Det blir asbra det här!

Följande videosnuttar kommer från Cirkus Möller, et program som inte skulle vara vad det är om inte denne underbara kille var med. Sean Banan! Så skön humor... galet!



Sjukt.... helt sjukt!



Jag vet inte vad man ska säga... Hahahaha!



Vad får dom allt ifrån??



Och jaaaa... jag vet.... jag är oxå sjuk som tycker det är roligt. Men erkänn att han spelar så bra på alla frdomar... båda sidors fördomar. Jaaa..... herregud!

Nu är jag iallafall på plats i nya lyan. Första dagarna var jag nästan full av panik. Hur skulle jag nånsin få ordning...? Jag började ju förra veckan med att vara sjuk igen, vilket inte var nåt vidare. Mån-ons låg jag med feber och var faktiskt rätt orolig att jag fått svininfluensan. Jag hade alla symtom utom ont i lederna... Men allt annat hade jag. Lagom kuligt. Som "tur" var ställde vår ena lärare in lektionen på tisdagen, så där missade jag inte så mycket. Men på onsdagen hade vi allas vår Tomas igen.

Tänkte att jag MÅSTE orka, för jag vill int emissa varken lektionen eller honom. (Lite kul måste man ju få ha) Men insåg på natten att det var bara att ge upp på det. Somnade vid tv:n vid åtta och sen vaknade jag en massa gånger av febern. Så et gick SÅDÄR att följa den planen. Så kan det vara, jag missade en massa. Inget att göra åt. Snart ny vecka och nya lektioner.

Men som sagt, jag är på plats i nya lyan. En liten lägenhet i Nyköping! Så fint kommer det bli. Just nu är det lite hyllor och så som ska upp. Men det kommer bli kanon! Trivs redan kanoners och har ju en mugg som man inte måste tömma! Bara det lixom. Och sen en egen dusch där jag inte måste trycka på en knapp var 30:e sek, jag slipper klä på mig innan jag är torr och jag kan sjunga i duschen utan att vara rädd att nån kommer in. I servicehuset på campingen visste man ju inte vad som kunde hända! *fniss* Men här är det lugna gatan. Eller... här kan jag ju iallafall känna mig lite lugnare med att få vara ifred.

Sen väntar jag ut min förkylning, ska ta tag i träningen igen. Men jag vågar inte sätta igång förrän jag är frisk nu. Nu har jag avverkat 5 veckor med förkylning. Inte så värst sugen på att äventyra det med att sätta igång för tidigt.

Det som verkligen stör mig just nu är att alla nya vänner här i Nyköping, ser mig som "Kattis, tanten, den där runda". Och jag är ju just nu rätt rund... men det stör mig grymt att jag vet att dom skulle se på mig annorlunda om jag var mindre rund än vad jag är nu. Det märks på folk att dom ser annorlunda på en när man är rund. Speler ingen roll att många försöker dölja det. Det syns i blicken, så är det bara. Nej, det är inte bara jag som ser det, det är så.

Och det känns som om man ser bara vikten, inte mig. Man ser inte Kattis. Jag tror att jag kommer vara singel tills jag gått ner i vikt igen. För ingen ser den jag är. Trist, men så är det. Jag förstår på sätt och vis, men samtidigt inte. Ja ja, skit i det. Säger som Sarah Dawn Finer, "I'm standing strong". Jag är den jag är, oavsett om jeansen sitter tight som fan eller om favvotröjjorna sitter som korvskinn.

Förra julen låg jag i magsjuka under julafton och ett par dagar efter. Tänkte mycket och skrev in mig på Mötesplatsen. Jag var villig att prova den vägen... kanske kunde det vara nåt. Jag ville inte vakna ensam denna jul, julen 2009. Jag träffade två killar. En av dem var verkligen en kille jag ville att det skulle klicka med. Men, det gjorde inte det. Vi skrev med varann rätt intensivt och vi hittade saker hos varann som bara var så rätt. Till slut sågs vi. Vi hade mycket roligt ihop och när vi skildes åt visste jag att vi inte skulle ses igen. Trots att det fanns nåt från min sida, så kändes det att här blir det inget. Han var lite för bra för att vara sann.

Eller inte för bra för att vara sann. Han var för bra och han var sann, det var väl det som var felet. Vi har väldig sporadisk kontakt idag. Ibland kollar jag på foton av honom och tänker att han är en riktigt bra kille. Han är värd att vara lycklig! *kram*

Till syvens och sist, I'm standing strong. Jag tror att jag är lite knäpp i huvvet ändå, sadlar om vid min ålder... utan skyddsnät och utan en riktig plan. Jag ville ju ha familj vid det här laget, en liten som var det där stora i livet. En man vid min sida som jag kunde vakna intill.

Jag läste en artikel hos tandläkaren för, nu ska vi se... 16-17 år sen, det ligger ju en massa Allers och Hemmets Journal hos tandläkaren... Det handlade om en kvinna i min nuvarande ålder. Hon hade efter ett antal förhållanden insett att hon skulle nog inte hitta nån så där inom en rimlig tid. Men hon hade jobb och en stabil familj runt sig. Ingen egen man alltså utan sin familj med föräldrar och syskon. Den här kvinnan adopterade en flicka från Kina på egen hand och vart alltså mamma ensam.

Jag kände redan då, att det kunde vara jag o 15 år. Kändes som om det var nåt jag skulle kunna göra. Och nu, kan jag ju säga att det ligger rätt nära. Jag vet ju att jag är i den åldern där det blir svårare och svårare att bli mamma. Jag vill vara mamma, jag vill få den möjligheten. Men jag börjar inse att det nog kommer få bli en grej som jag får göra ensam. Så är det och jag hade lite ångest för det i början. Men nu... nu känns det helt ok.

Har aldrig trott att det är ultimat att göra det på egen hand, tror inte att de är ultimat att stå med hela ansvaret själv. Men på ett sätt tänker jag att det är orättvist att jag inte skulle kunna få uppleva det, bara för att jag är ensam. Men men, det där ordnar sig nog. Det är ju inte ens säkert att jag KAN få egna barn.

Nu fokuserar jag på att göra så gott jag bara kan och utveckla mig på utbildningen. Så får det nadra komma när det kommer. Klart jag tänker på det mycket, men kan ju egentligen inte göra så mycket åt det. Ja ja... vad är väl en bal på slottet.