2014

Jag brukar ju försöka summera varje år. Just i år känns det inte helt och hållet lätt. Eller, inte lätt alls faktiskt. Jag gör ett försök, men allt går inte att få med...

Året inleddes med glädje och en förväntan tillsammans med Erik. Jag hade plussat dagen före julafton 2013 och den där tiden precis i början på året var fylld av förväntan, kärlek och planer. Vi valde att låta oss glädjas fullt ut. Visst fanns det en del oro, men inte alls så där så det påverkade oss. Vi var genuint glada och vår lilla bebis var beräknad till slutet på augusti.

Allt utvecklades normalt som det verkade och jag mådde inte särskilt dåligt mer än lite illa och huvudvärk.

10:e april slets en del av våra hjärtan ut då vi förlorade vår bebis. Efter ett par dagar inlagd med infektion så gick det inte att rädda vår lilla skatt. Den sorgen vi upplevde under stor del av året efter detta var tung och svår att hantera. Vi kämpade, pratade, grät och stöttade varandra. När jag behövde hållas under armarna så var Erik där och tvärt om. Jag tror vi blev starkare tillsammans av det vi gick igenom, iallafall känner jag så. Jag tror Erik håller med mig.

Den 31 augusti var bebisen beräknad och fram tills dess var många konfrontationer med vänner, familj och kollegor ganska tunga. Svårt att träffas utan att kommentera det som hänt och sorgen vi bar på.

Den 1:a september kändes det i hjärtat att värre kunde det inte bli iallafall, nu var det dags att ge sig iväg uppåt och försöka jobba med att komma tillbaka. Efter fyra dagar gjorde jag ett positivt graviditetstest och hela världen kändes upp och ner igen.

Inte av sorg denna gång, utan av glädje! Glädje blandat med förvirring, oro och en skarp misstro på att det skulle kunna gå vägen. Färgade av det som hänt och med den sorgen fortfarande skavande i själen var det svårt att veta hur vi skulle känna. Vågade vi vara glada på riktigt?

7:e oktober fick vi komma till sjukhuset på koll, vi skulle bara se att allt såg bra ut... Det gjorde det. På båda de små liven som hade fått fäste där inne.

Två. Det var två.

Det tog ett par dagar att smälta det. Om allt gick bra nu skulle det bli tvillingar. Helt och hållet galet!

Hösten tuffade på och nu går jag in i vecka 22 imorgon. Senaste kontrollen var helt utan anmärkning. De båda pojkarna växer som dom ska och alla värden, mätningar och tester säger att allt är helt normalt och bra. Jag får regelbundna odlingar för att hålla min oro borta så gott det går.

Jag ljuger om jag säger att jag har tagit denna graviditet på samma glädjefyllda sätt som min första. Om jag kunnat välja så hade jag gärna levt i denna graviditet som jag gjorde i den förra. Men jag har varit orolig och faktiskt inte trott att det kan gå bra.

19+4 var den 10:e april förra gången och nu denna gång var det för dryga veckan sen. Vi kom ut på andra sidan om den dagen. Och nu tar vi stapplande steg in i den del vi inte fick i våras. Det är både skrämmande och spännande. Vi börjar nu tro på att vi kommer få uppleva att bli föräldrar.

Och till två små pojkar! Det är helt underbart att tänka på det. Helt galet, konstigt... men ändå så himla rätt. Jag och Erik får tvillingpojkar. Det ska gå bra. Det kommer gå bra. Det måste gå bra.

Vi beställde barnvagn idag. Jag tror det betyder att vi nu ser vår framtid med ljusare ögon. Vi förbereder oss för att köra våra tvillingkillar i en vagn vi vågat beställa. De två tvillingkillarna som vaknade tidigt i morse och valde att börja fira in det nya året redan innan frukost.

Gott nytt år önskar jag till familj och vänner! Tack för allt stöd och all uppmuntran! Om en timme är det ett nytt år och jag hoppas, tror och önskar att det blir ett mycket bättre än det som varit.

Vecka 21

Äntligen! Vi har tagit oss förbi den där dagen eller de där dagarna som har känts som en milstolpe. 19+1 las jag in och 19+4 så var det över. Nu har jag tagit mig till 20+0 och alltså gått in i vecka 21. Känns väldigt skönt att kunna lämna det bakom sig! Trots att allt har gått bra hittills egentligen så har dom här dagarna varit lite tuffa. Just att tänka tillbaka och veta att det var precis nu...

Men varje dag nu så känner jag iallafall en av de små tydligare och tydligare. Den som ligger längst ner ligger nog just nu med fötterna neråt, för det känns lite som om han sparkar livligt där nere på kissblåsan av och till :)

Han som ligger övers kan jag känna mer diffust, men han ligger oxå mer omgärdad av moderkakan som dämpar. Så det är därför han känns mindre. Jag är inte orolig för det alls för jag känner ju båda, bara det att den ena känns mer.

Däremot så kommer det allt mer signaler på att det börjar bli trångt. När jag har ätit så blir jag oftast tvungen att lägga mig för att pusta ut lite. Det blir lixom full på en gång, trots att jag är hungrig som sjutton så får det inte plats med så mycket mat. Jag försöker äta ofta och lite, men det känns lite som om jag måste göra det ännu bättre. Jag blir proppmätt och sen efter en stund så är jag hungrig som en varg igen.

Har dessutom börjat få lite hjärtklapping och bli lite yr då och då. Men det förklarade BM som att blodvolymen ökar väldigt mycket nu och även vikten på de små blir ju högre nu, så allt tar plats på ett annat sätt. Så det är bara att vänja sig, det kan ju hålla på fram till april nånting så...

Snarkat har jag börjat med oxå, stackars Erik! Men jag vaknar av det själv så jag kan vältra över på sidan. På sidan går det bra. Ja herregud. Det är ju inte slut än heller. Men oavsett hur mycket krämpor det är så är jag väldigt lyckligt lottad som får uppleva det, två små mirakel växer till sig i min mage och från ca 3-4 framåt går dom att rädd om dom bestämmer sig för att komma... DET känns väldigt skönt och jag hoppas veckorna går fort!

Rutinultraljudet avklarat

I tisdags var vi på ultraljud nummer två i raden av många. Vi var inställda på ett kort besök, bara kolla lite och sen klara. Men läkaren tyckte att vi skulle göra rutinultraljudet på en gång, så det blev så. Allt var normalt och såg fint ut. Dom är så stora som dom ska vara, följer sina kurvor och var aktiva där inne. Fascinerande ändå att jag inte känner så mycket av det där flaxandet!

Jag börjar känna dem mer och mer, men det slog mig att just det där viftandet och snurrandet känner jag inte av än :) Längtar tills det blir tydligare. Även så att Erik kan känna! Vi fick även veta på ultraljudet att vi väntar två pojkar! Jisses… två små snoppisar!

Det kändes förra gången som om det var en tjej och nu så känns det som om det var pojkar. Jag hade rätt :) Eller förra vet jag inte vad det var… men denna gång var det iallafall som jag tänkte att det var. Nu är det än mer verkligt att vi ska få barn, två pojkar och dom kommer vara väldigt lika varann :) Jättekonstigt och jättehäftigt! Det var iallafall inte svårt att se att det var pojkar, inte ens för mig som inte tycker att jag ser mer än massa skuggor och klumpar. Men snopparna hade jag koll på!

En lite otäck sak som hände där i UL-rummet var att en av läkarna svimmade! Det var en gynläkare, en sköterska och en som kallade sig underläkare. Denna tjej som kallade sig underläkare fick stå intill maskinerna för det fanns ingen stol där precis. Mitt upp i allt så far hon i golvet och svimmar! Otäckt! Men hon verkade inte så stressad över det, verkade som om det hade hänt förut. Hon fick lite vatten och en stol att sitta i och så fortsatte sköterskan. men mycket märkligt blev det där ett tag.

Sen blev jag väldigt förvånad också när jag fick klart för mig att ena bebben ligger precis under mina revben. Inte konstigt att det börjar kännas trångt! Och en annan sak… dom vägen ca 250 gram just nu. Magen är stor och tung. Hur kommer det kännas och vara när dom väger 2,5 kilo styck… Hej och hå! Jag försöker att inte tänka så mycket på det.

Idag blir det ett besök hos barnmorskan. Vi skulle mest stämma av inför julledigheten och sen ska vi träffas igen i januari. Just nu känns det som om jag har kontroll över känslorna och allt sånt vilket är ganska skönt.

Helgen som var åkte vi till Sthlm för att gå på hundutställning och julbord. Jag träffade även Jenny, Klas och lilla Vera en stund vilket var jättemysigt! Men med facit i hand så kanske det var lite att ta i med alla aktiviteter. Hade väldigt ont i bäcken och rygg på lördagskvällen. Och när vi ätit julbord och suttit i bilen på väg hem så hade jag väldigt ont igen på söndagskvällen. Det var värt det, men kändes rätt ynkligt där på söndagen. Det är väl bara att inse att såna där utsvävningar är mer än vad jag pallar med helt enkelt.

Imorgon är sista dagen på jobbet innan ledigheten över jul. Ska bli jätteskönt! Jobbar igen den 7:e januari. Långledigt!

Uppåttjack

Färska hallon. Det måste vara det godaste som finns i alla kategorier. Just nu finns inga svenska, men jag klarar mig gott på de holländska eller vad det är. Så gott att äta dem som dom är bara och hela asken på en gång :) Hallon är min drog!

Om två veckor så är det dagen D, den dag som det gick åt skogen sist. Jag vill förbi den dagen och jag vill komma ut på andra sidan. Nästa vecka på tisdag är nästa koll. Så jag håller andan lite grann.

