Jag insåg igår att tiden går fort nu! Erik sa att han tyckte att det går så långsamt, men jag tycker att tiden bara flyger fram. Det är nåt litet varje dag, varje vecka som gör att det bara pockar på med veckorna.
Sista kontrollen på fantastiska Ryhov är avklarat. Jag har fått träffa min läkare och han är supernöjd med hur det utvecklar sig där inne. Han har hela tiden funnits där som en stöttepelare känns det som. Han har varit med från missfallet och fram till i tisdags. Fantastiska människa! Han borde verkligen få en egen stjärna i himlen!
Även sista kontrollen hos min barnmorska är avklarad. Det kändes vemodigt! Hon har ju oxå varit med på hela resan från första plusset och fram till nu. Urgo och riktigt fin kvinna! Men jag har lovat att skicka ett kort på våra nya familjemedlemmar sen. Och det kommer jag göra. Det finns ett antal inom vården här i Jönköping som jag vill lyfta upp till ytan och berätta om. Som funnits där alltid och stöttat och gett av hela sig själva. Helt underbart, fina personer som jag kommer minnas härifrån.
Jag har iallafall passerat 25 fulla veckor och även snart 26. Hos barnmorskan igår mättes magen och jag har mått som en fullgången enlinggraviditet. SF-mått på 37. I vecka 26 "ska" man ha SF 26 ungefär. Så visst större lär jag ju bli :) Jag har funnit mig i det nu tror jag, men Erik känner sig orolig att jag ska bli så stor att det blir svårt att överhuvud taget ta mig runt på egen hand. Jag är lite så där att: det är ju vad det är.
Jag kan ju inte direkt påverka det så mycket nu. Bara att finna sig i det.
Dagsläget för bebbarna är att dom ligger på +1% och +10% i tillväxt, dom har lika mycket fostervatten och hinnan mellan dem böljar fint (det ska den göra, då vet man att det är lika tryck i båda hinnsäckarna). Dom är livliga och verkar pigga där inne. Dagsläget för mig är TRÖTT, ONT och TUNG. Men eftersom det förhoppningsvis inte kommer några bebbar förrän i slutet på april så är det ju mest bara att gilla läget och vila när jag måste. Sover gör jag när jag är trött, oavsett när det är. Är så tacksam för att Erik finns och att han är den han är. Han fixar och donar så jag ska ha det bra. Han hjälper mig med strumporna dom dagar det gör för ont att ta på dem själv och han gör det mesta jag ber om. Känner mig lite som en parasit... men han bara ler och säger: "Självklart!" Min finaste Erik, tänk att han är min!
Vi klappar på magen tillsammans och förundras över att vi ska bli föräldrar. Jättekonstigt! Men oxå skithäftigt och spännande. Till två pojkar. Helt galet är det, men så underbart på samma gång!
Dags att ta tag i dagen, ska till arbetsterapeuten om en stund och fixa med skena till min tumme som har fått en inflammerad tunnel i senfästena. Gör ont och man måste ha skena så tummen blir obrukbar. Så det ska jag iväg och ta tag i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar