Hundsorg

Idag för exakt tre år sen fick Ghibli somna in efter att ha varit sjuk ett tag. Han fattas mig varje dag och det blir inte lättare alls att tänka tillbaka på det. Men sorgen har nog ett annat utseende idag tror jag. Det är på nåt sätt lättare för att minnena av allt det positiva tar över.

När nu allt är som det är så är det klart att det kommer upp till ytan igen. Jag kommer mista Blessin med och denna gång alldeles för tidigt. Hon borde fått ett par år till åtminstone. Men det är inte rättvist alla gånger och jag får försöka vara den starka matten som jag alltid sagt att jag ska vara när det är dags. Aldrig låta mina djur lida för att jag själv ska slippa ta jobbiga beslut.

Jag tänker en del på det här med hundsorg, att det kan kännas lite som om andra inte riktigt förstår. Jag vet att jag kände det då med Ghibli oxå, att man kände sig lite fånig som stod i kön på ICA och började gråta. Det är ju bara ett djur. Så kan det kännas att andra tycker. Att man inte har rätt att sörja. Nåra vänner till mig miste deras son för en kort tid sen... och sätter man det i perspektiv så är det klart att även jag känner att det ibland kan bli lite knepigt. Det måste vara det värsta man kan vara med om som förälder. Jag tänker på er och skänker er varmaste tankarna!

Pratade med en vän på FB och denne sa: "Man är ofta ganska ensam om hundsorg, det kan kännas som om man inte vågar sörja. Det finns alltid någon som mist en släkting eller haft andra tragedier i familjen och på nåt sätt så kan hundsorg ibland bli lite av en samvetsfråga."

Jag vet inte hur det är att mista en närstående för jag har aldrig varit med om det. Mina båda morföräldrar är borta, likaså min farfar. Men det har inte varit någon av mina närmaste som lämnat mig, som tur är! Så det starkaste sorgeupplevelsen jag har haft är nog Ghiblis bortgång. Jag tänkte mycket på det då, att det var svårt att sätta ord på det. Det är likadant nu. Ghibli och Blessin är ju de två som jag haft närmast under många år, dom har varit och är lite som mina barn. Tror att när man inte har barn själv så blir djuren lite som barn. Man ger dem allt man har och lite till. Nu sista tre åren är det jag och Blessin som gjort allt tillsammans. Flyttat hit och dit, varit ute och rest... Allt.

Så för mig är Blessin min familj. Nu har jag sån fantastisk tur att Erik tagit plats i mitt liv och oxå en plats som den närmaste. Så har jag ju så klart hela min fina familj med syskon och föräldrar! Men just den här lilla familjen som man har närmast sig varje dag, det är ju just nu Blessin och Erik. Så att behöva ta ett beslut som gör att hon inte ska finnas hos oss mer, det är helt overkligt.

En lättnad är att jag inte är ensam med min sorg denna gång och jag vet att det finns fler utanför min närmaste krets som kommer sakna henne. Det finns många som tycker om henne och som kommer känna att vi mist en otrolig hund allt för tidigt.

För tre år sen kunde jag inte prata om det alls nästan. Men denna gång finns det ett behov av att lufta det med ord. Kanske kan det bli lite osammanhängande och så, men det är som det är. Jag uppskattar alla fina ord och tankar som jag får från omvärlden, tack alla! Men det är väldigt svårt att prata om det så jag hoppas att ni kan ha lite överseende om jag inte svarar i telefon eller på sms. Det betyder inte att ja inte uppskattar det, jag bara klarar inte av att prata om det alltid.

Nu kommer mina hjärtan att förenas igen och jag tror att dom har saknat varandra. Dessutom ska Blessin snart löpa så det blir alldeles säkert ett kärt återseende på många sätt ;) Senare i år ska vi åka till Gotland och strö deras aska i havet. Jag vet precis vart och jag kommer alltid att återvända dit. Havet kan jag alltid besöka vart jag än är, så att dom får sin plats där känns helt rätt.