Då det blivit mycket ligga på soffan och vila nu senaste veckan så har jag oxå, tror jag, börjat känna av de två små där inne. Det är mest som mjuka strykningar eller som en fjäder som duttar lite mot insidan. tarmrörelser har jag känt av länge men det här är annorlunda. Det är ju långt kvar tills det känns och syns på utsidan, men det blir lite mer verkligt iallafall när det känns lite grann iallafall :)
Nästa vecka blir det vår första kontroll för TTS (tvillingtransfusionssyndrom), det är lite pirrigt. Eller... det är inte lite pirrigt. Det är väldigt mycket pirrigt, oroligt, jobbigt, spännande och helt otroligt overkligt att vi ska få se dem igen. Oftast utvecklas inte TTS så här pass tidigt men man gör första kollen tidigt så man ska kunna upptäcka om nån förändring sker.
Sen är det kontroll varannan vecka ett tag framöver. Självklart så är det väldigt roligt att få se dem ofta, men anledningen till att man kontrolleras känns ju inte så rolig. 1 på 10 drabbas. Så väldigt många klarar sig. Men tyvärr är väl våra erfarenheter inte helt bra när det gäller det där med liten sannolikhet för att onda saker händer.
Min strategi är ändå att försöka vara så lite orolig som jag bara kan alla dom dagar som jag inte kan påverka nånting. Vi har haft kontroller och möten med läkare, så dom dagarna tillåter jag mig att oroa mig och då ställa frågor eller bara lufta oron. På så sätt så blir dom riktigt jobbiga dagarna inte fullt så många. Jag lyckas inte alltid så bra, men det viktiga är ju att jag försöker och att jag när det blir för jobbigt pratar med Erik eller nån annan som kan vara bollplank. För det är oxå så att jag vägrar leva varje dag med ångest och oro, det mår ingen bra av. Inte jag, inte Erik, inte bebisarna, inte nån. Så jag jobbar på det och lyckas allt som oftast ganska bra.
Så smått börjar jag tänka på vad det innebär med två bebisar på samma gång. Det är lite både och med det mesta känner jag. Det finns fördelar och nackdelar med allt här i livet och det är väl lite så jag tänker nu med.
Tänk om det är två flickor? Eller två pojkar? Ja nåt av det är det ju :) Väldigt spännande och roligt att få reda på vilka de är!
onsdag 26 november 2014
fredag 21 november 2014
Upp som en sol och ner som en pannkaka
Det vänder på en femöring ibland. För att sen vara helt ok igen. Men tiden där emellan är så otroligt svår och full med ångest.
I onsdags så gick jag till jobbet som vanligt, tog bilen iofs istället för bussen. Men inget kändes annorlunda mot andra mornar. Jag mådde illa som vanligt och var så där genomtrött som vanligt numera.
På förmiddagen var jag på toa och fick lite rosa på pappret. Nu har ju det hänt förut och jag bestämde mig för att inte bli orolig. Under senaste veckan har jag haft lite sammandragningar, men det är oftast normalt så jag har inte dragit några större växlar på det. Kunde inte riktigt släppa det ändå så jag gick på toa igen och nu var det inte bara lite rosa...
Ringde med begynnande panik till min barnmorska, sån där automatsvarare gav mig tid på torsdagen, telefon tid. Ringde till mödravården och hon hörde på mig att jag verkligen var orolig. Hon skulle ringa och fixa en tid åt mig. Under tiden jag väntade ringde min BM, jag blev så förvånad att hon ringde redan där på onsdagen eftersom jag fått en tid på torsdagen. Jag förklarade med gråten i halsen om sammandragningar och blödning. Hon sa direkt att hon skulle kolla om jag kunde komma in till dem.
Tjejen från mödravården ringde upp och hade fixat tid på torsdagen till mig inne på sjukhuset. Jag tackade och vi la på. Då ringde min barnmorska upp igen och sa att jag skulle få komma till dem redan där på onsdagen, på läkarens lunch. Jag ringde Erik som gjorde sig klar att bli upphämtad och så pratade jag med min chef så hon skulle veta varför jag försvann.
Körde nog alldeles för fort, hade Erik i telefonen och när jag hämtade upp honom så sa vi båda två att vi orkar inte en gång till... inte en gång till. Väl inne på kliniken så fick vi vänta i 5 minuter och dom kändes så himla långa... Så fick vi komma in och det var direkt upp i stolen, läkaren kollade utanpå först och sa direkt att bebisarna mådde bra, inget såg onormalt ut från utsidan iallafall.
Kontroll av insidan visade inget onormalt heller. Hon kunde inte säga vad det blödde från men kunde se att allt såg ut som det skulle. Det togs ett prov som skickades direkt på odling. Svaret skulle komma idag fredag. Sen fick vi sitta ner i läkarens kontor och hon läste igenom journalen från förra gången. Hon hummade och nickade och sa sen att hon ville konferera med min läkare inne på sjukhuset om att eventuellt sätta in förebyggande antibiotikabehandling under längre tid om denna odlingen skulle säga nåt.
Han var väldigt tydlig med att jag behövde vila och ta det lugnt ett tag. 2 veckors sjukskrivning för att se till att sova, vila och gå korta promenader. Viktigt att ringa så fort nåt (om något) händer och inte tveka att ringa om det så bara var en fundering. Så det var bara hem och lägga sig på soffan och invänta odlingssvaret... Vi var helt slut när vi kom hem och jag slocknade nog en lång stund där på eftermiddagen medan Erik satt med sin dator bredvid mig och jobbade.
På torsdagen ringde först min läkare från sjukhuset för att kolla hur jag hade det. Han ville höra mina ord om hur det hade varit på onsdagen och försäkrade sig om att jag mådde bra. Han sa att han hoppades att det skulle vara falskt alarm men att jag så klart var välkommen in när som helst och att jag skulle ringa för minsta lilla som jag inte tyckte kändes som det brukar.
Sen ringde barnmorskan och frågade hur det var, hon ville höra så jag inte hade haft mer sammandragningar och det hade jag inte, ingen mer blödning heller.
Idag ringde barnmorskan igen och berättade att odlingen inte visat på nån tillväxt alls, vilket var ju så skönt att höra så jag började gråta. Det kändes som en sån otrolig lättnad. Hon frågade hur jag mådde i övrigt och jag sa som det var att jag så klart hade en del oro och så där. Hon frågade om jag haft några sammandragningar, vilket jag hade haft en på förmiddagen. Det är oftast normalt sa hon, men jag skulle ringa direkt om det började blöda eller om det blev värre och tätare med sammandragningarna. Vi pratade om sjukskrivningen och hur jag kände för den. Jag sa som det var att jag tyckte det var både och. Att det så klart är väldigt skönt att kunna lägga sig och vila när jag blir trött och att det kändes som att sammandragningarna försvunnit nu när jag sover mer och har möjlighet att vila på ett annat sätt än om jag jobbar. Men samtidigt känns det jobbigt mot jobbet att vara hemma så här.
Hon sa då: "Du vet, den här graviditeten kommer aldrig tillbaka och det enda du ska göra är försöka må så bra du bara kan och jag vill att du stannar hemma nu den här tiden och verkligen känner efter hur du mår. Och då menar jag både fysiskt och psykiskt. Du har ett bagage som du mest troligt inte är klar med än och att du får den vila som du och tvillingarna behöver är viktigt."
Jag lovade att jag skulle tänka på det och att jag skulle ta det lugnt nu den här tiden. Hon sa att korta ärenden eller promenader på stan var helt ok. Men om det blev jobbigt så skulle jag ta bussen hem och lägga mig. Jag lovade. Tydligen är det viktigt (vilket jag kanske kan räkna ut själv oxå) att röra på sig lite grann och lagom anpassat för att slippa andra komplikationer som proppar mm. Men att man måste anpassa aktiviteterna efter hur det känns så klart.
Dom här dagarna har verkligen varit tuffa. Så mycket känslor som ligger där direkt under ytan och lurar. Dom kommer fram så himla lätt! Ångesten står där i givakt och är redo att bara ta över och väcka alla känslor till liv. Vi trodde verkligen att vi var på väg in för att upprepa det som hände i våras.
ÄVEN om vi vet att blödningar kan vara helt normalt. ÄVEN om vi vet att sammandragningar oftast är normalt. Med den ryggsäcken vi har så är det här med att tänka helt klart inte det första som vi tar fasta på. Jag är så otroligt tacksam och glad för att vi fått kontakt med de allra bästa läkarna och en barnmorska som verkligen bryr sig. Dom finns där hela tiden och lyssnar, stöttar och svarar på frågor.
Just nu ser allt ut som det ska. Det är helt normalt och de två krumelurerna sprattlade på som sjutton där under undersökningen. Det var ett gott tecken. Vi längtar och hoppas så att det fortsätter att vara helt normalt och som det ska vara.
Nu ska jag vila och ta hand om mig själv, försöka att inte vara orolig. Man önskar bara att tiden går fort tills den där veckan då dom är levnadsdugliga utanför min mage kan passera. För blir nåt galet nu så är det ju kört. Kan det hålla sig i schack tills i slutet på januari finns iallafall chansen att dom klarar sig om dom måste ut.
Magen växer iallafall och min livmoder är lika stor nu i vecka 16 som den skulle vara i vecka 20-21 med en. Jag tycker den är större än då när jag var i vecka 20 sist. Men jag vet inte riktigt heller. Känns hur som helst som om den växer fort! Ett gäng nya kläder har inhandlats och tvättats upp, så det finns att "växa i" iallafall.
I onsdags så gick jag till jobbet som vanligt, tog bilen iofs istället för bussen. Men inget kändes annorlunda mot andra mornar. Jag mådde illa som vanligt och var så där genomtrött som vanligt numera.
På förmiddagen var jag på toa och fick lite rosa på pappret. Nu har ju det hänt förut och jag bestämde mig för att inte bli orolig. Under senaste veckan har jag haft lite sammandragningar, men det är oftast normalt så jag har inte dragit några större växlar på det. Kunde inte riktigt släppa det ändå så jag gick på toa igen och nu var det inte bara lite rosa...
Ringde med begynnande panik till min barnmorska, sån där automatsvarare gav mig tid på torsdagen, telefon tid. Ringde till mödravården och hon hörde på mig att jag verkligen var orolig. Hon skulle ringa och fixa en tid åt mig. Under tiden jag väntade ringde min BM, jag blev så förvånad att hon ringde redan där på onsdagen eftersom jag fått en tid på torsdagen. Jag förklarade med gråten i halsen om sammandragningar och blödning. Hon sa direkt att hon skulle kolla om jag kunde komma in till dem.
Tjejen från mödravården ringde upp och hade fixat tid på torsdagen till mig inne på sjukhuset. Jag tackade och vi la på. Då ringde min barnmorska upp igen och sa att jag skulle få komma till dem redan där på onsdagen, på läkarens lunch. Jag ringde Erik som gjorde sig klar att bli upphämtad och så pratade jag med min chef så hon skulle veta varför jag försvann.
Körde nog alldeles för fort, hade Erik i telefonen och när jag hämtade upp honom så sa vi båda två att vi orkar inte en gång till... inte en gång till. Väl inne på kliniken så fick vi vänta i 5 minuter och dom kändes så himla långa... Så fick vi komma in och det var direkt upp i stolen, läkaren kollade utanpå först och sa direkt att bebisarna mådde bra, inget såg onormalt ut från utsidan iallafall.
Kontroll av insidan visade inget onormalt heller. Hon kunde inte säga vad det blödde från men kunde se att allt såg ut som det skulle. Det togs ett prov som skickades direkt på odling. Svaret skulle komma idag fredag. Sen fick vi sitta ner i läkarens kontor och hon läste igenom journalen från förra gången. Hon hummade och nickade och sa sen att hon ville konferera med min läkare inne på sjukhuset om att eventuellt sätta in förebyggande antibiotikabehandling under längre tid om denna odlingen skulle säga nåt.
Han var väldigt tydlig med att jag behövde vila och ta det lugnt ett tag. 2 veckors sjukskrivning för att se till att sova, vila och gå korta promenader. Viktigt att ringa så fort nåt (om något) händer och inte tveka att ringa om det så bara var en fundering. Så det var bara hem och lägga sig på soffan och invänta odlingssvaret... Vi var helt slut när vi kom hem och jag slocknade nog en lång stund där på eftermiddagen medan Erik satt med sin dator bredvid mig och jobbade.
På torsdagen ringde först min läkare från sjukhuset för att kolla hur jag hade det. Han ville höra mina ord om hur det hade varit på onsdagen och försäkrade sig om att jag mådde bra. Han sa att han hoppades att det skulle vara falskt alarm men att jag så klart var välkommen in när som helst och att jag skulle ringa för minsta lilla som jag inte tyckte kändes som det brukar.
Sen ringde barnmorskan och frågade hur det var, hon ville höra så jag inte hade haft mer sammandragningar och det hade jag inte, ingen mer blödning heller.
Idag ringde barnmorskan igen och berättade att odlingen inte visat på nån tillväxt alls, vilket var ju så skönt att höra så jag började gråta. Det kändes som en sån otrolig lättnad. Hon frågade hur jag mådde i övrigt och jag sa som det var att jag så klart hade en del oro och så där. Hon frågade om jag haft några sammandragningar, vilket jag hade haft en på förmiddagen. Det är oftast normalt sa hon, men jag skulle ringa direkt om det började blöda eller om det blev värre och tätare med sammandragningarna. Vi pratade om sjukskrivningen och hur jag kände för den. Jag sa som det var att jag tyckte det var både och. Att det så klart är väldigt skönt att kunna lägga sig och vila när jag blir trött och att det kändes som att sammandragningarna försvunnit nu när jag sover mer och har möjlighet att vila på ett annat sätt än om jag jobbar. Men samtidigt känns det jobbigt mot jobbet att vara hemma så här.
Hon sa då: "Du vet, den här graviditeten kommer aldrig tillbaka och det enda du ska göra är försöka må så bra du bara kan och jag vill att du stannar hemma nu den här tiden och verkligen känner efter hur du mår. Och då menar jag både fysiskt och psykiskt. Du har ett bagage som du mest troligt inte är klar med än och att du får den vila som du och tvillingarna behöver är viktigt."
Jag lovade att jag skulle tänka på det och att jag skulle ta det lugnt nu den här tiden. Hon sa att korta ärenden eller promenader på stan var helt ok. Men om det blev jobbigt så skulle jag ta bussen hem och lägga mig. Jag lovade. Tydligen är det viktigt (vilket jag kanske kan räkna ut själv oxå) att röra på sig lite grann och lagom anpassat för att slippa andra komplikationer som proppar mm. Men att man måste anpassa aktiviteterna efter hur det känns så klart.
Dom här dagarna har verkligen varit tuffa. Så mycket känslor som ligger där direkt under ytan och lurar. Dom kommer fram så himla lätt! Ångesten står där i givakt och är redo att bara ta över och väcka alla känslor till liv. Vi trodde verkligen att vi var på väg in för att upprepa det som hände i våras.
ÄVEN om vi vet att blödningar kan vara helt normalt. ÄVEN om vi vet att sammandragningar oftast är normalt. Med den ryggsäcken vi har så är det här med att tänka helt klart inte det första som vi tar fasta på. Jag är så otroligt tacksam och glad för att vi fått kontakt med de allra bästa läkarna och en barnmorska som verkligen bryr sig. Dom finns där hela tiden och lyssnar, stöttar och svarar på frågor.
Just nu ser allt ut som det ska. Det är helt normalt och de två krumelurerna sprattlade på som sjutton där under undersökningen. Det var ett gott tecken. Vi längtar och hoppas så att det fortsätter att vara helt normalt och som det ska vara.
Nu ska jag vila och ta hand om mig själv, försöka att inte vara orolig. Man önskar bara att tiden går fort tills den där veckan då dom är levnadsdugliga utanför min mage kan passera. För blir nåt galet nu så är det ju kört. Kan det hålla sig i schack tills i slutet på januari finns iallafall chansen att dom klarar sig om dom måste ut.
