar sig där inne. Han har hela tiden funnits där som en stöttepelare känns det som. Han har varit med från missfallet och fram till i tisdags. Fantastiska människa! Han borde verkligen få en egen stjärna i himlen!
Även sista kontrollen hos min barnmorska är avklarad. Det kändes vemodigt! Hon har ju oxå varit med på hela resan från första plusset och fram till nu. Urgo och riktigt fin kvinna! Men jag har lovat att skicka ett kort på våra nya familjemedlemmar sen. Och det kommer jag göra. Det finns ett antal inom vården här i Jönköping som jag vill lyfta upp till ytan och berätta om. Som funnits där alltid och stöttat och gett av hela sig själva. Helt underbart, fina personer som jag kommer minnas härifrån.
Jag har iallafall passerat 25 fulla veckor och även snart 26. Hos barnmorskan igår mättes magen och jag har mått som en fullgången enlinggraviditet. SF-mått på 37. I vecka 26 "ska" man ha SF 26 ungefär. Så visst större lär jag ju bli :) Jag har funnit mig i det nu tror jag, men Erik känner sig orolig att jag ska bli så stor att det blir svårt att överhuvud taget ta mig runt på egen hand. Jag är lite så där att: det är ju vad det är.
Jag kan ju inte direkt påverka det så mycket nu. Bara att finna sig i det.
Dagsläget för bebbarna är att dom ligger på +1% och +10% i tillväxt, dom har lika mycket fostervatten och hinnan mellan dem böljar fint (det ska den göra, då vet man att det är lika tryck i båda hinnsäckarna). Dom är livliga och verkar pigga där inne. Dagsläget för mig är TRÖTT, ONT och TUNG. Men eftersom det förhoppningsvis inte kommer några bebbar förrän i slutet på april så är det ju mest bara att gilla läget och vila när jag måste. Sover gör jag när jag är trött, oavsett när det är. Är så tacksam för att Erik finns och att han är den han är. Han fixar och donar så jag ska ha det bra. Han hjälper mig med strumporna dom dagar det gör för ont att ta på dem själv och han gör det mesta jag ber om. Känner mig lite som en parasit... men han bara ler och säger: "Självklart!" Min finaste Erik, tänk att han är min!
Vi klappar på magen tillsammans och förundras över att vi ska bli föräldrar. Jättekonstigt! Men oxå skithäftigt och spännande. Till två pojkar. Helt galet är det, men så underbart på samma gång!
Dags att ta tag i dagen, ska till arbetsterapeuten om en stund och fixa med skena till min tumme som har fått en inflammerad tunnel i senfästena. Gör ont och man måste ha skena så tummen blir obrukbar. Så det ska jag iväg och ta tag i.
Sista kontrollen på fantastiska Ryhov är avklarat. Jag har fått träffa min läkare och han är supernöjd med hur det utvecklar sig där inne. Han har hela tiden funnits där som en stöttepelare känns det som. Han har varit med från missfallet och fram till i tisdags. Fantastiska människa! Han borde verkligen få en egen stjärna i himlen!
Även sista kontrollen hos min barnmorska är avklarad. Det kändes vemodigt! Hon har ju oxå varit med på hela resan från första plusset och fram till nu. Urgo och riktigt fin kvinna! Men jag har lovat att skicka ett kort på våra nya familjemedlemmar sen. Och det kommer jag göra. Det finns ett antal inom vården här i Jönköping som jag vill lyfta upp till ytan och berätta om. Som funnits där alltid och stöttat och gett av hela sig själva. Helt underbart, fina personer som jag kommer minnas härifrån.
Jag har iallafall passerat 25 fulla veckor och även snart 26. Hos barnmorskan igår mättes magen och jag har mått som en fullgången enlinggraviditet. SF-mått på 37. I vecka 26 "ska" man ha SF 26 ungefär. Så visst större lär jag ju bli :) Jag har funnit mig i det nu tror jag, men Erik känner sig orolig att jag ska bli så stor att det blir svårt att överhuvud taget ta mig runt på egen hand. Jag är lite så där att: det är ju vad det är.
Jag kan ju inte direkt påverka det så mycket nu. Bara att finna sig i det.
Dagsläget för bebbarna är att dom ligger på +1% och +10% i tillväxt, dom har lika mycket fostervatten och hinnan mellan dem böljar fint (det ska den göra, då vet man att det är lika tryck i båda hinnsäckarna). Dom är livliga och verkar pigga där inne. Dagsläget för mig är TRÖTT, ONT och TUNG. Men eftersom det förhoppningsvis inte kommer några bebbar förrän i slutet på april så är det ju mest bara att gilla läget och vila när jag måste. Sover gör jag när jag är trött, oavsett när det är. Är så tacksam för att Erik finns och att han är den han är. Han fixar och donar så jag ska ha det bra. Han hjälper mig med strumporna dom dagar det gör för ont att ta på dem själv och han gör det mesta jag ber om. Känner mig lite som en parasit... men han bara ler och säger: "Självklart!" Min finaste Erik, tänk att han är min!