Men under tiden så ger jag hän åt mina cravings. Hallon. Rå prinkorv (alltså inte RÅ rå, utan bara inte tillagad. Den är ju kokt när man köper den.). Iskall mjölk. Limpmackor med bara smör på. Allt för sött mår jag illa av men salt är gott i lagom mängd. Och så kiwi. Det äter jag för att hålla magen i trim. Ingen kiwi, ingen toalett på ett par dagar. Med kiwi, magen är glad. Det enda är att tungan blir så sträv och konstig efter ett par kiwi. Men, det är ju som det är :)

Jobbar halvtid nu, känns bra! Lite socialt umgänge och nåt att ägna mig åt ett par timmar. Men halvtid är nog lagom för jag kan inte sitta så länge i sträck. Hela dagen skulle nog inte gå tror jag.

Just nu är krämporna följande:

• Illamående efter frukost (ibland efter andra måltider eller om jag INTE äter, men oftast bara frukosten numera.)
• Karpaltunnelsyndrom. Har haft det sen vecka 11 nånting, skenor på!
• Foglossning både här och där.
• Halsbränna.
• Extrem trötthet.
• Sömnstörningar.
• Sammandragningar om jag gör för mycket eller för tungt. Vila är det enda som hjälper. Lägga mig och gärna sova.

Sen vet jag inte om det är nåt mer. Hoppas det inte blir värre och hoppas jag får må ganska ok tills dom små kluttarna kommer. Jag tror dom kommer i början på april. Det är typ vecka 34. Jag siktar på 35 full gångna veckor. Då kommer jag vara så tjock att Erik får köra mig i en kärra…

Inga riktiga sparkar än, mer som bubbel och duttar. Fått ut min journal också att ta med när vi åker bort över jul. Känns bra!

Inser när jag skrivit klart detta inlägg att en del saker skrev jag i förra inlägget… aja, skit samma. Jag har en giltig anledning till att vara lite mossig och glömsk. 

Just nu allt bra!

Ja i tisdags var vi på första kontrollen för tvillingtransfusionssyndrom. Vi fick träffa "min" läkare och det kändes lite bra. Han är så lugn och lyssnar på allt man har att säga och reflekterar tillbaka vad han tycker och tänker om saken. Ärlig, mänsklig och trygg.

Vi körde igång och han visade först att båda hjärtana slog så fint. Sen kollade han det han skulle kolla. Denna gång var det storlek, vattenmängd i fosterblåsorna och urin i deras blåsor. Allt låg inom normalvärdena och det fanns inget just nu som tydde på något som inte stämde.

SKÖNT!

Den ena var lite mindre, rörde sig mindre och hade lite mindre vatten i sin säck, men det var absolut inget att oroa sig för sa han. Så vi får ju gå på det, det är ju alltid så att man hör något annat när det skiljer sig mellan dem... Men han säger att det är normalt och då är det det som måste vara det som gäller. Hur som helst var det jättekul att se dem igen. Vi frågade om man kunde se kön, men han tyckte att om vi ville veta det så skulle dom kolla nästa gång vilket är veckan innan jul.

Det är två veckor mellan kontrollerna, så nästa är den 16:e och efter det den 30:e. Den 30:e blir det rutinultraljud, då kollar dom alla möjliga saker. Dit kom vi inte sist, så det känns som en milstolpe. Att passera nyår känns som oxå som en milstolpe för oss, att komma in i ett nytt år och ha klarat oss över den tid som det gick åt skogen sist.

Jag är fortsatt sjukskriven på halvtid tills nästa kontroll så det känns skönt. Men det är även väldigt skönt att börja jobba igen, det är rätt trist att vara hemma bara. Även om jag mår bättre när jag kan vila när jag behöver och allt sånt, så tycker jag att det ska bli kul att komma till jobbet och få lite socialt umgänge.

Sen är det ju snart jul och lite ledigt! Härligt att få träffa lite familj och vänner igen :) Vi ska upp till Dalarna över jul och det är mysigt. Det blir väl minimalt med grejande för min del, men jag får ligga på soffan och peka på vad Erik ska fixa. Jag ska verkligen inte få för mig att hålla på och greja för mycket. Lite småplock är väl en sak, men det får vara små insatser och i lagom dos.

Vi pratade julklappar här om dagen och vi kom fram till att vi båda två tänker att den bästa julklappen vi kan få är att det går bra att ta sig förbi nyår och komma in i en ny period i graviditeten.

I januari måste vi börja beställa grejer och förbereda oss på att dom kan komma när som helst. Från i början på februari ska man räkna på att dom kommer. Två måndader. Det är INTE lång tid! Men självklart hoppas vi båda att kluttarna där inne behagar stanna helst fram till vecka 36 nånting. Skulle det gå vägen så är vi framme i mitten på april. HOPPAS!

Den 27:e januari är det min födelsedag, då har bebisarna blivit 25 veckor. Jag önskar mig att dom är kvar där inne då och att det inte är några tecken på att dom vill ut.