Magen växer iallafall och min livmoder är lika stor nu i vecka 16 som den skulle vara i vecka 20-21 med en. Jag tycker den är större än då när jag var i vecka 20 sist. Men jag vet inte riktigt heller. Känns hur som helst som om den växer fort! Ett gäng nya kläder har inhandlats och tvättats upp, så det finns att "växa i" iallafall.
torsdag 13 november 2014
Tvillingar :)
Det är lite coolt ändå. Och lite skrämmande. Men mest roligt!
Min syster har ju tvillingar, dom är tvåäggs. Sen har hon en ensling med som kom innan. Så klarade hon ut tvillingar OCH en 2-åring på det så borde väl jag fixa två jag oxå. Men jag undrar ibland hur fasen det ska gå till. Men vad sjutton. Det måste ju gå bara!
Vi väntar enäggstvillingar. Det finns fyra olika slags enäggstvillingar:
Min syster har ju tvillingar, dom är tvåäggs. Sen har hon en ensling med som kom innan. Så klarade hon ut tvillingar OCH en 2-åring på det så borde väl jag fixa två jag oxå. Men jag undrar ibland hur fasen det ska gå till. Men vad sjutton. Det måste ju gå bara!
Vi väntar enäggstvillingar. Det finns fyra olika slags enäggstvillingar:
- Diamniotiska, dikoriotiska = bebisarna har varsin inner, ytterhinna och moderkaka.
- Monokoriotiska = bebisarna delar ytterhinna, men har varsin innerhinna. Delar oftast moderkaka.
- Monoamniotiska = bebisarna delar ytter och innerhinna. Samma moderkaka.
- Siamesiska = delar inner och ytterhinna, sitter ihop i någon del av kroppen.
 |
| Bild lånad från www.tvillingsajten.se |
Den typen jag bär på är monocoriotiska. Dom delar ytterhinna och moderkaka men har varsin innerhinna. Dom flesta enäggstvillingar är av den här typen. Det är lite skoj att tänka på att de två liven kommer vara väldigt lika. Förhoppningsvis olika också :)
Jag läser massor om tvillingar och kommer in på både roliga och mindre roliga saker. Guuuud vilken mage vissa får! Vågar knappt tänka på det! Återstår att se hur stor jag blir.
Nu ungefär brukar en del börja känna av dem lite, men jag tror inte jag känner nåt. Det bubblar ju och kör omkring där inne, men jag tror inte det är dom jag känner utan mest gaser och tarmrörelser. Hoppas Erik kan få känna fort på utsidan med, han hann inte känna något sist även om jag hade börjat känna.
Ja, vilken resa jag fått ge mig in på. Eller vi rättare sagt. Tur att vi har varandra och att vi är helt och hållet tillsammans i tron om att det här ska gå bra! Finaste Erik, tänk att vi väntar tvillingar… Helt galet egentligen!
måndag 10 november 2014
Landat?
Jo vi gör väl det mer och mer för var dag som går. Men det är oxå så att vi vill gärna ta oss över på andra sidan det datumet det gick åt skogen i våras. Det kommer infalla under julledigheten så det ska bli skönt att vara lite ledig då.
Så klart är det helt fantastiskt, spännande och ofantligt roligt oxå! Självklart!
Idag var det första dagen på jobbet efter att vi blivit "offentliga" med graviditet och allt. Kändes pirrigt att komma dit. Men roligt. Känns skönt att slippa försöka dölja magen med. Under tiden ingen visste smög jag in i vilorummet 10 minuter emellanåt när det varit för tuff med illamående eller trötthet. Att bara få ligga ner och blunda en liten stund har varit guld värt.
Men peppar, peppar... jag tror kanske att det har vänt lite nu. Illamåendet är värst på morgonen, då är det fortfarande så där att jag får koncentrera mig MYCKET för att inte hänga över toaletten från det att jag går upp. Jag har märkt att om jag dricker nåt kallt så dämpar det lite. Sen äter jag "må-illa-piller" för att ta bort det värsta. Dagen idag har gått ok, tog bilen så det var iallafall en lättnad. Imorgon ska jag testa med bussen så får vi se hur det går.
För den som är road/intresserad så har Erik fixat en hemsida till mig/oss. På den finns lite blandade bilder och info om vad som hände i graviditeten. Tanken är att det ska vara lite roligt och enkelt att kolla upp hur långt det är kvar och se lite bilder på liven i magen och min mage kanske så småningom. Magen växer som värsta spärrballongen...
Här finns hemsidan: www.kattis.nu/twins
Här är profilbild på tvilling 1:
Så klart är det helt fantastiskt, spännande och ofantligt roligt oxå! Självklart!
Idag var det första dagen på jobbet efter att vi blivit "offentliga" med graviditet och allt. Kändes pirrigt att komma dit. Men roligt. Känns skönt att slippa försöka dölja magen med. Under tiden ingen visste smög jag in i vilorummet 10 minuter emellanåt när det varit för tuff med illamående eller trötthet. Att bara få ligga ner och blunda en liten stund har varit guld värt.
Men peppar, peppar... jag tror kanske att det har vänt lite nu. Illamåendet är värst på morgonen, då är det fortfarande så där att jag får koncentrera mig MYCKET för att inte hänga över toaletten från det att jag går upp. Jag har märkt att om jag dricker nåt kallt så dämpar det lite. Sen äter jag "må-illa-piller" för att ta bort det värsta. Dagen idag har gått ok, tog bilen så det var iallafall en lättnad. Imorgon ska jag testa med bussen så får vi se hur det går.