Vi klappar på magen tillsammans och förundras över att vi ska bli föräldrar. Jättekonstigt! Men oxå skithäftigt och spännande. Till två pojkar. Helt galet är det, men så underbart på samma gång!
Dags att ta tag i dagen, ska till arbetsterapeuten om en stund och fixa med skena till min tumme som har fått en inflammerad tunnel i senfästena. Gör ont och man måste ha skena så tummen blir obrukbar. Så det ska jag iväg och ta tag i.
onsdag 14 januari 2015
Allt på en gång
Ja nu händer det mycket. Strax innan jul blev det klart att Erik har fått nytt jobb. Han ska börja som konsult inom datanätverk och det kommer nog bli kanon för honom. Han har funderat länge på att byta jobb, inte för att han inte trivts utan mer för utmaningen i att söka sig vidare från högskolan där han undervisat i just nätverksteknik.
Han börjar sitt nya jobb den 1:a februari vilket gjorde mig rätt så stressad först. Att påbörja ett nytt jobb så där på slutet av graviditeten... mjaaa... det kändes inte helt bra för mig. Vi pratade mycket om det och allteftersom så kändes det bättre. Jag blockerade mig nog lite först, men så släppte det och vi enades om att så länge vi har varann så kommer vi fixa det.
Den ena delen var när han skulle börja, den andra var att jobbet han fått är på ett företag i Norrköping. Ok... vi var alltså tvungna att ta ställning till om vi ville flytta. Mitt upp i allting. Jag var även här väldigt avig och ville INTE lämna Jönköping innan bebisarna kommit. Jag har min trygghet i läkarna här, barnmorskan och de kontakter inom vården som varit så viktiga för mig i allt vi varit med om senaste året. Jag har även mitt jobb här och jag trivs med det, med kollegorna och allt.
Jag ville inte flytta. Men så diskuterade vi kring allt... jag kom fram till att mest troligt så kommer ju jag gå hem på heltid innan förlossningen omkring samma tid som Erik skulle börja sitt nya jobb. Sen är det så att Erik tagit tjänstledigt från sitt jobb för att testa detta nya och planen är ett han ska tillbaka till Jönköping inom ett år ungefär. Det företaget han fått jobb på finns även i Jönköping nämligen.
Så när vi började ta ner allt i mindre delar så insåg jag ju att det året som vi planerar vara i Norrköping kommer jag ju vara hemma, så det spelar ju ingen roll egentligen vart jag är hemma nånstans. Det finns fördelar för mig med Norrköping, det är närmare till mina syskon i Stockholm och även många av mina vänner bor ju där. Det blir närmare upp till Dalarna där Eriks familj finns och även Jenny.
Vi flyttar från Jönköping för en tid och bor i Norrköping. Jag är lite orolig för flytten och allt som kommer med det, men å andra sidan så kan jag ju varken packa, bära eller packa upp. Så jag kan mest sitta och peka. Och det löser sig :) Vi har lyckats få tag på en hyreslägenhet i Norrköping, vilket gick över förväntan smidigt. Vi har sålt lägenheten här i Jönköping. DET svider lite då vi båda tycker väldigt mycket om den. Men vi resonerade som så att vi kommer ju ändå inom inte allt för lång framtid behöva ha lite större. Så vi tänkte att det här var bästa just nu så får vi kika på vad vi vill ha senare när det är dags.
I dessa frågor har vi nu landat och känner oss trygga med alla delar. Skönt, men mycket som kommer hända framöver!
Igår var det den fjärde kollen av tvillingarna i magen. Vi fick träffa "min" läkare och det känns alltid tryggt. Han är så lugn och trygg i hela sitt sätt så jag blir mindre nervös när jag träffar honom. Undersökningen gick prima, båda killarna for runt och hade skoj där inne. Vi fick se en av dem öppna munnen och grimasera lite, det var tufft! Dom är lika stora, har lika mycket fostervatten och följer sina kurvor jättefint! Superskönt att få det beskedet!
Sen pratade vi om hur jag mådde och i ärlighetens namn mår jag ju inte så bra. Jag har svårt att sitta de 4 timmarna jag jobbar, får väldigt ont i bäcken och rygg. Sammandragningarna blir värre när jag inte kan vila så mycket som jag behöver. Jag sover väldigt dåligt när jag har ont och då mår jag jätteilla dagen efter... så det blir lite moment 22. Smärta, sammandragningar, sover illa, illamående... sen börjar det om igen. Så Erik och min mamma har varit rätt tydliga med vad dom tycker, det är dags att prioritera att försöka må så bra som möjligt varje dag.
