När jag träffar folk i olika situationer som konstaterar att jag är gravid och får reda på att det är två så kommer reaktionen: "Men då blir det väl snitt när det är dags?"
Jag vet när min syster väntade tvillingar var det nåt jag tänkte på oxå, att då måste hon ju snittas. Men när det blev eld i berget för henne så var det den "vanliga" vägen som gällde. Som jag minns det så var det nog aldrig riktigt tal om något snitt där.
Så som vården säger är att ligger ettan, den som är närmast utgången, med huvudet neråt så blir det en vanlig förlossning. Lite beroende på hur tvåan ligger, men oftast fungerar det på vanligt sätt då. Och då är förarbetet exakt samma, det skiljer sig inte nämnvärt från en enlingfödsel. Så klart måste man hålla koll på båda två och allt sånt där. Händer det nåt med tvåan som ligger och väntar så kan det ju hända att man skickas på snitt illa kvickt ändå mm. Men i stort så går det till på samma sätt.
Det är "bara" själva utdrivningen som blir dubbel. Det måste man ju göra två gånger. Oftast går det lite lättare, men det är inte direkt som tvålen i tvålkoppen... man måste arbeta för tvåan med ;) För min syster var det så att tvilling nummer ett som kom föst, var ett kilo lättare än tvilling två som kom sist. Hon fick ju kämpa på lite extra förstås, det var ju inte så att ettan banade väg direkt för tvåan.
Jag har ju hela livet sagt att aldrig i livet att jag trycker ut en vattenmelon genom muttan! Det är nog så att den förlossningsfilmen vi såg i skolan satte en del spår hos mig. Usch! Men efter det vi gick igenom i april förra året så känner jag att det kommer nog gå bra. Kroppen lixom förstår ju vad som är på gång och det är mest att åka med.
Så klart förstår jag jag skillnaden mellan en fullgången bebis och vår lilla flupp som det handlade om då. Men jag kände efteråt att trots att det var fullt med ångest och sorg så gick det rent kroppsligt rätt bra. Jag kunde mest följa med och barnmorskorna sa hela tiden hur jag skulle göra. Så jag känner mig inte längre så rädd eller maniskt negativ till att föda den vägen.
Sen läser jag mycket om snitt oxå. Vid tvillinggraviditet föds hälften vaginalt och hälften via snitt. Så jag tänker att det är bra att vara lite påläst om både och. Förut var det ju som sagt det enda jag kunde tänka mig. Men samtidigt nu när det är skarpt läge så känns det annorlunda. Att ta hand om en eller som i mitt fall två bebisar med ett stort sår i en massa lager av kroppen känns si så där. Även om det tar tid att läka efter en vanlig förlossning med så känner jag ändå att det är en mer naturlig läkning.
Får jag välja och om bebbarna ligger som dom "ska" så vill jag nog föda vanligt. Men sen är det ju så att funkar inte det så är jag inte negativ till snitt heller, det blir vad det blir. Det stämmer nog faktiskt en del det som "folk" säger: "När man är gravid så förbereder kroppen sig med hjälp av hormoner för att föda. Man kommer allt som oftast över de värsta rädslorna för vad det nu kan vara man är rädd för."
Så är det väl inte för alla så klart. Men för mig känns det just nu iallafall som att det blir bra vilket det än blir. Tror ju att både och kan bli bra. Får jag välja så kör jag gärna den vanliga vägen, men går inte det så är det ok med snitt oxå. Det kan bli så att första kommer den vanliga vägen medans den andra aldrig kommer i position, då blir det snitt på nummer två. Den varianten avstår jag gärna, men det är så ovanligt så det ska nog mycket till för att det blir så.
En sak är ju däremot säker: Ut ska dom ju på ett eller annat sätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar