Det är lite roligt att alla högtider nu blir första gången jag och Erik firar ihop. Vi kommer mest vara hemma och ha det bra. Kylskåpet är fyllt med god mat och lite klirr från systemet. Jag tror det kommer bli en bra påsk! Plockmat, frukt och mys. Det blir fint det!
Imorse vaknade jag och funderade på vem som passade Blessin. Det tog ju bara nån sekund innan jag kom på hur det var. Men jag kan slås av att man har så otroligt mycket som sitter i ryggmärgen. Hon fattas varje dag. Det blir iallafall lite lättare för var dag som går och tårarna kommer inte brännande varje gång jag tänker på henne. Men det är tungt när jag tänker på att jag inte har hund längre. Det har varit så stor del av mitt liv och nu har jag ingen kvar.
Jag fick hennes livintyg idag, det som veterinären skriver. Kusligt att läsa där om diagnosen och veterinärens ord. Han lindade nog in väldigt mycket i mjuka ord när vi pratades vid båda gångerna, för det kändes ganska rått nu när man läser på intyget. Men så är det nog alltid. Svårt att förklara i mjuka ord på ett intyg som ska vara tydligt.
Ska ta tag i att fylla i alla papper till Agria och få det överstökat efter helgen tänkte jag. Sen är det bara att hämta urnan kvar. Minns inte hur lång tid det tog med Ghibli, men det var inte så länge har jag för mig. Erik har lovat att följa med och ge båda mina änglahundar sin sista vila. Det känns skönt. Jobbigt att göra det, men samtidigt ett avslut på nåt vis med. Usch...
På lördag ska vi åka på bilmässa, det kan bli kul. Har nog aldrig varit på det, men jag gillar ju att hitta på saker och just bilar kan vara kul att kika på. Sen blir det träning i helgen och promenader. Ska lura med mig Erik ut nån dag, han är inte så road av att gå så där bara fär att gå som jag gör. Men npn dag ska det nog gå ;)
Ta hand om er i påsk! Kram!
torsdag 28 mars 2013
söndag 24 mars 2013
No more sad sundays
Det är SÅ skönt att slippa söndagsångest! Jag har haft det stor del av mitt vuxna liv. Har inte kunnat få särskilt mycket vettigt gjort och mest suttit och tyckt att livet är skit. Vet inte varför, men söndagar har varit veckans absolut tråkigaste och hemska dag.
Numera är de inte det. Så najs. Och anledningen är väldigt enkel. Jag har träffat en man som gör varje dag till fest :) Han förgyller min dag utan att behöva göra nåt alls egentligen. Idag har vi slöat i soffan, varit ute på stan en sväng, tränat och så slappat ännu mer i soffan. Trots att det är söndag så är det inget jag tänker på mer än att konstatera att det är så. Otroligt skönt!
Blessin fattas, det är tomt efter den lilla snorpan... Igår så målade vi och grejjade i Eriks sovrum och hade musik på. Så kom Stiftelsens "Vart jag än går" och det dröjde inte länge förrän jag grät. Men faktiskt så var det fina och glada minnen. Hennes lilla vickande rumpa och flinande :) Och hur hon gillade att jag sjöng för henne ;) Lilla hjärtat! Så jag tror att det kommer bli lättare och lättare att minnas de roliga och fina sakerna.
I veckan ska jag på en anställningsintervju, ska bli skoj! Vi får se vad det kan ge och om jag kan charma dem så pass att dom vill ha mig. Håll tummarna!
Numera är de inte det. Så najs. Och anledningen är väldigt enkel. Jag har träffat en man som gör varje dag till fest :) Han förgyller min dag utan att behöva göra nåt alls egentligen. Idag har vi slöat i soffan, varit ute på stan en sväng, tränat och så slappat ännu mer i soffan. Trots att det är söndag så är det inget jag tänker på mer än att konstatera att det är så. Otroligt skönt!