Igår ställde sig även läkaren bakom dem så jag bestämde mig för att göra dem till viljes. Det tog emot, men jag inser ju att det är ju båda jag själv som lider och de närmaste får ju se och hantera det oxå. Så igår blev det 100% sjukskrivning. Känns nu efteråt som ett bra beslut men jag hade problem med känslan gentemot jobbet. Att gå hem redan nu. Men idag känns det verkligen som om jag gjorde rätt. Jag åkte till jobbet idag och städade av mitt skrivbord och plockade bort lite av mina privata saker. Fixade även med mailen och lite sånt. Fick säga hej då nu för ett tag mm... Och sen jag kom hem har jag knappt kunnat gå. Så ok, det är nog dags.
Nu blir det till att vila, vila och vila. Kanske packa nån kartong en dag när jag har en bra dag. Jag har förhoppningsvis minst 13-14 veckor kvar tills bebbarna kommer, så tid finns det till att förbereda mig och även att bli grå av tristess antar jag :) Får lyssna på ljudbok och kolla film... eller nåt.
Han börjar sitt nya jobb den 1:a februari vilket gjorde mig rätt så stressad först. Att påbörja ett nytt jobb så där på slutet av graviditeten... mjaaa... det kändes inte helt bra för mig. Vi pratade mycket om det och allteftersom så kändes det bättre. Jag blockerade mig nog lite först, men så släppte det och vi enades om att så länge vi har varann så kommer vi fixa det.
Den ena delen var när han skulle börja, den andra var att jobbet han fått är på ett företag i Norrköping. Ok... vi var alltså tvungna att ta ställning till om vi ville flytta. Mitt upp i allting. Jag var även här väldigt avig och ville INTE lämna Jönköping innan bebisarna kommit. Jag har min trygghet i läkarna här, barnmorskan och de kontakter inom vården som varit så viktiga för mig i allt vi varit med om senaste året. Jag har även mitt jobb här och jag trivs med det, med kollegorna och allt.
Jag ville inte flytta. Men så diskuterade vi kring allt... jag kom fram till att mest troligt så kommer ju jag gå hem på heltid innan förlossningen omkring samma tid som Erik skulle börja sitt nya jobb. Sen är det så att Erik tagit tjänstledigt från sitt jobb för att testa detta nya och planen är ett han ska tillbaka till Jönköping inom ett år ungefär. Det företaget han fått jobb på finns även i Jönköping nämligen.
Så när vi började ta ner allt i mindre delar så insåg jag ju att det året som vi planerar vara i Norrköping kommer jag ju vara hemma, så det spelar ju ingen roll egentligen vart jag är hemma nånstans. Det finns fördelar för mig med Norrköping, det är närmare till mina syskon i Stockholm och även många av mina vänner bor ju där. Det blir närmare upp till Dalarna där Eriks familj finns och även Jenny.
Vi flyttar från Jönköping för en tid och bor i Norrköping. Jag är lite orolig för flytten och allt som kommer med det, men å andra sidan så kan jag ju varken packa, bära eller packa upp. Så jag kan mest sitta och peka. Och det löser sig :) Vi har lyckats få tag på en hyreslägenhet i Norrköping, vilket gick över förväntan smidigt. Vi har sålt lägenheten här i Jönköping. DET svider lite då vi båda tycker väldigt mycket om den. Men vi resonerade som så att vi kommer ju ändå inom inte allt för lång framtid behöva ha lite större. Så vi tänkte att det här var bästa just nu så får vi kika på vad vi vill ha senare när det är dags.
I dessa frågor har vi nu landat och känner oss trygga med alla delar. Skönt, men mycket som kommer hända framöver!
Igår var det den fjärde kollen av tvillingarna i magen. Vi fick träffa "min" läkare och det känns alltid tryggt. Han är så lugn och trygg i hela sitt sätt så jag blir mindre nervös när jag träffar honom. Undersökningen gick prima, båda killarna for runt och hade skoj där inne. Vi fick se en av dem öppna munnen och grimasera lite, det var tufft! Dom är lika stora, har lika mycket fostervatten och följer sina kurvor jättefint! Superskönt att få det beskedet!
Sen pratade vi om hur jag mådde och i ärlighetens namn mår jag ju inte så bra. Jag har svårt att sitta de 4 timmarna jag jobbar, får väldigt ont i bäcken och rygg. Sammandragningarna blir värre när jag inte kan vila så mycket som jag behöver. Jag sover väldigt dåligt när jag har ont och då mår jag jätteilla dagen efter... så det blir lite moment 22. Smärta, sammandragningar, sover illa, illamående... sen börjar det om igen. Så Erik och min mamma har varit rätt tydliga med vad dom tycker, det är dags att prioritera att försöka må så bra som möjligt varje dag.