För den som är road/intresserad så har Erik fixat en hemsida till mig/oss. På den finns lite blandade bilder och info om vad som hände i graviditeten. Tanken är att det ska vara lite roligt och enkelt att kolla upp hur långt det är kvar och se lite bilder på liven i magen och min mage kanske så småningom. Magen växer som värsta spärrballongen...
Här finns hemsidan: www.kattis.nu/twins
Här är profilbild på tvilling 1:
 |
| Det man ser är ju alltså huvudet och en del av bröstkorgen i profil. Sötaste näsan i stan! Huvudet är till vänster :) |
Här har vi tvilling 2:
 |
| Här är huvudet till höger. Man ser bara pannan och tandanlagen :) Sen framför munnen håller bebisen sin ena hand. Sen är det magen och ett av benen man ser till vänster om huvudet. |
Kan inte se mig mätt på bilderna... Så fina! Vi ser dem nästa gång i början på december, jag längtar redan!
fredag 7 november 2014
Från en otroligt tung sommar till intensiv och annorlunda höst!
30/10
Det är ju ingen hemlighet att sommaren för både mig och Erik har varit rätt tuff. Vi kämpade ganska mycket med sorgen efter missfallet och semestern blev inte riktigt vad vi tänkt. Jag funderade mycket och det var hård press på mig att ta tag i min vikt, igen.
När jobbet drog igång igen så var det rätt tungt att komma igång… i augusti var ju den lilla fluppen beräknad att komma och nu skulle vi inte få nån bebis. Den 31 augusti passerade och vi startade om lite grann den där måndagen, det var den 1:a september.
Vi fik ju klartecken om att börja försöka igen så fort min kropp verkade vara tillbaka på normal cykel och så där, men vårt hopp var ganska ute. Jag vet inte varför egentligen, men vi kände att det var lite ont om tid pga min ålder. Vi hade koll på min cykel och så klart släcktes hoppet om och om igen månad efter månad.
Så kom i alla fall september och vi hade tagit oss förbi alla de jobbiga datumen. Vi planerade för en lång semester i februari, kanske ta extra långledigt och bara vara på nån varm plats och koppla av.
Ni förstår säkert vart detta kommer att leda… onsdagen den 3:e sept fick jag ett ytterst svagt positivt graviditetstest! Det var väldigt tidigt för att testa, men så klart så kunde jag inte låta bli. Klockan var före 6 och jag satt och stirrade på testet. Eftersom det var så svagt så var jag tvungen att testa igen med ett annat märke av sticka.
När man är inne i ”baka-bebis”-cirkusen fastnar man lätt i att köpa ägglossningstest och graviditetstest i överflöd… Likaså jag! Jag hade MÅNGA tester och av olika märken. Tog ett annat märke och testade med det också. Starkare streck!
Jag rusade in i sovrummet och hojtade:
”Du måste komma!” till Erik.
Han satte sig yrvaket upp och frågade: ”Vad har hänt???” jätteorolig…
”Du måsta komma… nu!”
Jag tog honom i handen och drog in honom från mörkret i sovrummet till det bländande ljuset i badrummet.
”Du måste titta, är det nåt där???” sa jag och räckte honom den första stickan. Han tittade och tittade… ”Jooo… något väldigt svagt…”
Under tiden så hade sticka nummer två blivit väldigt tydlig och så visade jag honom den med. ”Ja den är ju tydlig!”
Väldigt tidigt att testa och jag skulle inte ha nästa mens förrän om ett par dagar…. Vi vågade inte ta ut något i förskott, men den onsdagen var jag helt upp och ner på jobbet. Försökte koncentrera mig, men det var svårt! Jag beställde även två digitala test för att testa på den dagen mensen skulle komma.
Kvällen var konstig, full med funderingar och vi pratade mycket om hur vi skulle tackla allt detta. Vi var ju inte helt klara i vår sorg, men vi kände inte riktigt att vi kunde låta den ta så stor plats nu, vara ledsen när man skulle vara glad? Jättekonstigt. Och skulle vi kunna vara glada? Tveksamt. Tar nog lång tid innan vi skulle kunna vara glada.
Torsdag morgon testade jag igen (så klart, vem kunde tro annat), lite starkare test. Likaså på fredagen, ungefär lika starkt som på torsdagen ungefär. Det digitala testet låg klart för test på lördagen.
Trots sovmorgon så kunde jag ju inte sova så länge, upp och testa:
Ja svaret var ju som väntat: Gravid 2-3.
2-3 betyder att det är två till tre veckor sen befruktning. Det stämde inte riktigt då jag visste ganska säkert när jag haft ägglossning men testen är inte helt tillförlitliga på dagen så jag la inte mer energi på det. JAG VAR GRAVID IGEN! Det var svårt att fatta. Trots att vi tyckte att vi hade kämpat så länge så var det egentligen ganska snabbt efter missfallet som nästa plus kom. Det tog 5 månader, 4 riktiga cykler.
Självklart var vi jätteglada, vi hade ju lyckats. Men tyvärr hade vi allt som hänt så himla nära till hands i minnet så det var inte helt lätt att bara vara glad. SOM vi pratade och funderade, jag grät några svängar och Erik fick vågor av oro och jobbiga tankar.
På vårt återbesök efter missfallet så gjordes det upp en plan för hur en ny graviditet skulle hanteras. Framför allt för att vi skulle vara så trygga som möjligt. I den planen fanns ett ultraljud inplanerat i vecka 7-8 så nu var det bara att invänta det.
Jag ringde till kliniken där jag legat inlagd och bad att få bli uppringd av den läkaren vi ville ha, han som vi träffat på återbesöket. Det tog någon dag så ringde han upp och vi bokade in en tid. Det blev den 7:e oktober. En månads väntan.
Den månaden inleddes med många vakna timmar på nätterna och länga stunder där vi pratade och tänkte. Sen började jag må illa… SOM jag mådde illa! Värre än förra gången och verkligen så där otrevligt som man mest läser om. USCH! Låg mest på soffan när jag inte var på jobbet, stånkade och styrde Erik till att göra saker för mig ☺
Vi hade tid kl 13 den där dagen för första ultraljudet. Åkte hem emellan jobbet och sjukhuset för att försöka äta lite, gick så där… var så himla nervös! Väl inne hos läkaren pratade vi lite och han var uppriktigt glad över att vi var tillbaka och så snabbt ändå. Sen var det upp i gynstolen och på med apparaten. Han vispade runt lite och en suddig blåsa dök upp på skärmen. Det såg inte alls ut som förra gången så jag kände att jag fick en klump i magen, stirrade upp i taket och gav upp.
Läkaren verkade lite stressad och tryckte på en massa knappar… Då säger Erik:
”Rätta mig om jag har fel… men är det inte två där!?”
”Jo, du hann före mig, jag tänkte få fram en riktigt bra bild åt er!” svarade läkaren.
Då tittade jag igen. Det oformliga var inte nåt som var fel… det var två! Två små blinkande hjärtan! Herrejösses! Det förklarade illamåendet och den extrema tröttheten. Och det förklarade att veckoindikatorn visade 2-3 trots att veckorna inte stämde. Det var ju två små pluttar som producerade hormon.
TVÅ.
Läkaren visade att dom hade samma ytterhinna, så det var alltså enäggstvillingar. Dom har varsin innersäck så dom ligger åtskilda. Det bästa av alternativen vid enäggstvillingar som delar yttersäck. Det kom så mycket info där på besöket och läkaren var positiv och glad. Tänk att det blev så här då, sa han och tyckte det skulle bli roligt att följa oss genom detta.
Han berättade att eftersom dom delar moderkaka så kommer vi få kontroller varannan vecka från vecka 16. Man vill hålla koll så dom växer lika och att det inte blir nåt knas.
Tvillingar! Helt galet. Vi var ganska överväldigade där på eftermiddagen så vi åkte och tittade på ny bil. Hahaha! Vi måste byta bil för att få plats med två barn och en tvillingvagn. Och på en gång blev lägenheten på sikt lite för liten. Det var många praktiska saker som vi kom på… allt måste man ha två av.
Nu har det börjat landa lite grann. Jag mår fortfarande illa och magen växer rasande fort. Det är väl dels för att det är två men också för att kroppen sen förra gången kommer ihåg. Livmodern växer ganska lätt och allt sånt. Så just när jag skriver denna del av texten så har jag använt mammabyxor i tre veckor och försöker så gott jag kan dölja det på jobbet.
Chefen vet om det, kändes som om jag måste berätta för henne då jag kanske var tvungen att vara borta på en massa läkarbesök mm. Vi har berättat för de allra närmaste i familjen och några av de vänner vi pratar mest med.
Vi kar KUB-test inbokat den 7:e november, så denna text kommer troligen publiceras efter det om allt går bra då. Vi vet ju så väl att det finns mycket som kan gå fel och det är verkligen dag för dag som vi vågar känna och tro. Vissa dagar tänker jag att det aldrig nånsin kommer att gå och andra dagar kan jag till och med börja planera lite.
Både min barnmorska och kuratorn säger att vi måste försöka glädjas och ta den här tiden för vad den är. Vi försöker, men det är svårt. Det är lite som i limbo. Vi är inte jätteoroliga, vi är inte jätteglada, vi bara väntar på att veckorna ska gå och det kan börja kännas lite mer säkert.
7/11
Idag har vi varit på KUB-test och sett de två underverken igen! Helt galet underbart att se dem sprätta runt där inne. Ganska surrealistiskt faktiskt. Men också fascinerande! Vi fick se alla ben och armar, hjärtan som slog, huvuden och deras galet söta profiler. Det är ju magiskt det där! För er som inte vet vad KUB-test är så är det ett Kombinerat Ultraljud och Blodprov. Man räknar med hjälp av olika mått på bebisarna, värden i mitt blod och måttet på nackspalten ut en risk för det tre olika trisomierna. Det är alltså en sannolikshetssiffra som tas fram för hur sannolikt det är att barnet/barnen har någon av dessa kromosomavvikelserna.
Förra gången jag var gravid gjorde vi KUB-testet i samma vecka ungefär. Då fick vi en siffra på 1/217 på trisomi 21 som är Downs syndrom. Det är över gränsen för att man ska få gå vidare och kontrollera med fostervattensprov, men gränsen är 200 så det var inte helt roligt att få en sån siffra.
Denna gång fick vi 1/2216 på den ena tvillingen och 1/2217 på den andra! Kändes verkligen superskönt att kunna släppa det!
Allt annat såg jättebra ut och vi fick jättefina bilder på de små liven. Dom bilderna kommer jag lägga upp här sen när jag fått över dem till datorn. Har fotat dem med mobilen så jag ska grejja till det där sen.
Nu är det ett par veckor kvar tills vi får se dem igen på första kontrollen, men det känns fantastiskt roligt att nu kunna berätta om det och dela vår resa med alla nära och kära. Ja även alla ni som läser här som jag kanske inte har daglig kontakt med så klart!
Och det ska bli skönt att slippa sitta och försöka dölja magen på jobbet! För den går inte att dölja nu. Jag är bara i vecka 13, snart 14 så jag antar att det lär bli värre. Strandad val om ett par månader? Jo troligtvis!
Det är ju ingen hemlighet att sommaren för både mig och Erik har varit rätt tuff. Vi kämpade ganska mycket med sorgen efter missfallet och semestern blev inte riktigt vad vi tänkt. Jag funderade mycket och det var hård press på mig att ta tag i min vikt, igen.
När jobbet drog igång igen så var det rätt tungt att komma igång… i augusti var ju den lilla fluppen beräknad att komma och nu skulle vi inte få nån bebis. Den 31 augusti passerade och vi startade om lite grann den där måndagen, det var den 1:a september.
Vi fik ju klartecken om att börja försöka igen så fort min kropp verkade vara tillbaka på normal cykel och så där, men vårt hopp var ganska ute. Jag vet inte varför egentligen, men vi kände att det var lite ont om tid pga min ålder. Vi hade koll på min cykel och så klart släcktes hoppet om och om igen månad efter månad.
Så kom i alla fall september och vi hade tagit oss förbi alla de jobbiga datumen. Vi planerade för en lång semester i februari, kanske ta extra långledigt och bara vara på nån varm plats och koppla av.
Ni förstår säkert vart detta kommer att leda… onsdagen den 3:e sept fick jag ett ytterst svagt positivt graviditetstest! Det var väldigt tidigt för att testa, men så klart så kunde jag inte låta bli. Klockan var före 6 och jag satt och stirrade på testet. Eftersom det var så svagt så var jag tvungen att testa igen med ett annat märke av sticka.
När man är inne i ”baka-bebis”-cirkusen fastnar man lätt i att köpa ägglossningstest och graviditetstest i överflöd… Likaså jag! Jag hade MÅNGA tester och av olika märken. Tog ett annat märke och testade med det också. Starkare streck!
Jag rusade in i sovrummet och hojtade:
”Du måste komma!” till Erik.
Han satte sig yrvaket upp och frågade: ”Vad har hänt???” jätteorolig…
”Du måsta komma… nu!”
Jag tog honom i handen och drog in honom från mörkret i sovrummet till det bländande ljuset i badrummet.
”Du måste titta, är det nåt där???” sa jag och räckte honom den första stickan. Han tittade och tittade… ”Jooo… något väldigt svagt…”
Under tiden så hade sticka nummer två blivit väldigt tydlig och så visade jag honom den med. ”Ja den är ju tydlig!”
Väldigt tidigt att testa och jag skulle inte ha nästa mens förrän om ett par dagar…. Vi vågade inte ta ut något i förskott, men den onsdagen var jag helt upp och ner på jobbet. Försökte koncentrera mig, men det var svårt! Jag beställde även två digitala test för att testa på den dagen mensen skulle komma.
Kvällen var konstig, full med funderingar och vi pratade mycket om hur vi skulle tackla allt detta. Vi var ju inte helt klara i vår sorg, men vi kände inte riktigt att vi kunde låta den ta så stor plats nu, vara ledsen när man skulle vara glad? Jättekonstigt. Och skulle vi kunna vara glada? Tveksamt. Tar nog lång tid innan vi skulle kunna vara glada.
Torsdag morgon testade jag igen (så klart, vem kunde tro annat), lite starkare test. Likaså på fredagen, ungefär lika starkt som på torsdagen ungefär. Det digitala testet låg klart för test på lördagen.
Trots sovmorgon så kunde jag ju inte sova så länge, upp och testa:
Ja svaret var ju som väntat: Gravid 2-3.
2-3 betyder att det är två till tre veckor sen befruktning. Det stämde inte riktigt då jag visste ganska säkert när jag haft ägglossning men testen är inte helt tillförlitliga på dagen så jag la inte mer energi på det. JAG VAR GRAVID IGEN! Det var svårt att fatta. Trots att vi tyckte att vi hade kämpat så länge så var det egentligen ganska snabbt efter missfallet som nästa plus kom. Det tog 5 månader, 4 riktiga cykler.
Självklart var vi jätteglada, vi hade ju lyckats. Men tyvärr hade vi allt som hänt så himla nära till hands i minnet så det var inte helt lätt att bara vara glad. SOM vi pratade och funderade, jag grät några svängar och Erik fick vågor av oro och jobbiga tankar.
På vårt återbesök efter missfallet så gjordes det upp en plan för hur en ny graviditet skulle hanteras. Framför allt för att vi skulle vara så trygga som möjligt. I den planen fanns ett ultraljud inplanerat i vecka 7-8 så nu var det bara att invänta det.
Jag ringde till kliniken där jag legat inlagd och bad att få bli uppringd av den läkaren vi ville ha, han som vi träffat på återbesöket. Det tog någon dag så ringde han upp och vi bokade in en tid. Det blev den 7:e oktober. En månads väntan.