Blessin fattas, det är tomt efter den lilla snorpan... Igår så målade vi och grejjade i Eriks sovrum och hade musik på. Så kom Stiftelsens "Vart jag än går" och det dröjde inte länge förrän jag grät. Men faktiskt så var det fina och glada minnen. Hennes lilla vickande rumpa och flinande :) Och hur hon gillade att jag sjöng för henne ;) Lilla hjärtat! Så jag tror att det kommer bli lättare och lättare att minnas de roliga och fina sakerna.
I veckan ska jag på en anställningsintervju, ska bli skoj! Vi får se vad det kan ge och om jag kan charma dem så pass att dom vill ha mig. Håll tummarna!
lördag 23 mars 2013
Märkligt
Ja just nu är det ytterst märkligt och tomt här hemma. Det är väldigt många saker som man har i sina vardagliga rutiner när man har hund som man inte tänker på. Iallafall så är det så för mig. Jag har ett speciellt sätt att tänka, planera och använda dygnets timmar. Jag kommer på mig själv att planera in dagens promenader med Blessin, jag tänker på hur länge jag varit borta hemifrån och när posten kommer så väntar jag mig att hon ska skälla. Det sitter i ryggmärgen. Och i samma sekund man tänker på det så minns man att hon inte finns längre. Tungt.
Det är overkligt att det är så tyst hemma. Men för varje dag som går bleknar iallafall det tunga och alla fina minnen tar allt större plats. Jag får i allt det onda försöka fokusera på att vara tacksam och glad för alla fina och roliga minnen hon har bjudit på genom åren. Det finns ju filmer, bilder och blogginlägg från massor av våra fantastiska upplevelser ihop. Det kommer ta tid, men jag hoppas att allt det fina vi haft tillsammans kommer ta över efter sorgen och att det på nåt sätt lättar lite i bröstkorgen.
En sak som i allt det jobbiga kom som en glad överraskning var att jag fick min specifikationen på min slutlön denna månad. Ekonomi är ju aldrig roligt (tycker inte jag iallafall), det går ju pengar åt alla olika håll bara man blinka tycker jag. Jag har haft lite funderingar kring denna månad, det är ju alltid så där innan A-kassa drar igång och allt sånt. Och jag hade inte väntat mig att få mer än ett par tusenlappar i slutlön, trodde att det var ungefär det som jag skulle ha. Men det blev bättre än så! Så just det slipper jag fundera på denna månads ekonomi, iallafall inte mer än vanligt. Jätteskönt!
Jobbsökandet då? Jo det börjar släppa lite grann, jag har sök en del jobb i Platsbanken och sen har jag spontansökt till massa företag. Nåra har nappat och velat träffa mig, så två väntar jag på besked ifrån och en ska jag träffa nästa vecka. Det är lite segt att behöva vänta och inte få ett ja eller nej. Men så länge det inte blir nej får jag ju hålla hoppet uppe iallafall.
Det är overkligt att det är så tyst hemma. Men för varje dag som går bleknar iallafall det tunga och alla fina minnen tar allt större plats. Jag får i allt det onda försöka fokusera på att vara tacksam och glad för alla fina och roliga minnen hon har bjudit på genom åren. Det finns ju filmer, bilder och blogginlägg från massor av våra fantastiska upplevelser ihop. Det kommer ta tid, men jag hoppas att allt det fina vi haft tillsammans kommer ta över efter sorgen och att det på nåt sätt lättar lite i bröstkorgen.
En sak som i allt det jobbiga kom som en glad överraskning var att jag fick min specifikationen på min slutlön denna månad. Ekonomi är ju aldrig roligt (tycker inte jag iallafall), det går ju pengar åt alla olika håll bara man blinka tycker jag. Jag har haft lite funderingar kring denna månad, det är ju alltid så där innan A-kassa drar igång och allt sånt. Och jag hade inte väntat mig att få mer än ett par tusenlappar i slutlön, trodde att det var ungefär det som jag skulle ha. Men det blev bättre än så! Så just det slipper jag fundera på denna månads ekonomi, iallafall inte mer än vanligt. Jätteskönt!
Jobbsökandet då? Jo det börjar släppa lite grann, jag har sök en del jobb i Platsbanken och sen har jag spontansökt till massa företag. Nåra har nappat och velat träffa mig, så två väntar jag på besked ifrån och en ska jag träffa nästa vecka. Det är lite segt att behöva vänta och inte få ett ja eller nej. Men så länge det inte blir nej får jag ju hålla hoppet uppe iallafall.
torsdag 21 mars 2013
Mina änglar
När Ghibli lämnade mig hade jag Blessin kvar. Mina rutiner var ändå de samma och det kändes på nåt sätt som om hon såg till att sorgen inte blev för stor. Idag har jag ingen hund kvar. Det är så sjukt tomt och det blir otäckt påtagligt när skålar och bäddar städas bort! Känslan är som att man ska städa bort det för att slippa minnas. Men givetvis är det inte så. Skuldkänslorna fajtas med sorgen varje minut. Jag vet ju att jag inte kunnat göra annorlunda. Men det är ändå skitjobbigt att ställa undan saker som varit del av bohaget i 13 år.
Jag fick lyckan att ta hand om Ghibli för ganska precis 13 år sen. Sen kom Blessin för 7,5 år sen. Dom har varit en del av mig och mitt liv så länge att det är helt overkligt att ingen av dem finns kvar längre. Sorgen efter Ghibli bubblar ju upp nu och den enda trösten är att dom nu får vara tillsammans. Ghibli behöver inte vara ensam längre.
Jag saknar er av hela mitt hjärta mina älsklingar!
Jag fick lyckan att ta hand om Ghibli för ganska precis 13 år sen. Sen kom Blessin för 7,5 år sen. Dom har varit en del av mig och mitt liv så länge att det är helt overkligt att ingen av dem finns kvar längre. Sorgen efter Ghibli bubblar ju upp nu och den enda trösten är att dom nu får vara tillsammans. Ghibli behöver inte vara ensam längre.
Jag saknar er av hela mitt hjärta mina älsklingar!
 |
| Mattes hjärtegryn! |
tisdag 19 mars 2013
28/11-2003 - 19/3-2013
Ännu en ängel har lämnat oss och farit tillbaka till himlen. Tack för alla fina minnen och underbara dagar min älskade Blessin. Hälsa Ghibli och morfar!
Sorgen är tung idag och jag känner mig tom. Ingen liten pinscherrumpa som kommer och vickar på hela sig när vi kom hem. Jag saknar dig så det gör ont... Du var min finaste fina Blessin. Vi ses igen och ta hand om dig nu så länge.
Sorgen är tung idag och jag känner mig tom. Ingen liten pinscherrumpa som kommer och vickar på hela sig när vi kom hem. Jag saknar dig så det gör ont... Du var min finaste fina Blessin. Vi ses igen och ta hand om dig nu så länge.
 |
| Hjärtat, vi glömmer dig aldrig! |
måndag 18 mars 2013
Hundsorg
Idag för exakt tre år sen fick Ghibli somna in efter att ha varit sjuk ett tag. Han fattas mig varje dag och det blir inte lättare alls att tänka tillbaka på det. Men sorgen har nog ett annat utseende idag tror jag. Det är på nåt sätt lättare för att minnena av allt det positiva tar över.
När nu allt är som det är så är det klart att det kommer upp till ytan igen. Jag kommer mista Blessin med och denna gång alldeles för tidigt. Hon borde fått ett par år till åtminstone. Men det är inte rättvist alla gånger och jag får försöka vara den starka matten som jag alltid sagt att jag ska vara när det är dags. Aldrig låta mina djur lida för att jag själv ska slippa ta jobbiga beslut.
Jag tänker en del på det här med hundsorg, att det kan kännas lite som om andra inte riktigt förstår. Jag vet att jag kände det då med Ghibli oxå, att man kände sig lite fånig som stod i kön på ICA och började gråta. Det är ju bara ett djur. Så kan det kännas att andra tycker. Att man inte har rätt att sörja. Nåra vänner till mig miste deras son för en kort tid sen... och sätter man det i perspektiv så är det klart att även jag känner att det ibland kan bli lite knepigt. Det måste vara det värsta man kan vara med om som förälder. Jag tänker på er och skänker er varmaste tankarna!
Pratade med en vän på FB och denne sa: "Man är ofta ganska ensam om hundsorg, det kan kännas som om man inte vågar sörja. Det finns alltid någon som mist en släkting eller haft andra tragedier i familjen och på nåt sätt så kan hundsorg ibland bli lite av en samvetsfråga."
Jag vet inte hur det är att mista en närstående för jag har aldrig varit med om det. Mina båda morföräldrar är borta, likaså min farfar. Men det har inte varit någon av mina närmaste som lämnat mig, som tur är! Så det starkaste sorgeupplevelsen jag har haft är nog Ghiblis bortgång. Jag tänkte mycket på det då, att det var svårt att sätta ord på det. Det är likadant nu. Ghibli och Blessin är ju de två som jag haft närmast under många år, dom har varit och är lite som mina barn. Tror att när man inte har barn själv så blir djuren lite som barn. Man ger dem allt man har och lite till. Nu sista tre åren är det jag och Blessin som gjort allt tillsammans. Flyttat hit och dit, varit ute och rest... Allt.
Så för mig är Blessin min familj. Nu har jag sån fantastisk tur att Erik tagit plats i mitt liv och oxå en plats som den närmaste. Så har jag ju så klart hela min fina familj med syskon och föräldrar! Men just den här lilla familjen som man har närmast sig varje dag, det är ju just nu Blessin och Erik. Så att behöva ta ett beslut som gör att hon inte ska finnas hos oss mer, det är helt overkligt.
En lättnad är att jag inte är ensam med min sorg denna gång och jag vet att det finns fler utanför min närmaste krets som kommer sakna henne. Det finns många som tycker om henne och som kommer känna att vi mist en otrolig hund allt för tidigt.
För tre år sen kunde jag inte prata om det alls nästan. Men denna gång finns det ett behov av att lufta det med ord. Kanske kan det bli lite osammanhängande och så, men det är som det är. Jag uppskattar alla fina ord och tankar som jag får från omvärlden, tack alla! Men det är väldigt svårt att prata om det så jag hoppas att ni kan ha lite överseende om jag inte svarar i telefon eller på sms. Det betyder inte att ja inte uppskattar det, jag bara klarar inte av att prata om det alltid.
Nu kommer mina hjärtan att förenas igen och jag tror att dom har saknat varandra. Dessutom ska Blessin snart löpa så det blir alldeles säkert ett kärt återseende på många sätt ;) Senare i år ska vi åka till Gotland och strö deras aska i havet. Jag vet precis vart och jag kommer alltid att återvända dit. Havet kan jag alltid besöka vart jag än är, så att dom får sin plats där känns helt rätt.
När nu allt är som det är så är det klart att det kommer upp till ytan igen. Jag kommer mista Blessin med och denna gång alldeles för tidigt. Hon borde fått ett par år till åtminstone. Men det är inte rättvist alla gånger och jag får försöka vara den starka matten som jag alltid sagt att jag ska vara när det är dags. Aldrig låta mina djur lida för att jag själv ska slippa ta jobbiga beslut.
Jag tänker en del på det här med hundsorg, att det kan kännas lite som om andra inte riktigt förstår. Jag vet att jag kände det då med Ghibli oxå, att man kände sig lite fånig som stod i kön på ICA och började gråta. Det är ju bara ett djur. Så kan det kännas att andra tycker. Att man inte har rätt att sörja. Nåra vänner till mig miste deras son för en kort tid sen... och sätter man det i perspektiv så är det klart att även jag känner att det ibland kan bli lite knepigt. Det måste vara det värsta man kan vara med om som förälder. Jag tänker på er och skänker er varmaste tankarna!
Pratade med en vän på FB och denne sa: "Man är ofta ganska ensam om hundsorg, det kan kännas som om man inte vågar sörja. Det finns alltid någon som mist en släkting eller haft andra tragedier i familjen och på nåt sätt så kan hundsorg ibland bli lite av en samvetsfråga."