Igår ställde sig även läkaren bakom dem så jag bestämde mig för att göra dem till viljes. Det tog emot, men jag inser ju att det är ju båda jag själv som lider och de närmaste får ju se och hantera det oxå. Så igår blev det 100% sjukskrivning. Känns nu efteråt som ett bra beslut men jag hade problem med känslan gentemot jobbet. Att gå hem redan nu. Men idag känns det verkligen som om jag gjorde rätt. Jag åkte till jobbet idag och städade av mitt skrivbord och plockade bort lite av mina privata saker. Fixade även med mailen och lite sånt. Fick säga hej då nu för ett tag mm... Och sen jag kom hem har jag knappt kunnat gå. Så ok, det är nog dags.
Nu blir det till att vila, vila och vila. Kanske packa nån kartong en dag när jag har en bra dag. Jag har förhoppningsvis minst 13-14 veckor kvar tills bebbarna kommer, så tid finns det till att förbereda mig och även att bli grå av tristess antar jag :) Får lyssna på ljudbok och kolla film... eller nåt.
lördag 3 januari 2015
Hormoner och oro
Igår hade jag en rätt dålig dag. Mådde illa hela dagen, jag gör det av och till. Inte varje dag men lite så där varannan. Jag sov dåligt natten till igår med. Det brukar höra ihop lite grann. Kände mig deppig och nere hela förmiddagen och en bit in på dagen. Antar att hormonerna gör sitt till även dom.
Jag fick en massa jobbiga tankar och kände mig så maktlös. Börjar väl kanske så smått inse att jag kommer nog må ganska ruttet mot slutet av graviditeten. Jag är tung och otymplig redan nu och det lär ju inte bli bättre direkt. Jag känner av knäna redan, ryggen värker och jag kan inte göra mycket så drar magen ihop sig och protesterar. Ibland känns det även som träningsvärk i magen, antar att det är växtvärk.
Framåt eftermiddagen så tog jag mig kragen, jag duschade och gav mig ut på stan för att hämta lite paket. Jag hade köpt lite begagnade bebiskläder på Tradera innan jul och nu börjar dom komma på posten efter alla röda dagar. Det kändes lite bättre när jag fick sitta och packa upp paketen, alla dessa små kläder som på nåt sätt gör att det börjar kännas verkligt. Men det är inte helt lätt att släppa oron och tankarna på de små i magen.
Dom två lever iallafall loppan där inne. Det står att nu kan man märka lite sovmönster hos bebisarna och att dom oftast är vakna ungefär samma tider. Och om det stämmer så är dom i så fall kvällspigga OCH morgonpigga. När jag sitter/ligger och kollar på TV på kvällen så lever dom om ordentligt. Sen när jag vaknar på morgonen så tycks dom tycka "Wooohooo, är du vaken nu!?"
Idag ska vi försöka packa upp och städa undan efter ledigheterna. Vi började igår, men blev inte klara riktigt. Det är ju SÅ tråkigt att städa och plocka. Dessutom så blir jag så himla trött av att vara igång.
Måste även börja göra lite listor på vad vi behöver handla och fixa med. Känns lite övermäktigt... men nån gång måste jag ju börja.
Jag fick en massa jobbiga tankar och kände mig så maktlös. Börjar väl kanske så smått inse att jag kommer nog må ganska ruttet mot slutet av graviditeten. Jag är tung och otymplig redan nu och det lär ju inte bli bättre direkt. Jag känner av knäna redan, ryggen värker och jag kan inte göra mycket så drar magen ihop sig och protesterar. Ibland känns det även som träningsvärk i magen, antar att det är växtvärk.
Framåt eftermiddagen så tog jag mig kragen, jag duschade och gav mig ut på stan för att hämta lite paket. Jag hade köpt lite begagnade bebiskläder på Tradera innan jul och nu börjar dom komma på posten efter alla röda dagar. Det kändes lite bättre när jag fick sitta och packa upp paketen, alla dessa små kläder som på nåt sätt gör att det börjar kännas verkligt. Men det är inte helt lätt att släppa oron och tankarna på de små i magen.
Dom två lever iallafall loppan där inne. Det står att nu kan man märka lite sovmönster hos bebisarna och att dom oftast är vakna ungefär samma tider. Och om det stämmer så är dom i så fall kvällspigga OCH morgonpigga. När jag sitter/ligger och kollar på TV på kvällen så lever dom om ordentligt. Sen när jag vaknar på morgonen så tycks dom tycka "Wooohooo, är du vaken nu!?"
Idag ska vi försöka packa upp och städa undan efter ledigheterna. Vi började igår, men blev inte klara riktigt. Det är ju SÅ tråkigt att städa och plocka. Dessutom så blir jag så himla trött av att vara igång.
Måste även börja göra lite listor på vad vi behöver handla och fixa med. Känns lite övermäktigt... men nån gång måste jag ju börja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)