Den månaden inleddes med många vakna timmar på nätterna och länga stunder där vi pratade och tänkte. Sen började jag må illa… SOM jag mådde illa! Värre än förra gången och verkligen så där otrevligt som man mest läser om. USCH! Låg mest på soffan när jag inte var på jobbet, stånkade och styrde Erik till att göra saker för mig ☺
Vi hade tid kl 13 den där dagen för första ultraljudet. Åkte hem emellan jobbet och sjukhuset för att försöka äta lite, gick så där… var så himla nervös! Väl inne hos läkaren pratade vi lite och han var uppriktigt glad över att vi var tillbaka och så snabbt ändå. Sen var det upp i gynstolen och på med apparaten. Han vispade runt lite och en suddig blåsa dök upp på skärmen. Det såg inte alls ut som förra gången så jag kände att jag fick en klump i magen, stirrade upp i taket och gav upp.
Läkaren verkade lite stressad och tryckte på en massa knappar… Då säger Erik:
”Rätta mig om jag har fel… men är det inte två där!?”
”Jo, du hann före mig, jag tänkte få fram en riktigt bra bild åt er!” svarade läkaren.
Då tittade jag igen. Det oformliga var inte nåt som var fel… det var två! Två små blinkande hjärtan! Herrejösses! Det förklarade illamåendet och den extrema tröttheten. Och det förklarade att veckoindikatorn visade 2-3 trots att veckorna inte stämde. Det var ju två små pluttar som producerade hormon.
TVÅ.
Läkaren visade att dom hade samma ytterhinna, så det var alltså enäggstvillingar. Dom har varsin innersäck så dom ligger åtskilda. Det bästa av alternativen vid enäggstvillingar som delar yttersäck. Det kom så mycket info där på besöket och läkaren var positiv och glad. Tänk att det blev så här då, sa han och tyckte det skulle bli roligt att följa oss genom detta.
Han berättade att eftersom dom delar moderkaka så kommer vi få kontroller varannan vecka från vecka 16. Man vill hålla koll så dom växer lika och att det inte blir nåt knas.
Tvillingar! Helt galet. Vi var ganska överväldigade där på eftermiddagen så vi åkte och tittade på ny bil. Hahaha! Vi måste byta bil för att få plats med två barn och en tvillingvagn. Och på en gång blev lägenheten på sikt lite för liten. Det var många praktiska saker som vi kom på… allt måste man ha två av.
Nu har det börjat landa lite grann. Jag mår fortfarande illa och magen växer rasande fort. Det är väl dels för att det är två men också för att kroppen sen förra gången kommer ihåg. Livmodern växer ganska lätt och allt sånt. Så just när jag skriver denna del av texten så har jag använt mammabyxor i tre veckor och försöker så gott jag kan dölja det på jobbet.
Chefen vet om det, kändes som om jag måste berätta för henne då jag kanske var tvungen att vara borta på en massa läkarbesök mm. Vi har berättat för de allra närmaste i familjen och några av de vänner vi pratar mest med.
Vi kar KUB-test inbokat den 7:e november, så denna text kommer troligen publiceras efter det om allt går bra då. Vi vet ju så väl att det finns mycket som kan gå fel och det är verkligen dag för dag som vi vågar känna och tro. Vissa dagar tänker jag att det aldrig nånsin kommer att gå och andra dagar kan jag till och med börja planera lite.
Både min barnmorska och kuratorn säger att vi måste försöka glädjas och ta den här tiden för vad den är. Vi försöker, men det är svårt. Det är lite som i limbo. Vi är inte jätteoroliga, vi är inte jätteglada, vi bara väntar på att veckorna ska gå och det kan börja kännas lite mer säkert.
7/11
Idag har vi varit på KUB-test och sett de två underverken igen! Helt galet underbart att se dem sprätta runt där inne. Ganska surrealistiskt faktiskt. Men också fascinerande! Vi fick se alla ben och armar, hjärtan som slog, huvuden och deras galet söta profiler. Det är ju magiskt det där! För er som inte vet vad KUB-test är så är det ett Kombinerat Ultraljud och Blodprov. Man räknar med hjälp av olika mått på bebisarna, värden i mitt blod och måttet på nackspalten ut en risk för det tre olika trisomierna. Det är alltså en sannolikshetssiffra som tas fram för hur sannolikt det är att barnet/barnen har någon av dessa kromosomavvikelserna.
Förra gången jag var gravid gjorde vi KUB-testet i samma vecka ungefär. Då fick vi en siffra på 1/217 på trisomi 21 som är Downs syndrom. Det är över gränsen för att man ska få gå vidare och kontrollera med fostervattensprov, men gränsen är 200 så det var inte helt roligt att få en sån siffra.
Denna gång fick vi 1/2216 på den ena tvillingen och 1/2217 på den andra! Kändes verkligen superskönt att kunna släppa det!
Allt annat såg jättebra ut och vi fick jättefina bilder på de små liven. Dom bilderna kommer jag lägga upp här sen när jag fått över dem till datorn. Har fotat dem med mobilen så jag ska grejja till det där sen.
Nu är det ett par veckor kvar tills vi får se dem igen på första kontrollen, men det känns fantastiskt roligt att nu kunna berätta om det och dela vår resa med alla nära och kära. Ja även alla ni som läser här som jag kanske inte har daglig kontakt med så klart!
Och det ska bli skönt att slippa sitta och försöka dölja magen på jobbet! För den går inte att dölja nu. Jag är bara i vecka 13, snart 14 så jag antar att det lär bli värre. Strandad val om ett par månader? Jo troligtvis!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)