Jag vet inte hur det är att mista en närstående för jag har aldrig varit med om det. Mina båda morföräldrar är borta, likaså min farfar. Men det har inte varit någon av mina närmaste som lämnat mig, som tur är! Så det starkaste sorgeupplevelsen jag har haft är nog Ghiblis bortgång. Jag tänkte mycket på det då, att det var svårt att sätta ord på det. Det är likadant nu. Ghibli och Blessin är ju de två som jag haft närmast under många år, dom har varit och är lite som mina barn. Tror att när man inte har barn själv så blir djuren lite som barn. Man ger dem allt man har och lite till. Nu sista tre åren är det jag och Blessin som gjort allt tillsammans. Flyttat hit och dit, varit ute och rest... Allt.
Så för mig är Blessin min familj. Nu har jag sån fantastisk tur att Erik tagit plats i mitt liv och oxå en plats som den närmaste. Så har jag ju så klart hela min fina familj med syskon och föräldrar! Men just den här lilla familjen som man har närmast sig varje dag, det är ju just nu Blessin och Erik. Så att behöva ta ett beslut som gör att hon inte ska finnas hos oss mer, det är helt overkligt.
En lättnad är att jag inte är ensam med min sorg denna gång och jag vet att det finns fler utanför min närmaste krets som kommer sakna henne. Det finns många som tycker om henne och som kommer känna att vi mist en otrolig hund allt för tidigt.
För tre år sen kunde jag inte prata om det alls nästan. Men denna gång finns det ett behov av att lufta det med ord. Kanske kan det bli lite osammanhängande och så, men det är som det är. Jag uppskattar alla fina ord och tankar som jag får från omvärlden, tack alla! Men det är väldigt svårt att prata om det så jag hoppas att ni kan ha lite överseende om jag inte svarar i telefon eller på sms. Det betyder inte att ja inte uppskattar det, jag bara klarar inte av att prata om det alltid.
Nu kommer mina hjärtan att förenas igen och jag tror att dom har saknat varandra. Dessutom ska Blessin snart löpa så det blir alldeles säkert ett kärt återseende på många sätt ;) Senare i år ska vi åka till Gotland och strö deras aska i havet. Jag vet precis vart och jag kommer alltid att återvända dit. Havet kan jag alltid besöka vart jag än är, så att dom får sin plats där känns helt rätt.
fredag 15 mars 2013
Lång vecka
Veckan blev inte riktigt vad jag väntat mig, kanske inte så konstigt. Jag har fortfarande inte riktigt fattat att Blessin har en begränsad tid kvar hos mig. Hon har varit som vanligt i veckan, lika tokig och go. Hon hoppar på tre ben mest hela tiden men det har hon ju gjort rätt så länge nu.
Så klart har den lilla prinsessan fått en del privilegier sen i måndags. Hon har fått utskuren biff, våfflor, mackor, ost och massor med gotte från gotteskåpet. Hon lär sig snabbt att nu för tiden lönar det sig massor att tigga och man blir inte ens avspisad. Bara man ser lite söt ut så ger det utdelning :)
Jag ringde veterinären igen på tisdagen, kände att under måndagens besök så kunde jag inte riktigt ställa ätt frågor. Det framkom inget nytt men det var ändå skönt att få prata igen med honom. Prognosen är densamma och självklart smärtar det mycket. Jag vet inte hur jag ska kunna bestämma när. Det är en helt sjuk situation, svårt att sätta ord på det.
Igår var jag iväg till Göteborg på en anställningsintervju. Det var ett intressant möte och vi får se vad det kan ge. Blessin fick stanna hemma med Erik under dagen. Dom hade soffmys och promenad i solen. Under tiden jag var borta kom ett blombud! När jag kom hem möttes jag av en jättefin bukett med blommor. Det var finaste Saila och Mirka som skickat den, tack fina ni! Det värmde gott i hjärtat att veta att ni tänker på oss *kraaam*
Sen vill jag tacka alla fina människor som skickar meddelanden, ringen och messar på FB för er omtanke! Det är en liten tröst i sorgen, så tack!
Så klart har den lilla prinsessan fått en del privilegier sen i måndags. Hon har fått utskuren biff, våfflor, mackor, ost och massor med gotte från gotteskåpet. Hon lär sig snabbt att nu för tiden lönar det sig massor att tigga och man blir inte ens avspisad. Bara man ser lite söt ut så ger det utdelning :)
Jag ringde veterinären igen på tisdagen, kände att under måndagens besök så kunde jag inte riktigt ställa ätt frågor. Det framkom inget nytt men det var ändå skönt att få prata igen med honom. Prognosen är densamma och självklart smärtar det mycket. Jag vet inte hur jag ska kunna bestämma när. Det är en helt sjuk situation, svårt att sätta ord på det.
Igår var jag iväg till Göteborg på en anställningsintervju. Det var ett intressant möte och vi får se vad det kan ge. Blessin fick stanna hemma med Erik under dagen. Dom hade soffmys och promenad i solen. Under tiden jag var borta kom ett blombud! När jag kom hem möttes jag av en jättefin bukett med blommor. Det var finaste Saila och Mirka som skickat den, tack fina ni! Det värmde gott i hjärtat att veta att ni tänker på oss *kraaam*
Sen vill jag tacka alla fina människor som skickar meddelanden, ringen och messar på FB för er omtanke! Det är en liten tröst i sorgen, så tack!
tisdag 12 mars 2013
Det var inte så det skulle vara
Detta inlägg är ett av det värsta jag skriver på lång tid. Det finns inte helt och hållet ord för hur jag känner och mår idag. Bredvid mig i soffan ligger min lilla svarta prinsessa och snarkar. Hon är just så där mysgo som bara hon kan vara en förmiddag efter en prommis ute i solen.
Ni vet ju att hon har haft ett skadat ben, det har jag skrivit om förut. Hon skadade det i somras, fick Rimadyl och blev bättre. Sen blev det sämre igen. Ny kur sattes in och efter den tyckte jag inte att hon blev så mycket bättre. Men vi har harvat på med lugna promenader och tagit det ganska lungt. Promenaderna har varit i hennes tempo och hon har varit den där glada lilla pluttan som hon alltid är.
Under jul och nyår tyckte jag dock att benet blev värre igen. Jag tog kontakt med en ortoped i Borlänge och han ville så klart titta på henne. Men så var jag ju i flyttartagen så jag sköt på det och bokade tid här i Jönköping istället. Fick en tid igår.
Vi kom in och fick svara på tusen och en frågor. Ortopeden kollade, drog, bände och gjorde allt för att försöka se vad som var fel. Som ni vet är ju pinschrar smärttåliga så han fick inte fram nån jättetydlig reaktion hos henne. Han tyckte då att vi skulle ta lite röntgenbilder. Blessin sederades och vi fick vänta lite för att komma in på röntgen.
Som den lilla prinsessa hon är så skötte hon sig exemplariskt så klart genom hela undersökningen och när vi väntade på bilderna så låg hon och vaknade till vid mina fötter.
Veterinären kallade in oss i ett litet kontor och började med: "Jaaaa... det här ser inte så bra ut."
"Ok? Vad är trasigt? När kan ni laga det?" var mina första tankar. Vi satte oss och han visade en röntgenbild på hennes höfter och bäcken. Redan innan han sa något så såg jag att nåt var riktigt fel. Så började han visa... Pekade och berättade:
"Som du ser här så är vänster höft starkt påverkad och även bäckenet. Jämför du här där skelettet är friskt så ser man att här är benet starkt och vitt i färgen på bilden. Här där skelettet är påverkat ser man bara en tunn skorpa och sen är det grått inuti. Det betyder att benet här är väldigt skört. Och det är skört pga att det är en tumör i benet. Din hund har cancer i sitt höftben och i bäckenet."
Chocken var helt obeskrivlig. Vi skulle få en remis på rehab på en skadad muskel, eller en operationstid till att laga vad det nu som var trasigt. Nu har hon cancer i skelettet och det är långt gånget.
"Det finns inget vi kan göra för att hon ska bli bra, hon kommer bara få ondare. Sen ser du här att skalet på skelettet är väldigt tunt så hon är väldigt känslig för stötar och om hon ramlar. Går skalet sönder så... jaaa... då är det akut avlivning som gäller. Hon får absolut inte leka med andra hundar, springa, hoppa eller halka så hon riskerar stötar mot detta område. Skalet är som äggskal kan man säga, innanför är det mycket poröst."
Så det finns inget att göra för henne alls. Det finns ingen överlevnad i detta skede och hon kommer bara bli sämre. Hon kommer få ondare och det kommer sprida sig. På bilden ser jag hur höften är deformerad och bäcket skört. Tumören sträcker sig från höften och över hela vägen till andra höften, uppåt mot ryggen och i hela bäckenet.
"Ni får givetvis med er smärtstillande hem, så ni hinner prata ordentligt och så där... men hon bör inte gå med det här så länge."
Hur länge är "så länge"? Vad var det som hände med den trasiga muskeln? Vad hände med remissen till rehab? Nej hon har ingen skada på benet. Blessin har cancer i sitt höftben och bäcken. Den glada lilla loppan som snarkar intill mig har cancer.
Hur mycket tid får jag låna?
Ni vet ju att hon har haft ett skadat ben, det har jag skrivit om förut. Hon skadade det i somras, fick Rimadyl och blev bättre. Sen blev det sämre igen. Ny kur sattes in och efter den tyckte jag inte att hon blev så mycket bättre. Men vi har harvat på med lugna promenader och tagit det ganska lungt. Promenaderna har varit i hennes tempo och hon har varit den där glada lilla pluttan som hon alltid är.
Under jul och nyår tyckte jag dock att benet blev värre igen. Jag tog kontakt med en ortoped i Borlänge och han ville så klart titta på henne. Men så var jag ju i flyttartagen så jag sköt på det och bokade tid här i Jönköping istället. Fick en tid igår.
Vi kom in och fick svara på tusen och en frågor. Ortopeden kollade, drog, bände och gjorde allt för att försöka se vad som var fel. Som ni vet är ju pinschrar smärttåliga så han fick inte fram nån jättetydlig reaktion hos henne. Han tyckte då att vi skulle ta lite röntgenbilder. Blessin sederades och vi fick vänta lite för att komma in på röntgen.
Som den lilla prinsessa hon är så skötte hon sig exemplariskt så klart genom hela undersökningen och när vi väntade på bilderna så låg hon och vaknade till vid mina fötter.
Veterinären kallade in oss i ett litet kontor och började med: "Jaaaa... det här ser inte så bra ut."
"Ok? Vad är trasigt? När kan ni laga det?" var mina första tankar. Vi satte oss och han visade en röntgenbild på hennes höfter och bäcken. Redan innan han sa något så såg jag att nåt var riktigt fel. Så började han visa... Pekade och berättade:
"Som du ser här så är vänster höft starkt påverkad och även bäckenet. Jämför du här där skelettet är friskt så ser man att här är benet starkt och vitt i färgen på bilden. Här där skelettet är påverkat ser man bara en tunn skorpa och sen är det grått inuti. Det betyder att benet här är väldigt skört. Och det är skört pga att det är en tumör i benet. Din hund har cancer i sitt höftben och i bäckenet."
Chocken var helt obeskrivlig. Vi skulle få en remis på rehab på en skadad muskel, eller en operationstid till att laga vad det nu som var trasigt. Nu har hon cancer i skelettet och det är långt gånget.
"Det finns inget vi kan göra för att hon ska bli bra, hon kommer bara få ondare. Sen ser du här att skalet på skelettet är väldigt tunt så hon är väldigt känslig för stötar och om hon ramlar. Går skalet sönder så... jaaa... då är det akut avlivning som gäller. Hon får absolut inte leka med andra hundar, springa, hoppa eller halka så hon riskerar stötar mot detta område. Skalet är som äggskal kan man säga, innanför är det mycket poröst."
Så det finns inget att göra för henne alls. Det finns ingen överlevnad i detta skede och hon kommer bara bli sämre. Hon kommer få ondare och det kommer sprida sig. På bilden ser jag hur höften är deformerad och bäcket skört. Tumören sträcker sig från höften och över hela vägen till andra höften, uppåt mot ryggen och i hela bäckenet.
"Ni får givetvis med er smärtstillande hem, så ni hinner prata ordentligt och så där... men hon bör inte gå med det här så länge."
Hur länge är "så länge"? Vad var det som hände med den trasiga muskeln? Vad hände med remissen till rehab? Nej hon har ingen skada på benet. Blessin har cancer i sitt höftben och bäcken. Den glada lilla loppan som snarkar intill mig har cancer.
Hur mycket tid får jag låna?
fredag 8 mars 2013
Minns ni kakorna?
Ja, Eriks kartong med kakor i? Den är inte tom faktiskt! Han har sparat lite till helgen. Lite impad faktiskt :) Han mumsade fram till onsdagen... sen har han låtit bli. Duktigt!
Helt klart är ju att hade det varit mina kakor hade dom säkerligen varit slut redan i tisdags. Till frukost. Typ. Men nu är det ju inte mina och jag misstänker att han håller koll på antalet i kartongen, så jag vågar inte nalla nån.
Idag var femte dagen med träning denna vecka och man kan ju tycka att jag är "värd" nåt då? Men icke... jag gjorde en skål med lite hallon, en skvätt vaniljyoughurt och keso. Nyttigt, kladdigt och väldit gott. Inte chips-gott. Men helt ok gott :)
Helt klart är ju att hade det varit mina kakor hade dom säkerligen varit slut redan i tisdags. Till frukost. Typ. Men nu är det ju inte mina och jag misstänker att han håller koll på antalet i kartongen, så jag vågar inte nalla nån.
Idag var femte dagen med träning denna vecka och man kan ju tycka att jag är "värd" nåt då? Men icke... jag gjorde en skål med lite hallon, en skvätt vaniljyoughurt och keso. Nyttigt, kladdigt och väldit gott. Inte chips-gott. Men helt ok gott :)
Sparrats med stjärnorna
Idag var det box på Nordic med instruktören Hasse och två gästspelare. Kul att sparra med Henrik och sen få sparka på honom. Det är inte utan att man tar i lite extra! Man kan ju inte mesa ur :-) Björn hade ordentligt tryck i slagen tydligen, Erik fick möta honom i en övning. Najs fredag, kul start på helgen!
Published with Blogger-droid v2.0.10
tisdag 5 mars 2013
Busted!
Erik är, om det är möjligt, en större gotteråtta än jag. Nu är det ju så att vi inte ska äta så mycket gotte alls. Men vissa dagar får han sug efter nåt speciellt och då köper han det. I söndags så blev han sugen på havrekakor med choklad emellan så han knallade och köpte det. Man kan ju tänka sig att han skulle komma hem med ett paket... nej då, en låda blev det.
Han mumsade lite på dem i söndags och så sa han när han ställde undan dem: "Nu får jag inte äta nåra förrän till helgen!"
Igår var jag iväg och tränade på kvällen, han var kvar hemma med Blessin. När jag kom hem så kom han och mötte mig när jag var i hallen. Han fick sig en puss och så såg jag en blodfläck på ena sidan om näsan. Konversation som följer:
Jag: "Du har en blodprick på näsan."
Han: "Har jag?"
Jag: "Ja, har du pillat på nån knors eller nåt?"
Han: "Eeeehhhh... nääää..."
Jag: "Då tror jag att det är lite choklad från dina havrekakor som letat sig upp dit."
Han: "Nääää... jag har inte ätit nån kaka!"
Jag: "Jasså? Kolla dig i spegeln så får du se."
Han piper iväg och kollar sig i spegeln.
Jag: "Du har nallat kakor!"
Han: "Nej det har inte jag... Det var Blessin!"
Ridå.
Lätt att skylla på hunden :) Totalt busted! Senare på kvällen åkte hela kartongen fram och tillsammans med ett glas mjölk var han nöjd. Jojo... räcker till helgen. Som att!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)